Tjajkovskijs Pianokonsert nr 1 i Konserthuset

Samtida musik kan vara svårlyssnad och ofta depressiv, med en olycksbådande eller tröstlös grundton. Men Jukka Tiensuus Alma III (1998) är en kort explosion av glädje: som stora stenblock som kastas i vattnet så att det plaskar och glittrar. Jag tyckte om hur de kraftiga utbrotten av hela orkestern mynnade ut i porlande eftersläntrande toner i positiva klanger. (Detta sagt med brasklappen att jag egentligen inte har en aning om vad Tiensuu vill säga med sitt verk.)

Efter den korta inledningen följde ett annat verk, så vackert och genom-älskat att man både förstår och inte förstår varför det inte spelas en gång i halvåret: Pjotr Tjajkovskijs Pianokonsert nr 1 i b-moll (1874), som kan höras i filmer och följetonger när känslorna skall svalla. Därför kan verket förstås kännas slitet, men då är ju utmaningen att framföra det som om det vore första och enda gången. Kungliga Filharmonikerna leddes skickligt av dirigenten Susanna Mälkki, och redan från första anslaget märktes deras distinkta förmåga att spela precist och ändå innerligt, den här gången aningen mjukare enligt Mälkkis direktiv.

Foto: Jan-Olav Wedin

 Vid flygeln satt den unge israeliske pianisten Inon Barnatan och lät fingrarna löpa så raskt över tangenterna att de nästan blev suddiga. Hans inlevelse var i första satsen så stor att jag ibland var rädd att han skulle skena iväg från orkestern, men de lyckades hålla samman. Andra satsen spelades litet extra långsamt. Någon gång slant fingrarna, men Barnatans virtuositet imponerade, inte minst i det spirituella extranumret av Mendelssohn. Jag hör gärna Barnatan i Konserthuset igen!

Efter paus togs vi på en resa: Claude Debussys underbara triptyk Images (1905-12) rör sig över England och, med smattrande kastanjetter, Spanien, och låter så inbjudande för lyssnaren. Jag var glad över att sitta nära harporna, som bidrog starkt till de lyriska klangerna. Än en gång ledde Mälkki Filharmonikerna i böljande nyanser av skön musik. Det var en god avslutning på en vacker konsert.

Giraffe av JM Ledgard

Varje kapitel presenteras med datum och vem som för ordet. I de första kapitlen är det en giraff som berättar, den speciella giraffen som döps till Sněhurka, Snövit på tjeckoslovakiska, för att hennes buk har så vackert vitt skinn. Boken börjar med hennes födelse, den långa sträckan från moderlivet ned till marken, och redan där har jag fångats av tonen i boken. JM Ledgard berättar sin historia med en djupt känd fysisk känsla och intensiv närvaro i omgivningen, som ligger till grund för filosofiska tankar om världens beskaffenhet.

Sněhurka hör till en grupp om trettiofem giraffer som alla fångas in och forslas till Tjeckoslovakien 1973. Istället för att skaffa ett eller ett par djur till ett zoo skall en hel flock flyttas och bli början till en ny giraffbesättning, Camelopardis bohemica.

Omkring girafferna får vi möta flera invånare i ČSSR. Emil är hemodynamicist, forskare på och blodflödet i kroppar. Giraffers blodomlopp är unikt och fascinerande på grund av deras långa halsar, som går att systemet måste klara att pumpa upp blod till hjärnan och även hindra huvudet från övertryck då djuret böjer ned huvudet mot marken. Emils intresse för vener och artärer speglas i det yttre när han reser med girafferna på båt längs floden Labe (Elbe) till destinationen.

Emil vantrivs intensivt i det kommunistiska Tjeckoslovakien. Hans tankar rör ofta vid the Communist moment; inte the Communist movement utan en förkortning av uttrycket som tycks motsvara ett  hopp om att kommunismen inte skall vara för evigt, att ögonblicket den gör sig påmind i vardagen snabbt skall försvinna.

Sömngångerskan Amina söker en annan väg ut ur kommunistdiktaturens gråhet: uppåt, i drömmar och i handling. Giraffernas uppåtsträckta halsar blir en symbol för att kunna nå upp till den klara, fria luften, särskilt ställda emot den kompakta, korthalsade okapin som aldrig sträckt sin hals efter något.

Litet grand kan man anmärka på att personerna i boken har fått övertydliga personlighetsdrag med bas i fysiska förhållanden, men det passar ändå bra i just den här librettoliknande historien. Stämningen är drömsk och handlingen rör sig långsamt framåt; i det viktigaste skedet berättas samma händelse flera gånger med olika människors röster. Det faktum att boken tar en verklig och mycket märklig händelse och väver den till något sagolikt gör historien ännu mer fascinerande, och jag blir mycket imponerad av JM Ledgards berättarröst.

The Imitation Game

Alan Turing var en beundransvärt intelligent man, och minnet av honom lever kvar inte bara i det intressanta Turing-testet utan i referenser till honom som datalogins grundande. Det var bara en tidsfråga innan det skulle göras en film om honom, och nu är den här, bräddfull med välspelande brittiska skådespelare och rikligt Oscarsnominerad.

Jag såg filmen häromdagen och rördes av den spännande historien den berättade, fokuserad på tiden under andra världskriget då Turing ledde framtagandet av dekrypteringsmaskinen som gjorde det möjligt för den brittiska armén att dechiffrera de tyska truppernas order, och så spara en massa människoliv och korta ned krigsförloppet.

I filmen fanns några scener som kändes överdramatiserade; främst misstron uppifrån mot Turings intelligenta men långsamt framskridande planer på en komplett lösning, presenterad i tillspetsade scener där dumma vetenskapsblinda militärer vill stänga av Turings tickande maskin. Jag förstår dock att filmatiseringar väljer att kapa i persongalleriet och spela upp konflikter för att skapa nerv i filmen, och räknade inte med hundraprocentig följsamhet mot den verkliga historien. Varvat med svartvita scener från krigsskådeplatserna var det spännande att tänka sig att den enda kvinnan och männens intellektuella prövningar kunde ha en direkt effekt för människor som plågades av kriget som rasade i Europa.

Men så läste jag en recension skriven av någon som känner till detaljerna om Alan Turings liv, och blev mycket besviken på hur mycket som skrivits om för filmen. Att spela upp den humorlöse matematikern som tar allt bokstavligt ger några enkla skratt men förstärker stereotypen om den förvirrade vetenskapsmannen och stämmer dessutom inte med verkligheten. Flera andra händelser i Turings liv hade varit fascinerande som de hände, men har skrivits om till oigenkännlighet för filmen. Inget ont om de ytterst begåvade skådespelarna, men nu önskar jag mig en ny film närmare verkligheten och med färre "Hollywood-ögonblick".

Plågsamt viktigt var ändå att se hur mannen som egentligen var en krigshjälte behandlades av sitt hemland av den futtiga anledningen att han drogs till andra män. Vad gäller homosexualitet är den största skammen alltid när den är kriminaliserad och en källa till utstötning. I Alan Turings fall ledde en dom om påtvingad hormonbehandling förmodligen till att han tog sitt liv långt innan det borde tagit slut. Vem vet hur mycket mer han kunnat åstadkomma inom vetenskapen om han fått fortsatt verka? Och hur mycket personlig lycka har inte stater förstört (och förstör än idag) för homosexuella som vill få älska den de ärligen dras till? Det är bra att The Imitation Game slutar med den bittra smaken i munnen.

Jag vill rekommendera filmen för att den ger några glimtar av ett viktigt skede och några viktiga människor på rätt plats i en svår tid, men jag önskar att alla sedan också läser tillrättaläggandena i den gedigna recensionen skriven av Annie Burman.

Belceakvartetten i Konserthuset igen

Tre gånger blir vi gästade av Belcea Quartet under det här spelåret, och varje gång skall de spela en stråkkvartett av Johannes Brahms. Bra! Den här konserten började med Franz Schuberts underbara Stråkkvartett i a-moll "Rosamunda" (1824). Vem kan skriva så skönt vemodigt som Schubert? Belceakvartetten spelade känsligt och skört i de två första satserna, för att sedan låta musiken växa när världen trängde sig på, dock utan att förlora i precision.

Nästa stycke krävde fokus av såväl musiker som åhörare: Fem satser för stråkkvartett (1909) av Anton Webern, ett endast åtta minuter långt verk från Weberns första år av atonal komposition. De fem satserna, sade kvartettens violast Krzysztof Chorzelski, stod för olika ur-känslor från det som Freud kallade id:et. Ja, de lät verkligen moderna, dock utan att förfalla till kakafoni utan alltid sammanhållna. Det var småroligt att en del pizzicatopartier kompletterades av knäppningar utifrån från salen.

Efter paus kom så dagens Brahms, Stråkkvartett nr 2 a-moll (1873), skriven och utgiven samtidigt som den första. Ensemblen presenterade den med kraft, med färre nyanser än de övriga verken och i mitt tycke därför litet för jämnhögt. Det går dock inte att komma ifrån att det är ett välkomponerat och njutbart verk. Ändå var det fint att få ett flödande Andante av Beethoven som extranummer och vacker avslutning. Jag ser fram emot att höra Belceakvartetten igen senare i vår.

Red Spikes av Margo Lanagan

Margo Lanagan skriver böcker för målgruppen ungdomar. Hennes novellsamlingar har suggestiva namn som White Time, Black Juice och Yellowcake. Den jag har heter Red Spikes, och innehåller korta berättelser om barn eller ungdomar i fantasy-scenarion, ofta med en dos av äkta skräck, ofta också med en stadig förankring i det som kan skrämma i vardagslivet.

En av de otäckaste berättelserna är Winkie, där en skrämselfigur ur ett barnkammarrim kliver in i en mindre stad om natten och fångar en skräckslagen flicka när hon försöker fly från honom. Den ingående beskrivningen av Wee Will Winkie är som en mardröm i sig, och desto otäckare för att det faktiskt inte är en dröm som Ollyn kan vakna upp ur. Lika skrämmande är den korta men definitiva beskrivningen av helvetet och även en annan sorts plåga i Under Hell, Over Heaven.

Berättelserna tycks ofta komma från världar som är annorlunda funtade än vår, som i Forever Upward, där en dotter och hennes mamma äntligen hittar en av de svävande gudarna, där de kan kan be om att Kyrkan inte skall ta alla män från byn. Mitt i den väldigt annorlunda miljön upplever även dottern känslor inför sin mor som barn i vår värld kan känna igen; hon känner att hon kommer att kunna växa upp och klara utmaningarna bättre än mamman.

I en annan berättelse, Hero Vale, tycks istället en spricka mellan världar ha uppstått i en dal i vår egen värld, men det farliga i att se hjältar av annat slag röra sig genom dalen är något spännande man söker av fri vilja, medan det farliga i mobbande skolpojkar är något man tvingas möta varje dag.

Varje berättelse är så kraftfull och egensinnig att jag inte ville läsa dem i sträck, utan tog en paus efter varje. Sist i boken berättar också Margo Lanagan vad som inspirerat de olika novellerna. Hennes historier är moderna sagor med helt egna uppsättningar av magi, regler och brutna förbud. Jag är glad att Kelly Link rekommenderade henne till mig.

Don Quixote med flera i Konserthuset

Varje verk på konsertprogrammet handlade om människor, verkliga eller påhittade. Det första stycket var Maurice Ravels Le tombeau de Couperin (1919), i Ravels egen orkestrering. Verket
skrevs strax efter det första stora världskriget där Ravel själv deltog och påverkades. Men de fyra (i orkesterversionen) satserna är alla lekfulla och dansanta, och arrangerade i ljusa klanger. På frågan om varför svarade Ravel att de döda är sorgsna nog, i sin eviga tystnad. Jag har svårt att få nog av Ravels musik, och de ytterst lämpade Kungliga Filharmonikerna framförde Le tombeau de Couperin mycket väl: lätt och energiskt, utan att förlora i allvar.

Richard Strauss

Richard Strauss Tod und Verklärung (1889) kretsar också kring döden: fyra satser som kretsar kring dödsögonblicket för "någon som sökt de högsta idealen - en konstnär, helt enkelt". Det var mindre än ett år sedan Göteborgs Symfoniker framförde det intressanta verket. Nu fick Filharmonikerna blossa ut i kraft under kampen mellan liv och död, med några ögonblick av vila däremellan, och så ge oss alla förlösning i de sista himmelska tonerna.

Ännu mer berättande av Richard Strauss följde efter paus, i den mer komiska tondikten om Don Quixote (1897). Eftersom jag nyss läst boken var det extra roligt att få leva sig in i de olika scenerna igen. Nu är ju Don Quixote galen av sitt överdrivna läsande, och hans ridderliga eskapader leder alltid till skada för oskyldiga och/eller honom själv. Det kluvna i hans verklighetsuppfattning illustrerades i hur Don Quixote och vapendragaren Sancho Panza, spelade av Johannes Rostamo på cello och Pascal Siffert på viola, dubblerades av andra instrument i orkestern. Hela orkesterna bröt också ofta ut i en kakafoni och ibland rent dissonanta klanger. Men upptågen mildrades av ljuva toner, och när även Riddaren av den sorgliga skepnaden gick mot sin död i sista satsen klingade det vackert och rofyllt.

Birdman

Man vill känna sig viktig på något sätt; behövd av sin familj, oumbärlig på VD-stolen, eller kanske som världskänd filmstjärna med många fans. Riggan Thomson hade det sistnämnda, berömmelse och fans, i huvudrollen som Birdman i tre filmer för ett tjugotal år sedan. Sedan dess har superhjältefilmerna fått ett enormt uppsving och nästan varenda skådespelare har dragit på sig en dräkt och gjort succé, men Riggan Thomson är för gammal för att återvända till sin roll. Vad kan han göra för att känna sig relevant? Han hyr en St. James Theatre på Broadway och sätter upp en Raymond Carver-adaption med sig själv i huvudrollen. Men det är ingen enkel lösning på problemen Riggan har.

Filmen Birdman ser ut att vara inspelad i en enda lång tagning. Kameran följer personerna, mest Riggan, genom de smala korridorerna, ut på scenen, ut på balkongen, ut på gatan och in på puben strax intill. Av och till växlar filmen karaktär, och har ofta en övernaturlig ton. Ensam i sin loge verkar Riggan bemästra levitation och telekinesi, under påverkan av Birdman som är närvarande som en dånande, uppfordrande röst. Kanske är det hans krafter som får en tung lampa att falla ned i huvudet på skådespelaren som Riggan vill bli av med?

Bitvis är filmdialogen så där TV-seriemässigt rappkäftat men banalt, i de snabba meningsutbytena mellan Riggan och hans vän och advokat Jake. Det är irriterande att se två så goda skådespelare (Michael Keaton och Zach Galifianakis) snacka i kulsprutetempo, men just det gör det ännu tydligare att den verkliga teatermagin, den som är mer äkta än verkligheten, den sker på scenen. Symbolen för det är ersättaren Mike Shiner (Edward Norton) som sveper in och helt oförklarligt tycks framföra sina repliker från själen, utan att ha repeterat dem.

Mike Shiners inhopp får försäljningssiffrorna att skjuta i höjden, men hans inverkan på Riggan är tveeggad. Visst stimulerar han skådespelarna, men han tar sig större och större friheter och ruckar på Riggans roll som regissör och uttolkare av pjäsen. Orosmoment och sprickor i pjäsbygget följer på varandra och pressar Riggan, som redan verkar ha ett osäkert fäste i verkligheten.

Filmen spelar upp dubbeltydigheterna; händelser i Riggans liv vävs samman med sekvenser i pjäsen, på samma sätt som Riggans alter ego Birdman har sin motsvarighet i Michael Keatons starka prestation i Batman-filmerna som livade upp superhjältegenren på sin tid. De många nålsticken mot kändisar med bräckliga egon som kräver ständig uppvaktning kan applicears både på personerna i filmen och deras motsvarigheter utanför filmrutan. Dessutom: vad som händer under repetitionerna ger återverkningar på bloggar och Twitter, och den gamla populariteten kan fångas för ett ögonblick när Riggan måste springa i kalsonger över Times Square.

Det finns bitar av Birdman som jag inte gillar. Riggans dotter och assistent Sam (Emma Stone) som nyss kommit ut från rehab är en förutsägbar och inte särskilt givande figur i spelet. Slutscenen är för mig en blandning av besvikelse och förvirring. Men allt det övriga i Birdman är så bra; intensivt, drömskt, och ändå mer äkta än verkligheten; att filmen känns som en vild flygtur genom en storm för både kropp och intellekt.