The Hobbit av J.R.R. Tolkien

Boken om Bilbo är en äventyrsberättelse, där något spännande händer i så gott som varje kapitel. Anklagelser om att Tolkien skulle skriva invecklat och långrandigt faller platt till marken här; språket är visserligen ornerat, men handlingen rör sig raskt framåt från troll till spindlar och andra fientliga varelser. Med mer list än övertalning får trollkarlen Gandalf den hemkäre hoben Bilbo att följa med tretton dvärgar för att återta det guld som draken Smaug stal från deras förfäder. Gandalf följer dem en bit på vägen, men lämnar dem sedan att klara sig själva.

I Midgård finns många olika folkslag och intelligenta väsen, och några håller fred medan många andra ligger i strid med varandra och till och med gärna äter upp förbipasserande. De aristokratiska alverna som framstår som sympatiska i kommande böcker blir här förnärmade över att sällskapet passerar över deras marker. Men trots alla faror som de fjorton kortväxta utsätts för slår inte grymheten över i hopplös illvilja, och därför är boken inte för skrämmande ens för ganska små barn. Det är också trevligt hur många av de olika folkslagen som tycker om att sjunga visor med intressanta texter!

Jämfört med filmatiseringen kan boken låta spännande förlopp dras ut för en annan effekt: lysande ögon i den mörka skogen, någon/något som följer efter en längre tid. Oro och funderingar kommer också bättre fram i bokform, och moraliska dilemman när dvärgarnas kärlek till sitt guld gör dem blinda för hur andra skadats på vägen. Men det fina med boken och dess långsammare, mer noggranna berättelse beskriver ett helt annorlunda landskap med en lång historia, och framför allt låta de många dvärgarna bli till olika personligheter vars öde man bryr sig om.

Fler böcker av J.R.R. Tolkien:
Silmarillion
The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring
The Lord of the Rings: The Two Towers
The Lord of the Rings: The Return of the King

Othello på Stadsteatern

Det går att spela klassiska pjäser uppdaterade till modern tid, litet snabbare, litet snärtigare och med ett mer lättflytande språk. Stadsteaterns uppsättning av Othello skakar dock om några ingredienser på vägen så att resultatet blir ojämnt.

Mitt på den kala scenen står ett tält, som under pjäsens gång kommer att ånga av Othellos och Desdemonas kärleksnätter, eller hotas av ett lågt moln av rök som närmar sig. När pjäsen börjar ramlar några nojsande vänner ur tältet; Desdemona, Cassio, Rodrigo och Emilia (Maja Rung, Anders Berg, Kalle Westerdahl, Annika Hallin). Jago (Sven Ahlström) rusar däremot äcklad därifrån, som någon som till hälften inte vill vara med, till hälften inte får vara med i leken. Pressad av de andra häver han ur sig hatfyllda tirader mot kvinnor och mot svarta. Hans ord liknar det som man kan läsa i tidningars kommentarsfält, så vi vet redan att det finns människor som han, men det känns konstigt att höra detta sägas på en teaterscen.

Eftersom det till största delen är Jago vi ser på scenen är det hans karaktär som hinner etableras mest i de snabba scenväxlingarna, och Sven Ahlström gör honom till en pyrande, opålitlig punkt av vrede. Vi får se honom hetsa fram misstankarna hos Othello (Karl Dyall) och sedan låtsas försöka hejda honom på ett sätt som piskar upp hatet ännu mer. Men det gick så snabbt att vända Othellos kärlek till misstro, och det gick ännu snabbare och enklare att skapa intriger ur intet för Cassio och Rodrigo. Den senare är barnsligt otålig, Desdemona ännu mer kvittrande lekfull fram tills anklagelserna börjar skrämma henne, och förutom en bitande monolog om män och kvinnor blir Emilia en osammanhängande och irriterande aktör i dramat - som bäst störande dum, som sämst dödligt passiv.

Klädseln är från en diffus senare halva av 1900-talet, men Jago citerar Baudelaire som om han snappade upp hans nyskrivna dikter igår. Då och då bryts stämningen av ett ironiskt skämt - ibland tyvärr vid helt fel tidpunkt. Att Desdemona sjunger I Will Always Love You verkar först alltför insmickrande; när man sedan tänker sig in i hennes situation och öde blir det djupt gripande; men så förminskas och förstörs det inlevelsefulla sångnumret av att de övriga skådespelarna vandrar in med cigarettändarlågor.

 Det vita scengolvet färgas av fler och fler blodfläckar under dramats gång. Det är mycket som är svårt att förlika sig med i Othello: förolämpningarna mot människor av annan hudfärg, utfallen mot kvinnors natur, hur lätt Othello låter sig förledas och hur han blir en otäck, svartsjuk, kontrollerande make. Man kan inte begära att en pjäs skall lösa eller förklara de här problemen, men 2014 års uppsättning på Stadsteatern rör bara om dem och häller ut dem på scenen, och det räcker inte.

Länk till Stadsteaterns sida om Othello

Foto: Petra Hellberg

Robert Mangold på Christian Larsen galleri

När jag läste Vågrörelselära under min utbildning fick vi räkna på stående vågor i jämntjocka rör. Jag funderade ofta på hur vågorna skulle se ut när de kom ut från röret. Robert Mangold har målat ett antal tavlor där matematikens skönhet får lysa fram: sinusvågorna fyller upp geometriska former i vackert mättade färger.

Även dubbla cirklar av olika slag har fått stå värdar för vågformerna. Jag imponeras av hur noggrant beräknat radierna och våglängden måste vara, men även av hur skönt det är för ögat att följa linjernas evighetsloop.

Litet hårdare inramade är linjerna i några tidigare verk: rektangulära figurer ligger över strecken, ofta lätt förskjutna. De har inte samma grace som verken med rundade former, men jag tycker ändå om det precisa i Robert Mangolds konst; som om han tappat estetiska motiv ur matematiken, det mest sanna system vi har.

Länk till Christian Larsen galleris sida om Robert Mangold

Flugparken

Hur skall man leva? Hur skall man hitta mening i livet? I en liten stad finns det inte så mycket att välja på: kolla på hockey, dricka sig stupfull. I bästa fall ha ett bra jobb, vara en bra hockeyspelare, skaffa familj, renovera huset fint. Alex har allt det där, men det räcker inte. Under en fyllekväll med bästisen Kristian/Kille är han aggressiv och självdestruktiv. Snälle, ordningsamme Kille hjälper Alex hem, men Alex vill inte sova utan slåss och när natten är över har han inte kommit hem.

Kille jobbar på dagis och är jättebra på att leka och prata med barnen, men har svårare att formulera sig inför andra och kanske inför sig själv. Han trycks av en diffus skuldkänsla sedan Alex försvann och svänger över i att bli en nattens hämnare som skall hålla ordning på andra som slarvar. Å ena sidan känns det bra att se honom stå upp emot mobbarna, men å andra sidan är han så obetänksam att han lägger krokben för sig själv, och oron för vad som skall hända med honom växer. Inte heller kan det sluta väl när han är för hjälpsam emot Alex kvarvarande familj, som om han skulle kunna ta Alex plats.

Till en början är filmen litet väl fåordig och kryptisk, men det är att föredra framför en övertydlig dialog som förklarar för mycket. Bakgrundsmusiken/orosljuden är tyvärr för hög och irriterande i flera scener därtill, men tur nog inte hela tiden.

Det är sorgligt att se Kille försöka bryta sig ur den biroll han blivit tilldelad i livet, och bara mötas av misstro och hårdhet. En föräldragestalt eller en nära vän att lita på hade gjort stor skillnad i hans liv. Visst är han klantig och fumlig, men han förtjänar ett bättre öde. Det är bra att Jens Östberg med sympati visar Killes liv för oss runt omkring.

Ur varselklotet av Simon Stålenhag

Simon Stålenhags suggestiva bilder väckte stort intresse över hela världen. De realistiska motiven, med tidstrogna detaljer som bilmodeller och barn i täckjackor i snö, gästades av kraftfulla robotar, rostande vrak av stora apparater och ibland färggranna dinosaurier. Svenska 30-40-åringar kände nästan igen sig och övriga världen fick en smak av ett alternativt 1970-tal. Nu är bilderna samlade till boken Ur varselklotet för mysrysigt kontemplerande i soffan.

Jag tycker om att Stålenhag ger en bakgrundshistoria och en ramhandling till bilderna. Den tekniska beskrivningen av magnetrintekniken följs upp med en tidstypiskt hejig presentation av en arbetsdag vid Riksenergiverket. Kraftverket och apparaterna framstår som så mycket annat av vuxenvärlden i barns ögon: spännande och alldagligt på samma gång, och förstås lockande för ungar i tioårsåldern.

Det är ett bra grepp att låta berättarrösten vara en kille som tänker tillbaka till sin skoltid. Bästisen Olof drar med gänget på en del äventyr som gränsar till livsfarliga, och barnen fantiserar om vad de övergivna maskinerna kunnat och kan göra. Rykten från ungar i parallellklassen får egna liv i barnens tankar och på boksidorna. Att användandet sägs ha öppnat en portal till en annan tidsålder förklarar att det sluppit ut dinosaurier på en del av de ensliga platserna.

Det blir fler och vildare rykten ju längre man bläddrar i boken. Som sagt är det ett bra grepp att låta barnens spekulationer driva fram de fantastiska bilderna, men efter ett tag blir det till upprepning. Hellre än att läsa hela boken i ett svep borde man ta några sidor i taget och försjunka i stämningen på Mälaröarna. I vilket fall som helst är boken en njutning, och jag hoppas att Simon Stålenhag fortsätter att måla fantasieggande bilder ur en parallell verklighet.

 

Fler böcker av Simon Stålenhag:

Urtidsdjur

Labyrinten

Ann Böttcher på Galerie Nordenhake

På Moderna-utställningen år 2010 irriterade jag mig på hur många konstnärer som presenterar ett delvis sorterat undersökningsmaterial utan närmare kommentarer. Visst begär goda konstverk att åskådaren är med och skapar mening, men det ser ofta ut som att konstnären gör det lätt för sig. Ann Böttchers utställning Transmigrations (Bookshelves, a cannon emplacement and a Mercedes) på Galerie Nordenhake är ett projekt av den arten, men den här gången väl genomfört med en personlig prägel.

Under Lofoten International Art Fair konstruerade Böttcher två täta trasmattor i dämpade uniformsfärger, som skulle bilda en portal för de andar som sades gästa den byggnad där verket hängde, ett krigsmuseum. Det visade sig att huset varit högkvarter för Gestapo under andra världskriget. När så muséet och dess bibliotek skulle utrymmas, och dessutom granarna utanför huggas ned, återvände Böttcher för att spara och dokumentera platsen.

Texterna i utställningen berättar om en ingående och respektfull process för att förstå, samarbeta med och bevara platsens atmosfär och historia. Jag uppskattar alla steg i arbetet: den första portalen för andarna, teckningarna av granarna utanför fönstret, fotona av den ganska oansenliga byggnaden och de stadiga (tomma) bokhyllorna som hämtats från biblioteket. Det vill säga, jag tycker mycket om idéerna bakom och hur välkomnande de förklaras, men är inte lika tagen av genomförandet.

De tomma bokhyllorna och de sirliga granteckningarna klarar inte av att förmedla tyngden av platsen och dess historia till det upplysta galleriet. Portalen för andarna är stor men ger ett prosaiskt intryck mot de kala, vita väggarna. (Man kan också fråga sig om en estetiskt konstruerad portal och dess skapare har makten att öppna en portal för andar - vart då? Det blir för mig en futil gest, om än vänligt menad.)

Jag tänker själv tillbaka på rum där jag tillbringat långa och signifikanta perioder av mitt liv och undrar hur jag skulle kunna presentera dem för någon annan eller ens bara minnas dem själv. Därför hade jag önskat mer av tyngd, närhet, doft och kanske ljud för att verkligen uppleva en annan plats. Utställningen är ändå väl värd ett besök.

Länk till Galerie Nordenhakes sida om utställningen

Hunger Games: Mockingjay Part 1

Genom båda omgångarna av Hungerspelen var Katniss beslutsam, stark och uthållig; under de livsfarliga spelen och bakom en hård mask gentemot president Snow och resten av Panem däremellan. Nu har alla regler kastats om; bortom taggtrådarna i Panem fanns hela tiden Distrikt 13, ett eget samhälle där motståndet mot regimen odlades. Dit har Katniss räddats, tillsammans med sin familj och några nyckelspelare från Capitol.

Det som många kallade den svagaste boken i trilogin gör sig säket även i deras ögon bättre som film. De blodiga händelserna Katniss varit med om börjar komma ikapp henne, och i det kala, mörka Distrikt 13 omgiven av ruiner är det inte svårt att förstå att hon håller på att malas sönder inombords av sina tankar och känslor. Men Distrikt 13 behöver den starka Katniss Everdeen, sin Mockingjay som en samlande symbol för motståndet mot Capitol.

Så fortsätter spelet inför kameror, och säkert är det ännu svårare att agera ut sina äkta känslor, även om det är för den nödvändiga revolutionen. När människorna som skall stå en närmast målar och vrider på Katniss för att skapa de bästa scenerna måste verkligheten kännas ännu mindre trygg. Och president Snow är ingen passiv motståndare i propagandakriget. Det värsta av allt är att han har ett grovt vapen vid sin sida: Peeta Mellark, Katniss partner från Hungerspelen och en nästan lika stark symbol som Katniss. Propagandakriget mellan de två sidorna sårar Katniss extra mycket när hon måste oroa sig för Peeta och hans ord i TV-utsändningarna.

 Ett dubbelt nöje är att se den förut så färgsprakande Effie Trinket i det jämngrå uniformsklädda Distrikt 13; först för att hon ser så härligt obekväm ut i sina tilldelade kläder men ändå inte ger upp sin personlighet, och sedan när hon har lyckats styla om sina gråa paltor litet snyggare för varje ny scen.

Som sagt visar filmen tydligare än boken Katniss våndor och vad hon måste gå igenom för att Panems invånare skall ha en chans att slå sig loss från slaveriet. (Men till vad då? En revolution måste alltid följas av återuppbyggnad och rättvisa, och det är oftast den svåraste delen.) Jag tycker att det är bra att boken Mockingjay delats upp i två delar för att ge en djupare förståelse för vad som händer och måste hända. Visst är Mockingjay Part 1 en mellan-film där man måste se delarna före och efter, men den berättar en dramatisk historia som gör den sevärd och ökar längtan efter sista delen.