39 Steps på Union Square Theatre NYC

Det är precis hundra år sedan John Buchans bok utkom, The 39 Steps, om en engelsk gentleman som blir indragen i en konspiration och måste lösa mysteriet för att undkomma hotet mot sitt eget liv. Alfred Hitchcocks version är den mest kända av filmatiseringarna, och på senare år har en stiliserad scenversion av den satts upp, först i England men senare också i andra länder, inklusive Stockholm. I New York spelas den för tillfället på Union Square Theatre, där jag såg den.

Uppsättningen är av den sorten som sätter teaterns begränsningar i fokus och gör humor av den. Skådespeleriet är uppskruvat till max i teatraliska gester och emfas i varje replik, scenografi används listigt och skyfflas in och ut på scenen utan smussel, och hattar och andra attribut byts blixtsnabbt för att, som det står, fyra skådespelare skall kunna spela 150 roller.

De två personerna listade som Clown #1 och Clown #2 (Billy Carter resp. Daniel Harray) står för de flesta och snabbaste av dessa rollbyten, vilka alla förlöpte perfekt trots att Harray var inhoppare i rollen. Jag kan bara föreställa mig hur många repetitioner med alla kombinationer av skådespelare som de måste ha gjort! Nästan alla kvinnoroller görs av Brittany Vicars, och Robert Petkoff har huvudrollen som Richard Hannay, och båda gör sina jobb bra.

De är alla, som sagt, utsökt teatraliska och överdrivna i sina utrop, uttryck och dödsscener. Tyvärr är det inte den sortens humor som tilltalar mig (även om jag verkligen gillar svenska 1 2 3 Schtunk), men jag kan se att allt är väl genomtänkt och genomfört. Uppsättningen är en rolig prövning för ensemblen, och halsbrytande underhållning för en uppskattande publik.

Länk till 39 Steps på Union Square Theatre

Kandinsky och mer modern konst på Guggenheim NYC

Redan byggnaden i sig, ritad av Frank Lloyd Wright, ger en svindlande känsla; den rundade exteriören intar självsäkert sin plats mellan de höga raka husen mittemot Central Park. Inuti fortsätter de mjuka spiralerna i en välkomnande promenad uppåt, förbi intressant konst som man kan se en gång på nära håll och en gång till på avstånd när man ser nedåt från högre våningar.

 

Jag kände knappt något av den lätta lutningen under vandringen uppåt, men däremot en extra fart i stegen när jag vände nedåt igen. Museishopen säljer broscher och bokmärken som är stiliserade versioner av den vackra interiören.

Dame mit Fächer (1903)

Guggenheim i New York har en fin samling av målningar av Vasily Kandinsky, och presenterar dem för tillfället kronologiskt, med goda förklarande texter och andra samtida verk att jämföra med.

Der blaue Berg (1908-09)

________________________________________________________________________________

Jag har tidigare inte varit så förtjust i Kandinskys abstrakta konst, som oroar mig med sin plottrighet och spretighet, men jag uppskattar hans vision och hans del i konstens utveckling. I Guggenheims specialutställning får jag se hans tidigare avbildande verk och följa vägen mot ett nytt uttryck.

Einige Kreise (1926)

Några målningar med fokus på cirklar gör också ett lugnare intryck och jag tycker bra om dem. Att muséet har en så stor samling av en konstnär och kunna låna in fler verk gör att den tillfälliga utställningen blir mycket lyckad.

Länk till Guggenheims sida om Kandinsky

Landschaft mit Regen (1913)

& Sons av David Gilbert

Och-tecknet står i början av titeln av en anledning. Ampersand är namnet på A N Dyers genombrottsbok, en nutida klassiker i pojkinternatmiljö som trängs om platsen på skolelevers läslistor med Catcher In The Rye. Då och då i & Sons citeras längre stycken ur Ampersand och andra av Andrew Dyers böcker, och såväl själva boken som dess intrig påverkar vad som sker i nutid.

Efter tre upptakter - ett citat och ett längre stycke ur andra fiktiva Dyer-böcker samt ett brev från Andrew till vännen Charles - börjar & Sons i St. James-kyrkan med den exakta adressen angiven; 71st and Madison, på New Yorks Upper East Side. Boken genomsyras av att den utspelas i New York; gator, kända restauranger och hotell passeras och nämns, liksom statyer och korvgubbar i Central Park. Det är en av aspekterna som gör boken levande och lockande, trots att det delvis känns som ett trick för att fånga in storstadsälskare.

I kyrkan pågår begravningsgudstjänsten för Charles Topping, Andrew Dyers barndomsvän och far till Philip som för ordet. Ett huvudtema i boken är vänskapsrelationer mellan pojkar/unga män/vuxna män, där en är svagare än den/de andra. Det antyds tidigt att Charlie, trots en god karriär i sitt eget fält, var förebilden till Ampersands strykpojke, och hur mycket har Andrew egentligen utnyttjat Charles genom åren? I generationen under dem låter Philip sig mobbas av Dyer-bröderna James och Richard i en längtan efter att räknas till familjen, och i nutid försöker Andrew Dyers yngste och oäkte son Andy hålla jämna steg med Richards världsvane son Emmett, influgen från Kalifornien och jämnårig med sin farbror.

Jag tycker om böcker med ambitioner som den här; en intrikat intrig, karaktärsdriven med relationer som skiftar och minnen som färgar handlingsförmågan, och med inflikade citat ur fiktiva böcker och handskrivna (svårlästa) brev från det förflutna. Jag tycker egentligen också om den sortens intelligenta och kommenterande prosa den är skriven på, OM den är mer sparsamt hållen och inte drunknar i sin egen reflektion, vilket Gilberts är på väg att göra. Ett exempel:

The brothers shared a brief unsaid moment before going their separate ways, an appreciation of the long day and all the parts they had played and how they had looped back together again, here in Brooklyn, practically different people, Richard turning for the limo and breathing in a familiar odor, as if the eighties burned in an alley somewhere, while Jamie heard the reverb of a dozen more unsaid things as Richard opened the door and slipped in, but before the limo could pull away, the door opened again and in scooted Jamie, who took his place across from his brother, his smile a keyhole in search of a key.

Ett annat problem är att alla personer i boken talar på samma smarta sätt, vilket i synnerhet känns onaturligt under den forcerade promenad genom Central Park som de två sjutton-artonåringarna Emmett och Andy företar sig. Detta kan förstås förklaras av den tredje och största stötestenen för mig; att hela boken berättas av Philip Topping i halsbrytande växlingar mellan allvetande berättare och deltagare i handlingen. I en småtrevlig Q&A-avdelning i slutet av boken svarar Gilbert Curtis Sittenfeld att han just ville ha en opålitlig berättare för att det skulle vara osäkert vad som är sanning och inte. Jag uppskattar tanken, men i mitt tycke är förminskar det boken till Philips fantasier, när stora och viktiga delar av handlingen ligger utanför hans egentliga kännedom.

En lycklig slump gjorde att jag började läsa boken samma dag som jag besökt The Frick Collection, som i & Sons ligger mitt emot A N Dyers våning och där en bokreleasefest utspelar sig under några av de mest intressanta kapitlen. Det var bra att så direkt kunna se för sig de minglande kulturkändisarna och deras hangarounds minglande i en miljö jag känner till, men även utan det minnet skulle det vara en av de mest intressanta partierna i boken.

Trots mina invändningar är boken ändå mycket underhållande och intelligent skriven och ger en skön fläkt av priviligerat liv i New York, och det räcker långt i sig.

The Flick på Barrow Street Theatre NYC

Pjäsen börjar med slutminuterna av en film. Ljuset tänds i den tomma biosalongen, och två personer kommer in för att städa; Sam, som jobbat där i flera år, och Avery, som jobbar sitt första pass. Mycket popcorn att sopa upp fårn golvet, metodiskt, rad efter rad. Förloppet upprepas ett par gånger; mer popcorn att sopa upp, ibland ännu värre saker. En sko! Ett paket chokladpudding! Vem tar med sig chokladpudding in på bion och spiller ut den?!

Jag älskar att få en inblick i hur det fungerar bakom kulisserna; i en yoghurtfabrik, ett system för trafikljusövervakning, en bio när publiken gått hem. Men lika givande i de första scenerna av The Flick är det övriga småpratet mellan Sam, Avery och senare projektorskötaren Rose; spelet mellan dem och glimtar ur vardagen, som bit för bit skapar en förståelse för deras personligheter.

Avery är filmälskaren som tagit paus från college för att jobba ett år. Han kan spela Six Degrees Of Kevin Bacon mellan vilka skådespelare som helst, och sökte sig med avsikt till en biograf som ännu inte blivit digitaliserad. Men han är också deprimerad och djupt osäker i sig själv. Rose är freaky på ett annat sätt; kantig mot den kontaktsökande Sam, påflugen på den fumlige Avery. Mellan dem står Sam som en sorts straight man, men efter hand slår det både honom och oss att han är i trettioårsåldern, bor hos sina föräldrar och är fast i ett låglönejobb utan karriärmöjligheter - det som Rose retar honom för är inte bara komiskt utan tragiskt. När berättelsen svartnar på grund av frivilliga och ofrivilliga sårande handlingar framstår han i mina ögon som pjäsens hjärta, osannolik och underskattad men så viktig för balansen.

Avery och Rose verkar först som karikatyrer, men allteftersom pjäsen rullar på framstår de som konsistenta och trovärdiga personligheter, och Averys nasala stämma finns kvar i mina tankar flera veckor senare. Kyle Beltran och Nicole Rodenburg gör sina respektive roller mycket bra och inkännande. Detsamma gäller för Danny Wolohan i rollen som Sam. Annie Bakers pjäs The Flick är väl värd sitt Pulitzerpris, och även den senaste uppsättningen på charmiga Barrow Street Theatre gör den rättvisa och är mycket, mycket sevärd.

Länk till Barrow Street Theatre

The Frick Collection NYC

Industrimannen Henry Clay Frick (1849-1919) samlade under sin livstid konst av europeiska mästare. Muséet öppnade i hans dyrbara förra hem i New York år 1935, och har fortsatt att köpa in verk efter hans död. Att besöka samlingen ger en svindlande skön inblick i det mycket välbeställda hemmet; bland de många dyrbart inredda rummen med vacker utsikt över Central Park finns en musiksalong och en inomhusträdgård med en damm och en porlande fontän.

Det är källarplanet och våningen i gatuplan som är öppna för allmänheten. Vid mitt besök pågick i källaren en utställning med skisser och färdiga verk av den florentinske konstnären Andrea del Sarto (1486–1530). Det är givande att se de skickliga skisserna och förarbetena till större verk; de väcker respekt för del Sartos träning och utveckling av sitt kunnande.

En våning upp sedan strosa runt i ett fantastiskt påkostat hem, generöst prytt med tavlor, statyer och antika ornamenterade ur. Ja, salarna är så bemängda med konst att de är rena utställningslokaler, men det går också att stanna upp och tänka sig rummen som någons mycket behagliga hem. Ett av de första rummen man kommer till är också inrett med stora väggpaneler målade av Jean-Honoré Fragonard något sekel tidigar, så där kan tankarna flyga ett steg längre till de som ursprungligen levde mellan de pastellfärgade pastoralerna i Frankrike.

Fricks samling innehåller många imponerande porträtt; imponerande på grund av konstnärens namn, modellens hållning och i sitt skickliga utförande. Titian, Rembrandt och flera verk av Whistler finns där, liksom ett par tavlor av Vermeer, litet styvmoderligt hängda i en visserligen imposant hallgång. Det är värt att påpeka att det mesta finns att se på en hemsida som Frick Collection tillhandahåller, tillsammans med intressanta kommentarer om verken och deras historia.

Giovanni Bellinis tavla av Den Helige Franciskus i öknen går det att stå länge framför, inte bara för att beundra detaljerna utan för att sätta samman dem till en helhet om Franciskus styrka och ödmjukhet. Mitt emot i salen hänger två andra porträtt som skakar om på ett annat sätt; Franz Holbeins avbildningar av S:t Thomas Moore och Thomas Cromwell, på var sin sida om en öppen spis, allvarligt blickande mot varandra i en evig teologisk/intellektuell duell.

Henry Clay Frick House är som en oas av lugn och skönhet, men också omtumlande när man betänker den stora förmögenhet som ligger bakom såväl byggnaden och dess inredning som de förvärvade konstföremålen. Till syvende och sist är det ändå en välgärning av magnatens familj att öppna huset för allmänheten och dela med sig av den sköna atmosfären.

Länk till The Frick Collection

Pavel Haas Quartet i Konserthuset 2015

Den ofta återkommande stråkkvartetten Pavel Haas Quartet välkomnades till Konserthuset de sista dagarna av år 2015, den här gången utan något verk av Pavel Haas men däremot av två (till och med tre) andra landsmän, och med en utbytt medlem.

Foto: Marco Borggreve

Bohuslav Martinůs Stråkkvartett nr 3 (1929) har mycket intressanta harmonier och melodislingor. Jag tycker bäst om den andra satsen, där musikerna i ett intensivt parti samverkar till att skapa en sjudande gryta av klanger.

Nästa verk var också av en tjeck: Stråkkvartett nr 9 i d-moll (1877) av Antonín Dvořák. Kvartetten, dedikerad till Johannes Brahms, skrevs under perioden efter två av Dvořáks barns död, men uppfördes först några år senare. Det är inte sorgen som har överhanden i detta verk, heller inte i Pavel Haas-kvartettens framförande. Där finns vackra melodislingor och naturlyriska tongångar att njuta av, även om några missar hos förstafiolen drar ned intrycket.

Det sista numret på programmet var Ludwig van Beethovens Stråkkvartett nr 8 i e-moll (1806), varken ett av hans tidiga eller sena verk utan från mittenperioden. Den är en av de mer kända och spelade stråkkvartetterna, medryckande och varierat. Det är viktigt (i mitt tycke) att man inte spelar Beethovens stråkkvartetter för tungt och klumpigt, och det gjorde heller inte Pavel Haas Quartet. För min del hade de även fått spela aningen lättare, men de hade funnit en bra balans som gav gott resultat.

Extranumret var faktiskt vad jag uppskattade allra mest; den innerliga tredje satsen i Bedřich Smetanas första stråkkvartett från 1876, skriven efter att han blivit döv. Det är sannerligen ett vackert stycke, långsamt och harmoniskt men varierat och vältaligt, och väl värt att lyssna på fristående från de övriga satserna. Gruppen har nyligen släppt en skiva med verk av Smetana (som jag tänker leta upp och lyssna på) och kändes djupt engagerade i musiken. Det var ett mycket gott slut på konserten.

Thérèse Raquin med Roundabout Theatre NYC

Så mycket stjärnglans finns kring allt med uppsättningen: den spelas på scenen i legendariska discohimlen Studio 54, med skådespelare som Matt Ryan, känd från spelet Assassin's Creed och titelrollen i TV-serien Constantine, Judith Light från Who's The Boss och Ugly Betty, och storstjärnan Keira Knightley i huvudrollen. Men teatersällskapet Roundabout Theatre förlitar sig inte på det, utan spelar en kompakt, mörk, dämpad version av Émile Zolas berättelse.

På scenen finns en vattenspegel som i första scenen står för floden och Thérèses längtan efter att få komma bort från den lilla byn och det utstakade livet med sin faster och kusin. Som föräldralös och uppfostrad av sin enda familj finns ingen annan plan för henne än att gifta sig med sin bortklemade kusin Camille.

De korta stunderna av frihet vid floden försvinner när familjen flyttar till Paris. Scenen förminskas till en trång låda inredd i mörkbrunt trä; familjens nya bostad ovanpå moderns affär. Varje torsdag, medan Thérèse besvärat kurar ihop i ett hörn, kommer några av familjens vänner och spelar domino under prat och gamman. Men Thérèse kan inte delta i vänligheterna när allt hon känner av livet inger henne sådant obehag.

En dag följer en kollega till Camille med hem; Laurent, snygg, fräck och med berättelser som väcker hopp om ett annat slags liv hos Thérèse. Passionen mellan dem är plötslig och stark, och Thérèse lever upp - men är fortfarande fast i sitt inrutade, äckliga liv. Kan de bli av med den motbjudande Camille? Brottet de begår förgiftar deras passion, väggarna i den mörka lägenheten börjar bara kännas ännu trängre och trycket stiger.

Det är en tröstlös historia som regissören Evan Cabnet visar upp. Förhållandet mellan Thérèse och Laurent är intensivt och omöjligt att hejda, men skänker ingendera av dem glädje, inte ens när omständigheterna är på deras sida. Och varför inte? Det vi får är en dyster, välspelad spökhistoria, en pusselbox som sluter sig om en droppe ångest som blänkte till ett tag och sedan försvann.

Matt Ryan ger Laurent den energi som gör att man förstår varför Thérèse dras till honom. Keira Knightley är bra, men inte jättebra, i sin roll; hon växlar mellan sina två lägen hopplöshet och desperat intensitet där hon excellerar, men utan tillräckligt många nyanser i sitt spel. Bäst prestationer görs av "skurkarna" i pjäsen; Judith Light har den återhållna styrka som behövs för att ge Madame Raquin personlighet, speciellt när hon sitter förlamad av ett slaganfall, och Gabriel Ebert gör Camille fånig och omogen utan att han blir en karikatyr. Thérèse Raquin är en otrevlig historia men väl värd att se.

Länk till Roundabout Theatres sida om Thérèse Raquin