Årets bästa utställningar 2014

Bor man i en stad med gallerier, har man chansen att se samtida konst utan att behöva betala inträde. Ibland är det så lyckosamt att ett galleri ställer ut en fin samling verk postumt av en erkänd konstnär, som i fallet med den fascinerande utställningen av Siri Derkerts konst på Andréhn-Schiptjenko.

Andra konstnärer är (också) helt klart värda att betala ett inträdespris för, såsom den lika ikoniska Lena Cronqvist på Liljevalchs. Även Sven-Harrys visar goda konstnärer, såsom Harald Lyth och Åsa Larsson, som även visades på Olsson Gallery.

Nu följer en kortfattad uppräkning av intressanta utställningar jag sett i Stockholms gallerier:

Martin Erik Andersen på Galleri Riis - en blandning av tungt och sirligt

Elisabet Oscarsson på Galleri Olsson - mentala landskap

Dan Wolgers på Galleri Magnus Karlsson - fint utforskande av kristna symboler

Lotta Hannerz på Lars Bohman Gallery - snygga mångdimensionella verk med intelligens

Johanna Karlsson på Galleri Magnus Karlsson - naturen när den inte är som skönast, men vacker ändå

Tommy Hilding på Galleri Magnus Karlsson - suggestiva förortsbilder

Ebba Matz på Cecilia Hillström Gallery - en personlig upptäcktsfärd i konsthistorien

En stor upplevelse var också resan till Holland med besök på flera muséer: Rijksmuseum med många historiska verk, Stedelijk med modern konst där jag fick upp ögonen för Charley Toorop och andra mellankrigskonstnärer, och förstås underbart överlastade Mauritshuis där jag äntligen fick fästa min blick på klassiker som Steglitsan, Flickan med pärlörhänget, Utsikt över Delft och många andra verk som lika mycket förtjänar att figurera i en egen bok.

Årets bästa filmer 2014

En anledning till att göra årsbästalistor är att få nöjet att gå tillbaka och tänka igenom vad man varit med om under året. Jag tycker att det är intressant att läsa andras listor, och även att gå tillbaka till mina egna listor och bli påmind om vad som var bra! Så här kommer min lista över de bästa filmerna jag såg år 2014.

Jag är ju mycket svag för action och gillar pampiga stridsscener. Men finns det dessutom antingen humor, intelligens eller båda med, så blir det ännu bättre, och Guardians of the Galaxy hade både och. Snabbare och smartare och med råare humor var Edge of Tomorrow, men allra mest utmananade för hjärnan var Interstellar.

American Hustle var som en berg- och dalbana av spänning och humor. När jag såg den tänkte jag på den som en underhållande bagatell, men tydligen snäppet bättre än en bagatell eftersom jag minns den än!

Vi som ser bio tänker inte alltid på hur mycket kringarbete det är på en film. I In A World... fick vi en inblick i livet för människorna bakom de lockande trailerrösterna, än en gång med mycket humor och intelligens.

En annan sida av show business är att många försöker men misslyckas, trots stor talang. En av dem var Llewyn Davis, vars liv i utkanten av berömmelsen gjordes minnesvärd av bröderna Coen. Att lära känna livsödena i Philomena knäckte mig nästan mer än huvudpersonen (nej, det tror jag förstås inte).

Arbetet är en viktig livlina för många, dels för att man behöver känna samhörigheten, som Sandra i Två dagar, en natt, dels också för att man gör något viktigt för andra, som John May i Still Life.

En natts hårt, listigt arbete räddade Paris från att sprängas i Mannen som räddade Paris. Mindre omvälvande för världshistorien men väl för en tonårspojke var sommaren som Duncan upplevde i The Way, Way Back.

Tolv års fruktansvärt hårt arbete, förnedring och orättvisa visades upp med både grymhet och medlidande i 12 Years A Slave.

En annan tidsepok skildrades också i Wes Andersons The Grand Budapest Hotel, som alltid litet mer guldskimrande än verkligheten. I Sverige kan vi också vara tacksamma för att Mikael Marcimains vision kan måla upp en så glödande tidsstudie som i Gentlemen.

Rampfeber på Borås Stadsteater

Teaterensemblen förbereder sig på premiären av sängkammarfarsen I Bara Mässingen. Det är genrep - nej, är det verkligen det? Flera av dem tror att det är teknisk repetition, de är inte helt förberedda fastän premiären är imorgon, och några av dem har dramafilosofiska invändningar mot det ständiga in- och utbärandet av lådor, ansjovistallrikar och annat. Men det är ju det som är livsblodet i en fars, tillsammans med springande i dörrar och tappade byxor!

Vi i publiken på Borås Stadsteater skrattar nästan oupphörligt åt den snubblande generalrepetitionen, lika mycket åt handlingen som åt regissörens och skådespelarnas fumliga försök att få den att rulla på. Och där! Där satt slutrepliken!

Scenen vrids och vi får se pjäsen från andra hållet och några veckor senare under turnén. Nu har intrigerna bakom scenen vuxit sig större än det som händer framför publiken. Med pjäshandlingen i färskt minne blir gapskratten ännu större när man får se skådespelarna försöka hinna med att leverera sina repliker - eller tar tillfället att sabotera för en annan i de korta pauserna. När pausen kommer (den verkliga) har jag skrattat så intensivt och länge att det känns som ett hårdpass för magmusklerna.

Går det att toppa det? Kan man göra det utan att skrattmusklerna spricker? I sista akten får vi se pjäsen framifrån igen, på plats som publik vid det allra sista framförandet på turnén. Saker går snett från första början och skådespelarna måste börja improvisera. Några struntar fullständigt i hur det skall sluta, hyggliga Belinda (Gunilla Rydholm-Eriksson) försöker hålla samman handlingen, och kära söta bimbo-Brooke (Amelie Thoren) och förvirrade Frederick (Lars G Svensson) försöker säga sina inövade repliker där de verkar passa.

Jag såg Rampfeber på Stockholms Stadsteater för några år sedan och har längtat efter att se den igen. Det är en fantastisk pjäs som skapar humor med en lysande blandning av buskis och intelligens. Den kräver mycket av sina skådespelare, och alla på Boråsscenen gör sina roller klockrent och med perfekt samstämmighet. Jag är glad att jag fått se Rampfeber ännu en gång och hoppas att det här inte var sista gången!

Länk till Borås Stadsteaters sida om Rampfeber

Foto: Anna Sigge

Don Quijote av Miguel de Cervantes Saavedra

Än idag, mer än fyrahundra år senare, finns han kvar i vårt kollektiva medvetande: Don Quijote de la Mancha, Riddaren av den Sorgliga Skepnaden, den självutnämnde kämpen vars första äventyr lärt oss vad det är "att slåss mot väderkvarnar" (även om man ser en slarvig begreppsförskjutning ibland).

Miguel de Cervantes skrev sin bok om Don Quijote för att förlöjliga riddarromaner, genom att visa vilken galenskap de kan väcka i en människa som tror på dem fullt ut. Därtill kryddar han sin berättelse med nålstick mot utpekade författare, för att inte tala om beröm åt verk av sina vänner och till och med av sig själv. Det gör boken till ett dubbelt fascinerande tidsdokument; inte bara Cervantes historia utan hans kommentarer berättar om vad som lästes och tänktes på 1500- och 1600-talet, och dessutom refereras till skrifter och författare från ännu tidigare sekel.

Men man behöver inte läsa om Don Quijote med akademiskt intresse, utan kan lätt låta sig svepas med av de fascinerande och underhållande historierna. Man skulle kunna bli ledsen av att läsa om hans självbedrägeri som leder honom till så många motgångar, men så spinner hans fantasi vidare och förklarar att han visst varit lyckosam och nedgjort en farlig motståndare; det är bara en illvillig trollkarl som får det att se ut som väderkvarnar eller får, och så har han övertygat både sig själv och den hängivne vapendragaren Sancho Panza.

Mer beklagligt är det om man tänker på vilken skada han ställer till i sina inbillade räddningsaktioner: så många oskyldiga människor som blir allvarligt påpucklade (om de inte hoppar av sina riddjur och flyr över fälten som flera av dem gör). Don Quijote och Sancho Panza får också så många sår och brutna revben att man förundras över att de överlever. Men de brutala slagsmålen ger en idé om både samhället och humorn på den tiden, och läser man det som buskis går det att skratta åt de återkommande handgemängen.

Det är uppmuntrande att se att det finns smarta och skämtlystna kvinnor med i historien, raka motsatsen till de idealiserade damer de höviska riddarna pliktade sitt hjärta till utan att ens (som i Don Quijotes fall) ens ha träffat dem. På sina upptåg möter Don Quijote människor som inser att han är galen, och faktiskt vill hjälpa honom, men samtidigt vill lura honom litet extra för sitt eget nöjes skull, och ett par av dem är kvinnor med lika mycket humor och idéer som männen.

Upplagan jag läste är en förkortad och bearbetad version från 2005 av Edvard Lidforss berömda tolkning från 1892. Den är mycket smidig och lättläst, så jag gratulerar till det goda jobbet och önskar att namnet på den som skött omarbetningen skulle nämnts. I den första delen verkar de strukna partierna främst innehålla sidoberättelser som inte rör Don Quijote så mycket. Däremot är den andra delen endast c:a hundra sidor lång och släpper fram en del långa utläggningar av såväl Don quijote som Sancho Panza, under kapitelrubriker som Don Quijote möter en grönklädd adelsman och klarlägger för honom skaldekonstens höghet och betydelse. Äventyret med lejonen samt Don Quijote förfäktar riddarskapets höga uppgift. Däremellan händer det saker som bara nämns i sammandrag men som verkar intressanta. Jag tror säkert att man använt gott omdöme vid nedkortningen, men jag skulle också gärna vilja läsa de strukna partierna.

Utgåvan om Don Quijotes äventyr är dryga fyrahundra sidor lång (ursprungligen niohundra) och satt med litet typsnitt, men tog mig inte lång tid att läsa eftersom den var lättläst och intressant från början till slut. Jag är väldigt glad över att ha blivit road av en bok som var en succé redan för fyrahundra år sedan, och rekommenderar alla som stött på Don Quijote i samtidskulturen att gå till källan för att få hela hans rika berättelse.

Herb Ritts på Fotografiska

Jag blev aldrig lockad av Herb Ritts reklamfoton för Calvin Klein och andra; trots alla nakna kroppar och glänsande kurvor såg människorna inte sexiga ut, inte ens verkliga i mina ögon. Utställningen In Full Light på Fotografiska visar några av de fotona, tillsammans med övervägande ointressanta kändisporträtt. Fortfarande inte lockande.

Men så vidtar andra av Herb Ritts foton, där kurvorna och kontrasterna i det svartvita tar överhanden så att den mänskliga formen inte längre är central. De tillskruvade ställningarna och polerade kropparna jag såg som poserande i reklambilderna blir till spännande undersökningar av ljus och skugga.

Ju mindre kända de avbildade är, desto mer intressanta är porträtten. Men fastän människan står tillbaka för sina former avbildar Herb Ritts dem med respekt och namnger bilderna efter dem.

Efter utställningen prövar jag att se om reklambilderna från 1980-talet. Nej, de känns fortfarande inte intressanta för mig, och Herb Ritts glänsande kroppar har inte blivit större favoriter som motiv för mig, men det var bra att få se den sidan av Herb Ritts som utforskar det svartvita och geometriska i det nyanserade och mjuka.

Länk till Fotografiskas sida om Herb Ritts

After Me Comes the Flood av Sarah Perry

Efter mig syndafloden, lär Ludvig XV ha sagt. Det samhälle som Sarah Perry målar upp verkar närmast längta efter en störtskur; hettan är tryckande, växter torkar, människor beter sig oförutsägbart och det talas om att fåglarna har försvunnit. Men runt det stora hus som bokens huvudperson hamnar i av en slump sker saker som speglar händelserna vid syndafloden men i sina motsatser.

John Cole tas till sin förvåning emot som om han vore väntad. När han upptäcker misstaget är han för förvirrad och generad för att säga ifrån, och de som skulle kunna veta tycks inte heller vara intresserade av att avslöja honom. Människorna i huset verkar alla ha dragits dit på olika sätt av Alex, en ung man med bräcklig mental hälsa. En var tidigare ekonom, en annan var präst men har förlorat sin tro - de är personer som tidigare höll uppe samhällsstrukturer men nu har dragit sig undan för den lilla, stillastående gemenskapen i huset.

Nära huset finns en damm som Alex tror skall brista. Som i Noaks ark, men tvärtom, har han sett fåglar flyga dit med kvistar, och det måste betyda att där finns en spricka som utvidgar sig. En annan gång brast en damm så att den närmaste byn blev översvämmad, men ingen tar numera Alex oro på allvar.

Under första halvan av boken försöker jag dubblera min läsning genom att se den som en allegori; den inverterade syndafloden, de olika människorna som samlats för att kanske överleva en kommande katastrof. Men efter hand blir de vaga konturerna otillfredsställande, de avslöjade mysterierna är inte så intressanta och upplösningen inte tillräcklig som avslutning. Boken har fått mycket uppskattning, och debutanten Sarah Perry kommer säkerligen att fortsätta skriva fascinerande berättelser, men After Me Comes the Flood gav mig för litet av handling och karaktärsbeskrivning, om än mycket av stämning och miljö.

Vera Nilsson på Liljevalchs

Det tidiga nittonhundratalet var en spännande tid för konsten. Modiga konstnärer provade nya sätt att måla och visade andra sätt att se verkligheten, och inspirerade varandra. Vera Nilsson, som föddes 1888 i Jönköping, reste som så många andra till Paris och tog intryck av vad hon såg.

Under åren före och efter 1920 målade hon många tavlor influerade av kubismen, men hon lät inte vinklarna och perspektiven vrida om anletsdragen i porträtten helt; individen finns kvar.

1922 föddes dottern Catharina, kallad Ginga, och blev ett återkommande motiv. Vera Nilsson har inte fallit för greppet att måla barn litet extra söta och älskvärda, utan presenterar sin dotter med sin inarbetade teknik för att visa människor, men ändå fullt igenkännelig från fotografier. Det är extra fint att se den lilla fångad i ögonblick när hon nyss lärt sig gå och står osäkert och balanserar, eller till och med är på väg att drutta omkull.

I Vera Nilssons målningar syns efterhand fler och grövre penseldrag, så att det inte längre ser ut som att en verklighet efterliknas utan att en ny verklighet skapas på duken. De här målningarna kom mest till sin rätt när jag såg på dem från flera meters avstånd; på närmare håll ser man de enskilda duttarna och de skevande linjerna, och mindre skillnad mellan de dova färger Nilsson använt.

Riktigt intressanta är tavlorna där motivet är fönstret hemma, det som finns utanför fönstret och det som står på bänken strax framför fönstret. Blommorna i krukan mot huset alldeles bakom - kan de glödande blå blommorna lysa upp det murriga höstlandskapet utanför?

Den åtta minuter långa introduktionsfilmen om Vera Nilssons liv och konst är en mycket bra inledning till den intressanta utställningen på Liljevalchs.

Länk till Liljevalchs sida om Vera Nilsson