Stenar i fickan på Stadsteatern

Två skådespelare på en tom scen kan fylla hela rummet med människor, känslor och handling. Steve Kratz och Jan Mybrand byter blixtsnabbt från en roll till en annan när de framför historien om inspelningen av en storfilm i en liten irländsk by. Jag tycker mycket om att se den sortens förvandlingskonster - det är teaterns magi! Men fastän de svenska skådespelarna är bra blir jag besviken på föreställningen.

Pjäsen har spelats med framgång på flera scener i världen sedan den skrevs 1996, och stora delar av publiken skrattar högljutt åt humorn. Men för min smak är det alldeles för nära buskis, och handlingen är också alltför banal. Självupptagna filmmänniskor och ointresserade statister - alla blir stereotyper med taffliga repliker (översättningen kunde varit smidigare, men det hade inte hjälpt). De två huvudpersonerna hamnar i konstruerade konflikter som vill ha filosofiska undertoner, men når inte hela vägen.

Som sagt verkade många åskådare överförtjusta, men jag började skruva på mig redan efter fem minuter och önskade att det funnits en paus jag kunnat gå hem i. Tack och lov slutade pjäsen med en medryckande riverdance, så jag var i alla fall inte sur när jag gick hem.

Länk till Stadsteaterns sida om Stenar i fickan

Foto: Carl Thorborg

The Emperor's Children av Claire Messud

De är inte alla givna en rosenbeströdd väg mot lyckan, kejsarens barn i New Yorks intellektuella cirklar. Danielle, Marina och Julius är vänner sedan college, men nu i trettioårsåldern är deras liv och karriärer inte riktigt så etablerade som de hade drömt om. Julius skriver bokrecensioner men måste försörja sig på tillfälliga jobb, Danielle behöver hitta intressanta historier för sina dokumentärfilmer, Marina har inte skrivit en rad på boken hon fick förskott på för flera år sedan. När boken börjar är de alla singlar, men en efter en inleder de förhållanden som förändrar deras liv ytterligare.

Över dem alla faller skuggan av Kejsaren, Marinas far Murray Thwaite. Sedan 1960-talet är han skribent, samhällets samvete och ständigt strävande efter Sanning, såväl i politiken som i privatlivet. Boken växlar fokus mellan de nämnda personerna och dessutom Marinas nittonårige kusin Frederic, som kommer till storstaden för att söka insikt och sanning i sin berömde morbrors skugga.

In i handlingen kommer Ludovic Seeley, en ambitiös australiensare med målet att starta en tidskrift och en revolution. Han drivs av en hatkärlek till Murray Thwaite; som så många i historien vill han så gärna göra uppror mot auktoriteten att varken han eller Thwaite märker hur lika varandra de är.

Det kan låta som att boken handlar om en priviligerad grupp människor vars bekymmer man som läsare inte kan relatera till. Men Claire Messud är en så utmärkt kännare och beskrivare av människors psyken; av vad som kan motivera eller krossa förhoppningar, att jag helt försjunker i livssituationen för var och en i tur och ordning. Berättelsen rör sig framåt i en vågrörelse ur de olika personernas synvinklar, och till synes små händelser i den enas liv påverkar någon annan mycket mer. Den krävande kampen efter Sanning som man måste kämpa för genom en dans i rampljuset framstår som både futil och värd att genomföra.

The Emperor's Children är en pärla till bok, lättläst men djup och tänkvärd. Jag är glad över att ha fått upptäcka en så begåvad författare som Claire Messud.


Fler böcker av Claire Messud:
The Last Life
The Hunters 
The Woman Upstairs

60 år med Blomstedt i Konserthuset

Herbert Blomstedt är en uppskattad dirigent sedan över ett halvsekel. För ett par år sedan hade jag glädjen att vara på en konsert med Oslo Filharmonien med ett program som han själv valt ut och dirigerade. I år firar Kungliga Filharmonikerna 60-årsjubiléet av hans första konsert i huset med att framföra precis samma program som då, och förstås ledda av den vänlige Blomstedt.

Inledningsvis sitter endast ett dussin utvalda stråkar och en continuo på scenen, som strax intas av nämnde Blomstedt och konsertens första solist, Andreas Alin. Man spelar J S Bachs Orkestersvit nr 2 i h-moll, och det låter utmärkt i den stora konsertsalen, förutom att flöjtens milda ton alltför ofta smälter in i de övriga instrumenten. Det är synd för en flöjtist som redan får slita med Bachs långa melodislingor, men allt blir ändå till en glittrande enhet av skön, lekfull musik. I den långsamma tredje satsen och den lättare orkestrerade näst sista satsen får dock flöjten höras mer, och vi kan uppskatta dess vackra ton. I det allra sista och välkända stycket får vi också bevis på Alins skicklighet när han spelar den krävande men roliga melodin virtuost och glatt.

Foto: Jan-Olav Wedin

Ett Bach-stycke i stora salen känns ovanligt och förstärker den spännande känslan av att programmet sattes samman i en annan tid. Den känslan sitter kvar under nästa stycke, Beethovens Pianokonsert nr 1 som spelas av nästa gäst, pianisten Garrick Ohlsson. Blomstedt dirigerar orkestern så att den till en början låter pampig, dock utan att slå över till struttighet - till det är filharmonikerna alltför begåvade. Ohlsson imponerar i de välskrivna solopartierna med att låta lätt och mäktig på samma gång, och jag skulle mycket gärna höra honom i Konserthuset igen!

Efter paus spelas Paul Hindemiths Mathis der Maler, och när jag mindes att verket spelats med kompositören på plats kunde jag tänka mig hur det var att höra det 1934, när det var nyskrivet. Att den första satsen har namnet Änglakonsert överraskar inte när jag läser det i efterhand, eftersom det klingade gudomligt, eteriskt. De följande satserna - Gravläggning och Den Helige Antonius prövning - innehåller däremot partier med inre motstridigheter, och filharmonikerna och Blomstedt tecknar dem fint utan att det blir rörigt. Från ett vinande som nästan är plågsamt över krigiska tongångar och möjliga segertoner mynnar verket ut i harmonier som är såväl klara som tvetydiga. Publiken jublar tacksamt åt musiken och denne charmante dirigent, som tar sig tid att stanna och lukta på blommorna - Ohlssons vackra tack-bukett - och ge orkestermedlemmar personlig uppmuntran. Vi får hoppas på fler jubiléer och önskekonserter med Herbert Blomstedt!

Konserten kommer att finnas tillgänglig på Konserthuset Play.

Dansösen Käthe Hermann på Fria Teatern

Den lilla, hårt sammanknutna familjen verkar aldrig någonsin lämna den; hela deras värld tycks cirkla kring den. Men ändå skall de tvingas att flytta - i abstrakta ordalag talar de om "förflyttningen" som skall ske. Modern, Käthe Hermann (Birgitta Sundberg), tänker sig dock att när "de" kommer och får se hur vackert de har gjort i lägenheten, och hur väl de lever där, så kommer de att få stanna och till och med visas på TV och bli förebilder för alla andra.

Dottern Irmi (Malin Güettler) har till större delen accepterat att de måste flytta, och verkar litet grand längta efter att få komma vidare, även om hon även slits av tanken på "pojken", som eventuellt skall komma tillbaka och måste kunna hitta dem. Den rullstolsbundne sonen Martin (Henrik Ståhl) tilldelas uppgifter i familjens interna skådespel men stöter dem ifrån sig medan han söker efter sin egen roll i världen.

Markörer i Anne Leppers nyskrivna pjäs (t.ex. fru kansler) placerar den i nutid, men jag upplever den som en symbol för Tyskland efter världskrigen, då t.ex. Sudettyskar "förflyttades" från sina tidigare hemorter i nuvarande Östeuropa. Martin skulle kunna ha blivit skadad i strid och Irmi ha förlorat sin pojke under svåra umbäranden och överväganden. Och redan från de första Leni Riefenstahl-framkallande dansstegen mot ett bergslandskap och de återkommande dansföreställningarna i det egna hemmet liknar modern Käthe ett självtillräckligt Tyskland uppumpat på nazismens skönhetsideal. Och om familjen visar upp en vacker och idealisk vy nu, så kanske de slipper att fördömas och fördrivas?

Pjäsen startar i en existensialistisk dämpad absurdism á la Harold Pinter, men det surrealistiska skruvas upp mer och mer i familjemedlemmarnas dialoger. Allt medan Birgitta Sundberg fortsätter att vara genuint bedårande som den åldrande ballerinan, blir stämningen kusligare, allvarligare och elakare. Skådespelarna på den lilla, intima scenen är just så bra som de behöver vara för att få rätt balans på det här intressanta och vassa verket.

Länk till Fria Teaterns sida om Dansösen Käthe Hermann

Foto: Olle Sundberg

Someone Comes to Town, Someone Leaves Town av Cory Doctorow

Boken börjar med en flera sidor (för) lång och ingående beskrivning av hur Alan renoverar huset han just har flyttat in i, speciellt hur han passat in bokhyllorna där han skall ställa upp alla sina böcker. Dock; mitt bland de rätt så ointressanta snickeritekniska detaljerna skjuts det ett par gånger in en mening som berättar om Alans familj, desto mer ovanlig. Hans far är ett berg, hans mor är en tvättmaskin. Av hans bröder är en klärvoajant, en är en ö, tre andra lever inuti varandra som ryska dockor och den siste brodern är en död man.

En egenhet som bröderna har gemensamt är att de byter namn från sida till sida eller ännu oftare. De är namngivna i alfabetisk ordning, så den äldste brodern heter alltid något på A, den klärvoajante något på B, och så vidare till de tre yngsta som kan heta Edward-Fred-Greg eller Eric-Frank-George när de är nästlade i varandra. Det är lätt att hålla reda på vem det handlar om eftersom initialen alltid är densamma, och ibland tänker jag inte på det, men oftast lägger jag märke till namnbytet, irriteras litet och hejdas för en millisekund i berättelsen. De växlande namnen känns som en gimmick, något som författaren Cory Doctorow gör för att visa oss ett trick.

På samma sätt misstänker jag att det är för att driva en tes som Doctorow låter flera kapitel handla om hur Andy och hans nyfunne vän Kurt samlar användbart elektronikskrot ur containrar och sätter upp dem i ett nätmönster i centrala Toronto, för att ge alla fri tillgång till Internet. Boken är från år 2005, men är det inte irriterande naivt av dem två att tro att folket, med fri tillgång till världens samlade information, skall utvidga och fördjupa demokratin och skapa ny teknik tillsammans? Visst har det funnits en nybyggaranda på nätet, men redan för åtta år sedan fanns LOLcats och nättroll, det enklaste och det sämsta, det som alltid lockar de största massorna till sist. Även utan denna cyniska inställning är de många partierna om knåpandet och förhandlandet om att få sätta upp WiFi-portarna jättetråkiga.

En annan sak som skaver vid läsningen är den absoluta ondskan som finns i några av personerna kring Abel. Till att börja med är hans bror Davy så intensivt elak att det känns osannolikt. Under hela pojkarnas uppväxt förstör och skadar han med större och större illvilja, så att syskonen till slut gemensamt dödar honom. Och inte ens det får slut på hans hämndlystna attacker. Även Krishna, en granne till Alan, bär på ett hat som glöder allt intensivare. Men varför? Jag förväntar mig inte ett svar som lägger allt till rätta, men åtminstone någon bättre förklaring till vad som driver dem.

Nu har jag bara listat vad i boken som har stört mig. Ändå tyckte jag inte att den var dålig! Den var skriven med ett lättflytande språk och var underhållande. Jag tänker läsa fler böcker av Cory Doctorow för att bekanta mig med hans författarskap.

Fler böcker av Cory Doctorow:
Little Brother

Robocop 2014

Ända sedan ryktet om en nyinspelning av Robocop spreds för några år sedan har hatet glött hos hängivna fans av originalfilmen. När bilder från filmen spreds dömdes dräkten ut som fel, och nu när filmen har haft premiär flödar fortfarande kritik, både från dem som har sett filmen och dem som vägrar att göra det. Själv gillade jag att filmen från 1987 handlade om spjutspetsteknik och transhumanism, men förutom några riktigt coola scener tänkte jag att en modern version skulle kunna tillföra en del.

År 2014 har vi hunnit utveckla såväl effekter på film som tankarna kring maskin-människasamverkan, och det utnyttjar den nya filmen väl. Joel Kinnaman spelar polisen som blir inbyggd i det imponerande Robocop-skalet. I tidiga scener med familjen visar han upp mänsklighetens bästa sidor - han är en omtänksam make och far - men också hur minnena från dagens blodiga skottlossningar får hans känslor att kollapsa halvvägs. Redan där hinner man fundera över hur mycket ens mänskliga egenskaper påverkas av krav utifrån.

Så gott som alla roller kring Alex Murphy/Robocop spelas av kända och duktiga skådespelare: Michael K. Williams, Michael Keaton, Gary Oldman, Jennifer Ehle, Marianne Jean-Baptiste, och inte minst Samuel L. Jackson som en hetsig talkshowhost. I sin Novak Report driver han på för att göra det tillåtet att patrullera USA:s gator med robot-poliser, det som lyckats så väl i Teheran. För mig som inte är van vid självsäkra personer som pratar snabbt och förenklar svåra frågor lockar hans inslag till ett skratt som fastnar i halsen - "Felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel", som Bertrand Russel sade.

Lika kittlande är scenerna när en upptrimmad Robocop på millisekunder sorterar informationen som lagrats i hans hjärna och tjuter iväg på sin strömlinjeformade motorcykel till platser där någon misstänkts hantlangare dykt upp på övervakningskamera. Aldrig ett ögonblicks tvekan, fastän det som amerikanska folket ville ha på sina gator var starka robotar med en människas förmåga till avvägningar och förståelse. Men känslor är bara hämmande och slöar ned reaktionsförmågan, så de justerades bort.

Vi får se många välgjorda scener där Alex måste vänja sig vid sin nya kropp, fysiologiskt och mentalt, följt av hisnande actionscener där människo-maskinhybriden överlägset mejar ned såväl robotar som människor som går emot honom. Men däremellan får vi se hur diskussioner och manipulationer sker utanför hans synfält: politiker, polischefer och företagsledare som vill att robot-polisen skall hjälpa just deras mål. I regissören José Padilhas värld finns de kriminella mitt ibland oss inte bara i folksamlingar, utan även i poliskåren. Några av de grövsta brottslingarna kan möjligtvis lyckas med att styra bort Alex från att verkligen komma till roten av problemet.

Jag är mycket förtjust i läckra actionscener, och får mitt lystmäte i filmen. RoboCop går med tunga steg svirr-DUNS - svirr-DUNS och tar svängar i räta vinklar. Trots några logiska glipor är jag också nöjd med hur man hanterar frågan om hur mycket kontroll människan har när maskiner och system filtrerar vad som kommer in och går ut. Jämför inte med den gamla filmen, utan gå och se årets Robocop som en ny, självständig film.

Stenhammar Quartet i Konserthuset 2014

Den välspelande Stenhammarkvartetten återkommer till Konserthuset så gott som varje år, och det är jag tacksam för. Årets konsert bjöd på fyra, nej fem verk i skiftande stil men alla av hög kvalitet, vilket beror på de engagerade och samstämda musikerna.

Foto: Jan-Olav Wedin

 Man inledde med Kvartett i G-dur TWV 43:G5 av Georg Philipp Telemann, ett stycke som sjöng av energi och leklust så att det nästan bröt sig ur barockformen i sina sista satser. Därefter följde något ytterst modernt: Four Pieces som Sven-David Sandström skrivit just för Stenhammarkvartetten häromåret. Partier av konventionellt sköna klanger bröts upp av mer krävande partier, så att jag som lyssnare verkligen uppskattade de harmoniska delarna ännu mer. Pizzicatostycket i mitten, där de fyra instrumenten plockade en ton var, kändes helt genialiskt, och varje gång det upprepades (sammanlagt tre gånger) var en önskning som fullbordades.

Ett av mina favoritverk följde sedan: Stråkkvartett i F-dur av Maurice Ravel. Programbladet berättar att kvartetten orsakade kritik från den likaså begåvade Gabriel Fauré med flera, vilket är svårt att förstå så här 111 år senare när stycket är känt och älskat av många. Dåtidens anklagelser om att vara dåligt balanserat kompenseras mycket väl i lyssnarens öron av att varje sats är melodisk, tät och rik på sina egna sätt, och de inledande tonerna ekar hastigt i den sista satsen, omformade till en mer dansant version.

Pavel Haas

Mer kontrovers: programmets sista stycke Stråkkvartett nr 2 "Från Apbergen" lät en slagverkare delta i sista satsen, vilket väckte så mycket kritik vid uruppförandet att kompositören Pavel Haas strök den stämman. Men många senare framföranden har släppt in slagverkaren igen, och jag är mycket glad att Stenhammarkvartetten bjöd in Kungliga Filharmonikernas Daniel Kåse till det ändamålet. En fläkt av Rhapsody In Blue följde med de inledande trumslagen, men musiken utvecklades snart till sin egen blandning av jazz och tjeckisk folkmusik.

Ännu mer jazz blev det i extranumret, då Daniel Kåse slank in bakom draperiet och sköt fram en vibrafon. Ett fräckt, jazzigt stycke av Max Lett för vibrafon och marimba hade skrivits om så att marimbastämman spelades av Stenhammarkvartetten. Även för någon som älskar jazz kan det kännas konstigt att avsluta en klassisk konsert med sådan musik, men jag tyckte att det var en fantastisk idé som lät toppen. Jag säger det så ofta jag kan: Mer vibbra åt folket!