Ancillary Sword av Ann Leckie

Av flera skäl ångrar jag att det dröjde nästan två år innan jag läste andra delen i Ann Leckies trilogi, den som började med Ancillary Justice. Fördelen är i och för sig att jag snabbt kan fortsätta med tredje och sista delen (reserverad på bibblan). En nackdel är att handlingen inte finns färskt i mitt minne. Leckie ger ledtrådar, dock litet snålt i början, men mer en bit in i boken. Märk väl att det som händer hela tiden ändå är tillräckligt spännande för att hålla intresset uppe!

En imponerande aspekt av den första boken var hur väl Leckie beskrev det samhälle som huvudpersonen Breq rör sig i, ett galaxomspännande imperium av (förmodligen) människor och våra avkommor. Detaljer som är bekanta från första boken men främmande från vår vardag placerar läsaren mitt i världen som beskrivs: broscherna som står för status och även andra viktiga saker i bärarens liv; poesins höga status; vikten av att servera gott te på fint porslin; att det hör till anständigheten att alltid bära handskar, att språket som talas inte skiljer mellan hon och han, så att alla benämns med she.

Och som ett ytterligare raster; att vår berättare har varit en ancillary, ett stridsskepp med hundratals soldater, och därför både vet mer och förstår aningen mindre av det hon ser. Den aspekten följer Leckie upp i den andra boken, och det är jag mycket glad för. Nu har Breq blivit kapten på ett nytt skepp, Mercy of Kalr. Genom sin uppkoppling till skeppets huvuddator kan hon se genom flera ögon samtidigt och nästan känna sig som när hon själv var ett skepp. En fascinerande twist är att, trots att hon egentligen inte är bra på att läsa av känslor i det sociala spelet, kan läsa av dem via skeppet i personens förhöjda puls eller återhållna andning, och så få tydliga indikationer på när någon ljuger, försöker undertrycka vrede eller liknande; information som Breq blixtsnabbt använder för att avgöra farliga situationer.

En rolig detalj är att trots att bruket av ancillaries numera är på väg att upphöra, så strävar de fullt mänskliga soldaterna på Mercy of Kalr efter att undertrycka sina känslor och ständigt vara så neutrala som möjligt, och blir i hemlighet nöjda när någon tar dem för ancillaries.

Andra viktiga pelare i Ann Leckies världsbygge blir också utbyggda i Ancillary Sword. Till skillnad från hsitorier där hela planeten har samma väder, språk och folkslag är Leckie och genom henne Breq uppmärksam på historia och fiendskap mellan olika folkslag, och det kvarvarande motståndet när en ny planet "civiliserats" av kolonialmakten Radchaai. Inte nog med det; i periferin av imperiet finns kolonier av människor som inte är Radchaai, och dessutom ett par icke-mänskliga raser, inte minst de svårbegripliga Presger. De här sidospåren dyker upp i Ancillary Sword men följs inte fullt ut - helt klart har Leckie lagt upp för en oerhört spännande upplösning med skilda intressen och konflikter i flera lager.

Trots att Ancillary Sword är en riktig mellan-bok, med en handling som tar vid exakt där första boken slutar och ledtrådar som slingrar sig skrämmande men lockande vägar, är den som sagt oerhört spännande från början till slut, med fascinerande miljöer och sedvanor, och potentiellt farliga situationer som måste navigeras av en mycket logisk huvudperson. Varje gång jag lade ifrån mig boken, även efter att jag läst ut den, längtade jag tillbaka till den, och just nu önskar jag att historien skulle vara i fler än bara tre böcker.

Fler böcker av Ann Leckie:
Ancillary Justice
Ancillary Mercy
Provenance 
The Raven Tower

Agent Carter

När Marvel utvidgar sitt beskrivna universum med filmer och TV-serier, rör de sig inte bara ut i galaxerna utan även bakåt i tiden. Avengers har ju inte bara en länk till andra världskriget genom Captain America utan även via fadern till Iron Man/Robert Stark, nämligen den framgångsrike vapenentreprenören Tony Stark. Dessutom ligger föregångarna till Agents of S.H.I.E.L.D. såväl som de onda motståndarna i HYDRA i startgroparna.

Miniserien Agent Carter (åtta avsnitt i första säsongen) fokuserar på Peggy Carter, den kvinna som Captain America hade känslor för. Vad hände med henne när han försvann från radarn (för att inte dyka upp igen förrän i nutid)? Hon var en erfaren fältagent, med en bakgrund på Bletchley Park. När serien startar är det 1946 i New York, och hon arbetar på den hemliga byrån SSR, Strategic Scientific Reserve. Där hamnar hon i skymundan av de hårdhudade männen, som inte tror hon har mycket att komma med på fältet.

Lyckligtvis tror Tony Stark mer om Agent Carter. När han blir oskyldigt anklagad för förräderi därför att vapen han utvecklat stulits och sålts till motståndarsidan vänder han sig till Peggy Carter och ber henne finna bevisen och rentvå honom. Det skickar Peggy på en serie av hemliga utredningar som farligt ofta ser ut att gå på tvärs mot SSR:s uppdrag.

Ännu mer skrämmande är förstås de skurkar Agent Carter stöter på i sin jakt på tjuvarna och stöldgodset. Tidvis verkar de närmast utomjordiska med sina besynnerliga egenskaper och vägran att tas levande. Men Peggy Carter är tränad i närstrid och snabbtänkt, och klarar sig ur många svåra situationer, inte minst med viss hjälp av Tony Starks hövlige butler Jarvis.

Peggy Carter är inte den enda starka kvinnan i serien. Ett uppdrag i Sovjetunionen visar ett barnhem där små flickor under otäckt stränga former tränas till att bli iskalla mördare - desto mer dödliga eftersom flickebarns så ofta underskattas. Det är vid den faciliteten som Avengers' Black Widow har tränats, men även Agent Carter möter motståndare därifrån som garanterat inte viker så lätt.

Seriens roller är mycket väl besatta, med Hayley Atwell som en självständig och hård men ändå mänsklig Peggy Carter. Jarvis spelas så trevligt som han skall av James D'Arcy, och den sympatiske Enver Gjokaj är perfekt placerad som kollegan Daniel Sousa på SSR. Andra kända namn dyker upp i cameos eller repriser av sina roller i Captain America, och referenser till såväl filmerna som de tecknade serierna poppar upp här och där.

Att tiden är 1946 syns inte bara på modet, inredningen och bilarna, utan serien har roligt nog tagit upp tonen från dåtidens filmer; hårdkokta repliker genom sammanbitna tänder, stoisk attityd, som studsar mot Agent Carters kärnfulla, rappa svar på elegant brittisk engelska. Ett extra plus är det också att få se hemmet för unga kvinnor där Peggy Carter bor, ett arrangemang som inte var ovanligt på den tiden.

Tempot i serien är högt - inte forcerat, men spännande, jämnt och med intelligenta storylines. Inom två veckor startar den andra säsongen av serien, och då har Agent Carter och delar av SSR omlokaliserats till Los Angeles. Det skall bli spännande att se vad de hittar för konspirationer på västkusten, och vilka detaljer som kan ge ledtrådar som räcker ända in i nutidens hemliga grupperingar.

Cabaret på Stadsteatern 2015/16

Det var sju år sedan Stadsteatern senast satte upp Cabaret, men det är alltid välkommet att få se den igen, musikalen som spelar upp en av de mest vågade och vilda epokerna i världshistorien och de mörka strömningar som ledde till en av de värsta epokerna i världshistorien. 2015 års uppsättning skiljer sig i upplägget från 2008:s, och det är bra.

Foto: Matilda Rahm

Med den begåvade Sarah Dawn Finer i rollen som Sally Bowles kan man lägga större fokus på hennes sångnummer och ge dem större tyngd i föreställningen, och det är mycket bra. Den andra lysande stjärnan är den karismatiske Robert Fux som konferenciern, som också är ypperlig i alla sina nummer. Kring sig på Kit Kat Club har han skickliga dansare klädda i kroppsstrumpor med guldglittermuffar.

Scenografin visar ett Berlin i förfall: valvet över scenen på Kit Kat Club var en gång imponerande, men nu har färgen flagnat. Den nyanlände amerikanen Clifford Bradshaw (Linus Wahlgren) schackrar till sig ett möblerat rum hos Fräulein Schneider (Lill Lindfors), som måste hyra ut rummen i sin lägenhet för att klara sig. En annan av hyresgästerna är Fräulein Kost, som tar emot soldater och andra betalande älskare i en rasande fart. Hon spelas med humor och fräckhet av Maja Rung.

En annan överlevare är Sally Bowles, som sjunger på Kit Kat Bar och sover hos den som tar sig an henne. Den snällaste och mest välkomnande av alla männen i Berlin är Clifford Bradshaw, så de tränger ihop sig på hans rum med hennes scenklänningar och hans skrivmaskin. Förödande på kort sikt för hans författarambitioner när hon ständigt drar ut honom på fest, men i det långa loppet en upplevelse att aldrig glömma.

På Kit Kat Bar och däromkring går det snabbt att skaffa och skrota amorösa förbindelser. Sången Money blir extra krass med den brutala avverkning av kroppar som pågår runt scenen - en otäck men nödvändig bismak i virvlet av ben och glittermuffar. Den undertonen får också Sally Bowles paradnummer Cabaret, tack vare Sarah Dawn Finers inkännande tolkning.

Men äkta kärlek med långvarig trohet finns också - eller skulle kunna finnas. Fräulein Schneider uppvaktas av den vänlige frukthandlaren Herr Schultz (Johan Rabaeus). På ålderns höst vågar de två börja tro på ett liv tillsammans, tills omgivningen upptäcker att Herr Schultz är jude och jagar bort kärleken.

Foto: Petra Hellberg

 Fler och fler uniformerade och hakkorsprydda personer börjar dyka upp och påverka stämningen. En del skräms av vad de ser vara på väg, medan andra vägrar tänka sig hur illa det kan gå och hoppas på att allt kan fortsätta som tidigare. Vi vet hur det gick, och vi får inte glömma att titta efter tecknen på tilltagande hat och intolerans i vår egen tid. Bra att musikalen Cabaret finns, som en glittrande, lockande varningstriangel.

Länk till Stadsteaterns sida om Cabaret

Room av Emma Donoghue

Jack berättar om sitt liv för oss. Han fyller fem år idag! Ingen tårta eller presenter (än), men han är glad och stolt och frågar sin mamma om hur det var innan han föddes. Mamma och Jack pratar och leker och gör de nödvändiga sakerna för morgonrutinen. Det är inte en matta i rummet, det är Mattan. Det är inte en säng Jack sover i, det är Sängen. Allt i rummet är det enda av sitt slag, för Jack känner inte till något annat än rummet han och mamma bor i.

Jack och Mamma har en fin relation, de pratar mycket, har gymnastik och även en sorts skola med hjälp av TV:n och de böcker som finns i rummet. Men mellan lekarna och samtalen framkommer det att de är inlåsta i rummet av en man, Old Nick kallar Jack honom, som kommer och våldför sig på Mamma varje kväll. En vuxen läsare kan också lista ut att en del av lekarna som Jack och Mamma eller bara Mamma leker syftar till att försöka meddela omvärlden var de är.

Mitt förakt för Old Nick och alla fega kräk som likt honom tar sig rätten att föra bort och låsa in människor gör det då och då svårt att läsa bokens första hundratal sidor. Även om Old Nick inte tar stor plats i berättelsen, är varje sparat äggskal eller tillbakahållen inköpslista ett tecken på den makt han tagit sig över dem. Det som drar mig tillbaka till läsningen är Jacks mestadels glada röst och min beundran för Mamma som tar så fint hand om honom med mycket små resurser.

Mamma har valt att låta Jack tro att det inte finns något utanför rummet - att det de ser på TV inte är verkligt. Men hon har samtidigt inte gett upp hoppet om att lyckas fly. Att inviga Jack i sina planer blir därför dubbelt svårt, när det som finns utanför är okänt och kanske ännu farligare än hemma i Rummet.

Jag tyckte om hur Emma Donoghue lät Jack föra ordet och berätta om sitt liv som något naturligt och oftast roligt. Det gjorde det lätt att förstå hur skrämmande det var för Jack när han stötte på saker som var ovana för honom - inte Filten han kände till utan en annan filt - kan det vara så?

Även om det är Jack som för ordet, och även om han berättar med en femårings uppfattning om världen, får man en god bild av hur klok och stark människa hans mamma är. Berättarrösten är bitvis mer vuxen i sina beskrivningar än ett barn skulle klara av, men det är bra, för annars skulle historien halta och bli för mycket av kuriosa.

Room har filmatiserats, och filmen har goda möjligheter att vara bra, trots att så mycket av handlingen utgörs av Jacks funderingar.

Utopian Bodies på Liljevalchs

I en intressant utställning visar Liljevalchs en stor mängd visioner om kläder. En del av plaggen som visas kan verka opraktiska, ofulländade och mer kuriosa än användbara, men vi vet ju hur snabbt tekniken förfinas om intresset finns, och hur tidiga, klumpiga versioner utvecklas till något som vävs in i vardagslivet, underlättar och snart blir något oumbärligt. Med det i tankarna kan jag ändå erkänna att jag inte blev så entusiastisk inför det första rummets experimentella kläder i bark, återvunnet material eller med plats för ihopasamlade tidningar för att hålla värmen i en framtida sönderslagen civilisation, men låt oss se utvecklingen an med tillförsikt.

Nu är det inte bara framtiden som avses i titeln. En del av rummen är vikta åt till exempel Schiaparellis vackra plagg och accessoarer, framställda under timmar och dagar av skickliga hantverkare i dyrbara material. För att genomföra något sådant krävs en vision av slutrestultatet, mottagaren och känslorna som produkten kan väcka.

En invändning jag ofta har mot mer experimentell haute-couture är att den ser ut att ta över bäraren och skymma individen under. Men i ett av Liljevalchs skönast designade rum såg jag en underbar video av Nick Knight, Fantasia 2008, där modeller i excentriska kläder skrattade, dansade och gjorde kläderna till en del av sig själva. Det gav ett gott perspektiv på de roliga outfits som presenterades vid sidan.

Åter till utopiska idéer: som hämtat från framtiden var ett rum med rader av displayer av plagg och bildskärmar. Där fanns bland annat en topp av Hussein Chalayan där en sensor uppfattade vart en åskådare tittade och modifierade plagget just där. Ett par av filmerna och designen som visades var något skrämmande, men bidragen av Lucy McRae och Ying Gao var fascinerande och jag hoppas på att få se mer av dem någon gång.

Det var roligt att få se kläder designade för väldigt annorlunda livsstilar och, framför allt, väldigt annorlunda kroppar, som kollektionen för extremt långa och smala eller korta och tjocka personer. Hela utställningen på Liljevalchs är gediget utfört med många intressanta specialteman, och var en sevärd och tänkvärd upplevelse.

Länk till Liljevalchs sida om utställningen

Star Wars: The Force Awakens

Förväntningarna på den nya Star Wars-filmen var en underlig blandning av hopp och oro. Med delarna I-III i plågsamt minne var det enda många kunde sträcka sig till förhoppningen "Please don't suck!" Men längtan var stor, rädslan för spoilers större och IMAX-tekniken extra lockande, så visningarna under premiärveckan och ännu längre blev så gott som fullbokade. När de första lyckorusiga omdömena dök upp ökade suget ännu mer, och många vill se filmen flera gånger till.

Inte bara science fiction-älskare föll för det spännande äventyret Star Wars. A New Hope, och många minns vilken ljuspunkt filmerna var under barndoms- eller ungdomsåren. Samhällsklimatet inklusive biofilmer på sjuttiotalet hade länge varit inriktade på jordnära berättelser, i många fall så jordnära att de blev tråkiga. Plötsligt kom det en film med fascinerande miljöer på andra planeter, rymdfärder som byggde på både spännande teknik, handlag med reservdelarna och mod, och identifierbara hjältar och skurkar i en moderniserad saga.

Handlingen, miljöerna, karaktärerna och de överraskande vändpunkterna i originaltrilogin har älskats till småsmulor och blivit stapelvaror i den moderna berättartraditionen. Så hur bygger man vidare på något som både är ikoniskt och utnött?

Kritiker har menat att handlingen i den nya filmen, The Force Awakens, är en kopia av de tidigare filmerna. För egen del upplevde jag inte det som något negativt utan snarare som något bra och nästan nödvändigt. Precis som i del IV, A New Hope, har jediriddarna förlorat inflytande och fallit i glömska, men någonstans börjar kraften spira igen. Det finns ett diktatoriskt imperium som har byggt ett enormt vapen, och det finns en rebellstyrka som vill förstöra det vapnet.

Men idag är vi vana vid att ifrågasätta vad vi ser. Hjältarna och skurkarna kan inte vara lika svartvita som tidigare. Inte heller är ondskans hantlangare en anonym massa. I den nya filmen ser vi sålunda en av Imperial Stormtroopers, Finn, flyr sin roll och hamnar hos sina tidigare motståndare.

Arvet efter Darth Vader förvaltas men vrids också till något nytt. Kylo Ren i svart mask och mantel dundrar fram med tunga steg. Men han har inte den absoluta makten, respekten och självsäkerheten som Vader hade, och det lider han av. Ett tydligt exempel på hur Vader-gestalten vänds i sin motsats är när Kylo Ren tar av sig den maskförsedda hjälmen. Det ögonblicket är inte det länge uppskjutna och överraskande avslöjandet av en vanställd Darth Vader, utan avslöjandet att det är en stilig ung man under masken. Ja, så snygg är han att jag knappt kände igen skådespelaren, den bufflige Adam Driver från Girls. Jag gissar att han inte bara skönhetsopererat sin buckliga näsa utan även sveptes in i ett skimrande ljus av kameran för att skapa en ännu större kontrast till den gamla Vader-scenen.

De gamla hjältarna kan man ju inte vara utan: Han Solo, Chewbacca och prinsessan Leia. Deras personligheter har inte förändrats. Leia är fortfarande idealisten, beredd att ta upp kampen mot ett orättvist imperium ännu en gång, och Han Solo är fortfarande litet mer bekymrad om sitt eget skinn och med vandrarlust i blodet. För några ögonblick får vi försjunka i nostalgi tillsammans med dem, men omständigheterna är hårda och de har än en gång potentiellt dödliga uppdrag att utföra. Men visst är deras viktigaste uppgift ändå att ingjuta mod och hopp i såväl rebellrörelsen som biopubliken? Det finns en ny generation som kan ta över, och det är dags för de två föräldralösa ungdomarna Finn och Rey att drivas till att ta ställning och riskera sina liv för universum.

Vi får också se svindlande stridsscener mellan rymdskepp, mellan rymdskepp och försvarare på marken, och dueller man mot man; precis vad man vill ha av en actionfilm men förstärkt med laser. Besöket på Maz Kanatas bar, myllrande av livsformer i alla möjliga färger och former ger mersmak. Det är vackert, det är intensivt, det är en bra revival av en episk rymdsaga. Kraften vaknar. Vi kan känna ett nytt hopp.

Dune Messiah av Frank Herbert

Den andra delen i Frank Herberts epos utspelar sig tolv år efter den första. Planeten Arrakis, Dune, vars svårbemästrade ökenklimat spelade en stor roll i första boken, är förändrad, dels av den tilltagande grönskan och därmed bekvämligheten, men främst av religionen som uppstått kring universums kejsare Paul Muad'Dib och hans syster Alia.

Paul har alltid varit tveksam till den roll som jihadledare som han ser i sin egen framtid, medan Alia till fullt har omfamnat och utvecklat kulten där hon är medelpunkten. Boktiteln väver in rollen av Messias i den huvudsakligen islaminspirerade religion Herbert målar upp, och bland annat upplever Paul vid en vandring till ett hemligt och möjligen dödligt möte tvivel liknande Kristi kval natten innan korsfästelsen.

Handlingen är centrerad kring Paul och hans känslor inför det han själv utfört och vad som kommer att komma, en process som verkar omöjlig att stoppa trots hans egna försöka att manipulera sitt och civilisationens öde. Vid ett tillfälle påpekar han för Stilgar, sin högra hand, att under hans korståg och erövringar på olika planeter har han miljarder människoliv på sitt samvete, fler än de som räknades som de värsta diktatorerna i urtiden, Stalin och Hitler. Så blodig är alltså hans regenttid, trots att han försöker mildra förloppet.

Självklart möter han motstånd, dels från de gamla kungahusen som ser makten koncentreras till en härskarreligion, men också från de fremen som varit hans förtrogna, som blivit desillusionerade av vad de sett under krigen och som blir upprörda av att se sitt folk förslappas av bekvämlighet. Förräderi från de innersta kretsarna smärtar mer och är svårare att upptäcka.

Det finns flera över-naturliga element i Frank Herberts universum: Bene Gesserits träning som ger dem stor självkontroll och makt över andra, krafterna som kommer av kryddan melange och annat som uppstår i mötena mellan dem. Till detta fogar Herbert nu en annan kult, Bene Tleilaxu, vars medlemmar kan förändra ansikts- och kroppsform till att härma någon annan, förmågan att regenerera döda människor och därtill en egen metod för att "programmera" människor till verktyg.

Dessa beståndsdelar behandlas dock som de naturliga och någorlunda kända krafter de är i världen som beskrivs: inte något fantastiskt som tar över fokus, utan som kraftfulla verktyg för några, som ändå måste balanseras och kämpa emot andra mäktiga krafter; människans egna drivkrafter såsom avundsjuka och maktlystnad; slumpmässiga utfall av tur och otur; och ödet självt.

Det är en svaghet att vi bara får korta glimtar av vad Paul Muad'Dibs frammarsch genom universum fått för inverkan på planeterna han lagt under sig. Läsaren får främst se hans goda sidor och tvivel, vilket gör det lätt att sympatisera med honom. Är han en rättvis härskare egentligen? Känner han ånger över de grymma beslut han måste ha fattat? Har han blivit en hårdare människa av det? Det är ändå förståeligt att Herbert har valt ett smalare fokus, och handlingen på Dunes mark är tillräckligt intressant för att fylla Dune Messiah med ett fascinerande innehåll.

Fler böcker av Frank Herbert:
Dune