Planet 63 av Lars Östling

I den framtid som Lars Östling målar upp har mänskligheten expanderat till andra planeter, men till största delen för gruvdrift. Scenariot låter rimligt; den planet 63 som boken utspelar sig på har en gravitation som är 1,7 av jordens, syrefattig luft och en monoton rödaktig himmel. Att leva där är inget man gör för nöjes skull eller ens för spänning, utan man hoppas på ett bättre jobb efter några års arbete i en koloni.

Men boken börjar dramatiskt: ett antal människor sitter instängda i ett halvt tillförlitligt skyddsrum som rasat ned under markytan av våldsamma händelser. Från denna cliffhanger saxar sig berättelsen några dagar tillbaka i tiden, till händelserna som lett fram till situationen och till människorna det berör.

Det finns hemliga sammanslutningar och agenter på flera nivåer, både på kolonin och i organisationerna som övervakar den. De som hittills arbetat i kolonin med dolda mål försöker upptäcka de som är utsända för att infiltrera dem, och när någon stöter på en hemlighet kan det vara något annat än de letat efter, kanske till och med tusen gånger värre. Bit för bit skärps situationen för dem alla, men det är ännu oklart för läsaren precis vad som kommer att orsaka katastrofen så man vill snabbt läsa vidare.

Det behövs en del stora infodumpar i början av historien för att etablera världen för oss läsare, och Östling är också noggrann när han beskriver de olika aktörernas bakgrund och motivation. Just det kunde författaren varit litet mer sparsam med, men det stör inte läsningen eftersom handlingen hela tiden flyter på i jämnt men raskt tempo. Stämningen på Planet 63, med den tunga gravitationen och den färglösa livslunken, känns tydligt från boksidorna och hjälper till att göra boken till en gedigen läsupplevelse.

The King of Elfland's Daughter av Lord Dunsany

Edward John Moreton Drax Plunkett var den 18:e baronen av Dunsany, den näst äldsta titeln i Irlands adelskalender (1439). Han levde mellan 1878 och 1957, och publicerade ett stort antal berättelser under nittonhundratalets första decennier, många av dem originella verk i fantasy-genren. En av de mest kända är The King of Elfland's Daughter. Den utkom 1924, men är skrivet med ett ålderdomligt språk som känns noggrant utvalt för att passa berättelsens form, men ändå inte tillkämpat.

Den fascinerande sagan utspelar sig i en obestämd äldre tid och ett landskap som liknar europeisk landsbygd, men där Elfland, Älvlandet, finns strax i närheten, i allas sinnen och ibland även fysiskt möjligt att nå och besöka. Människorna i dalen säger till sin kung att de vill ha något nytt, de vill bli styrda av en magisk kung. Så kungen sänder sin son för att söka upp Älvlandet och gifta sig med Älvkungens dotter, vilket prinsen gärna vill göra då det ryktas att hon är mycket vacker.

I Älvlandet kan avstånden vara mycket längre än i människornas värld, och tiden flyter mycket långsammare. Litet har den långsamma tiden satt avtryck såväl i bokens värld som i berättelsens rytm: dels är ju folket berett att vänta i åratal på att få en magisk kung, och dels rör sig historien ibland mycket snabbt och ibland mycket långsamt. Viktiga händelser kan avtalas och utspelas på några sidor. Sedan kan berättelsen överraskande slingra sig in på en bihistoria, som ofta visar sig vara viktig senare, och så kan allt stanna upp i ingående poetiska skildringar av naturen och av den ljuva stämningen som kan anas från Älvlandet.

Prinsen, Alveric, tar sig med en kraftansträngning till Älvlandet och fångar intresset hos Älvkungens dotter, Lirazel, som följer honom tillbaka. Men att anpassa sig till människornas seder är svårt för henne, fastän hon försöker. Till slut kan inte ens omsorgen om sonen Orion hålla henne kvar i människornas by.

Men människornas värld har för alltid påverkats av Älvlandets magi, och en del dras ännu starkare till det magiska landet, främst Orion och Alveric. När Orion börjar jaga de enhörningar som strövar ut från Älvlandet, finner han att han behöver hjälp från Lurulu, ett troll som Älvkungen sände ut tidigt i berättelsen. Genom Lurulus ögon har vi fått se hur magisk och vacker människornas värld och tidens gång verkar för en som levt i det sköna men stillastående Älvlandet. Genom Lurulu får vi också höra vad som är skrattretande för troll: hattar, och skorstenar, som människor har ovanför sitt huvud!

Det lyriska språket går inte att läsa snabbt, men gör både människornas värld, Älvlandet och alla personer sagolika. The King of Elfland's Daughter lånar några ingredienser från sagan och traditionen, men skriver om dem till en helt egen myt, ett intrikat guldsmycke man inte vill glömma.

I höst har boken översatts till svenska av Peter Nilsson, som även höll ett intressant föredrag om Lord Dunsany på kongressen Fantastika. Här står det mer att läsa om boken och översättningen. Jag hoppas att många fler väljer att läsa Lord Dunsanys verk på både engelska och svenska!

Främmande språk på Dramaten

Programbladet är formgivet som ett gammaldags propert skrivhäfte, och proper och traditionsrik är lärarrummet där lärarna i engelska för utländska elever går runt i stiliga kostymer med väst. Simon Grays pjäs utspelar sig på 1960-talet, och har i original titeln Quartermaine's Terms. John Quartermaine är en äldre lärare, inte så litet disträ, i utkanten av gruppen av lärare.

De övriga på scenen genomgår livskriser och lyckligare händelser: otrohetsaffärer, familjeproblem, kärlek och förlovning. Quartermaine (Per Svensson) dras litet granna med i stämningen, som en boj som guppar upp och ned när svallvågorna drar förbi. Medan kollegorna hinner uppleva djup sorg och fantastisk lycka fortsätter han sitt lugna, ensamma liv. Jag kan ändå inte låta bli att tycka att hans liv är ett sorgespel i slow motion: även om han bjuds med ibland förstår man att han längtar tillbaka till lärarrummet, till sin favoritfåtölj längst till vänster på scenen.

John Gray har även skrivit den utmärkta pjäsen Butley som utspelar sig på ett kontor för två professorer på ett universitet. Den huvudpersonen, Butley, är raka motsatsen till Quartermaine i det att han är katalysator och trubbelmakare för alla i sin närhet. När Quartermaine's Terms sattes upp i Storbritannien i början på året spelades Quartermaine av Rowan Atkinson, som alltså fick vara straight man mot ett antal livligare personer. På Dramaten får vi också se en känd komiker på scenen, men i rollen som den härligt klantige Derek, där han kommer till sin rätt.

Foto: Sören Vilks

 Alla på scenen spelar väl, som etablerade lärare och med ett privatliv som spiller in i lärarrummet. De har också ett utmärkt manus att arbeta med: John Grays pjäs har en fin balans mellan sorg och inslag som gränsar till fars, vilket gör att både sorgen och humorn uppfattas och uppskattas. Det är en glädje att få se en sådan här pjäs som visar upp- och nedgångar i livet för sju i grunden hyggliga personer.

Länk till Dramatens sida om Främmande språk

Wizard of the Crow av Ngugi wa Thiong'o

Den 766 sidor långa berättelsen börjar med att berätta om the second Ruler of the Free Republic of Aburĩria. Genom att berätta om honom berättar författaren också om landet, Aburĩria, en symbol för många andra afrikanska länder, på samma sätt som the Ruler är en symbol för många andra diktatorer som blivit mer och mer insnurrade i sitt eget storhetsvansinne, påeggade av sina närmaste medarbetare och ja-sägare.

Till hans födelsedag samlas folk för en ceremoni i huvudstaden Eldares. Scenen beskrivs detaljrikt, med humor där en undertryckt vrede kan anas, realistiskt men med inslag av sagolika element.
Hans två närmaste ministrar, Machokali och Sikiokuu, har rest utomlands för att kirurgiskt förstora sina ögon (Machokali) respektive öron (Sikiokuu) för att vara extra uppmärksamma i the Rulers tjänst.

Allt eftersom berättelsen utvecklar sig kommer dråpliga eller till synes oviktiga händelser under inledningsscenen att visa sig ha djupare innebörd och långtgående efterverkningar. Men från den dråpliga beskrivningen av krypandet i landets stoppskikt rör sig wa Thiong'o till de vanliga människorna i Eldares, huvudstaden, fortfarande med glimten i ögat men med sympati och respekt. Något kapitel till, och så kommer han till allvaret; en utsvulten man som ligger på en soptipp och dör. Några kapitel till, och så får vi ana en hemlig folklig konspirationför att protestera mot the Rulers omåttliga ambitioner.

Jag fångades av boken Wizard of the Crow från första sidan. Språket är enkelt och direkt och låter historien flyga fram över sidorna. Vi får följa ett dussintal personer på olika avstånd från the Ruler, med skilda motiv och ambitioner, vars intressanta berättelser ofta korsar varandra. Många tar fräcka chanser att berika sig själva, och the Rulers tjänstemän försöker undergräva varandras ställning för att själva sitta säkrare.

Av en fullständig slump råkar trollkarlen Wizard of the Crow uppstå, då mannen Kamĩtĩ och kvinnan Nyawĩra flyr från polisen. Livlig fantasi och självsuggestion får alla som möter the Wixard of the Crow att minnas honom som övernaturligt kunnig i att anta skilda skepnader och läka människor, något som kommer av de bådas sunda förnuft och ärliga önskan att vilja göra gott men kanske också en tilltagande del av verklig magi.

Kärlekshistorien mellan Kamĩtĩ och Nyawĩra är det mest tilldragande och kanske det enda sanna i berättelsen, men deras intellektuella diskussioner är tyvärr ofta hackigt formulerade. Det är den enda invändningen jag har mot boken, men den är mycket liten och jag bortser från den till förmån för vad författaren låter Nyawĩra berätta om kvinnliga afrikanska författare. Över huvud taget återkommer boken förtjänstfullt med uppvärderingar av kvinnans roll i ett traditionsstyrt samhälle. Därtill kommer en bitande genomlysning av ett system av mutor och ett ständigt strävande efter pengar och status, där skrattet fastnar i halsen för att det låter som saker som säkerligen händer i korrumperade samhällen över hela världen.

Efter bara några sidor kände jag att Ngũgĩ wa Thiong'o är en mycket begåvad författare med viktiga och intressanta historier att berätta, och nu vill jag gärna läsa många fler böcker av honom.

Fler böcker av Ngũgĩ wa Thiong'o:
A Grain of Wheat
Petals of Blood 

The Hobbit: The Desolation of Smaug

Med några snabba återblickar vandrar vi tillbaka in i det äventyrliga uppdraget med Bilbo och dvärgarna, ledda av sin kung Thorin. Gandalf är först med på resan för att ge dem sitt stöd, men lämnar dem för att undersöka händelser med en mörkare innebörd, händelser som kommer att ligga till grund för vad som händer i den kronologiskt senare Sagan om Ringen.

Detta är något av alla de scener som är tillagda eller utbroderade för att den ganska tunna boken skall kunna bli tre filmer. Är det fel gjort av Peter Jackson? Inte nödvändigtvis. Även engagerade Tolkien-lärjungar hänger sig åt att skriva fan fiction med sina favoritkaraktärer i miljön de älskar. En mig närstående Tolkien-fantast med Bilbo-handlingen i kärt minne tyckte till och med att filmen blev spännande för att han inte visste vad som skulle hända härnäst.

Orcherna som jagar gruppen är kraftfulla och skräckinjagande, och den otäcke Azog som leder dem har tillräckligt mycket tid i bild för att få personlighet (så mycket det nu går). Det gör att man ser orchernas motiv för att jaga vår lilla grupp av småfolk, och att de inte bara framstår störningsmoment.

På samma sätt får alverna och deras samhälle mer egenartat och intressant när de nu inte bara är vänliga, sofistikerade hjälpare. Kung Thranduil roas inte alls av dvärgarna som korsar hans marker och sätter nästan stopp för deras uppdrag. De isblå linserna låter såväl honom som vår tidigare (senare) vän Legolas framstå som kalla och avvisande, med en egen agenda för sitt egna rike.

Men dvärgarna och Bilbo lyckas förstås fly från alverna, och den roliga scenen med tunnor som dunsar fram längs en vild fors har utökats till en jaktscen med anfallande orcher. Några alver börjar dock försvara sällskapet, och de får chans att visa sin övermänskliga snabbhet och stridskunskap. Legolas far fram som en optimerad first-person-shooter i en grundligt inlärd spelsekvens, och det är kanske litet väl enkelt men går att njuta av ändå. Det är bara litet retligt att de grovhuggna orcherna tycks dö av ett skrubbsår eller en knuff. Var de inte tuffare än så?!

High Framerate-tekniken gör fortfarande att scenerna ser litet underliga ut. Speciellt är det ljuset som visserligen oftast blir vackert, men svårövertygande. Men precis som med första Hobbit-filmen har man som tittare anpassat sig efter någon halvtimme. När det är dags för två riktigt spännande parallella scener är man van vid både filmduken och Midgårds värld, och kan engagera sig i Bilbos respektive Gandalfs dilemman.

Bilbo och dvärgarna har äntligen lyckats nå salarna där dvärgarna tidigare härskade. Men nu gäller det att hitta den speciella Arkenstenen som skall leda dem vidare i kampen. Bilbo sänds in för att leta efter den bland de samlade skatterna - och vilken sagoskatt! Guldmynt i drivor täcker golvet i en enorm sal där Bilbo börjar klättra omkring. Så händer det som inte fick hända - han väcker draken som sover nöjt under allt guld. Och vilken enorm drake! Han är stor, tung, intelligent och skrämmande. Hur skall de små dvärgarna och Bilbo kunna överlista honom? Det blir spännande jakter genom de övergivna salarna och gruvgångarna, i former som inte Tolken skrivit själv, men som utnyttjar filmmediet maximalt - precis som hela filmen om hobbiten Bilbo och Smaugs ödemark. Jag tycker om att Peter Jackson valt att stanna extra länge i Midgård, och ser fram emot nästa film. Kanske kommer det till och med någon mer film efter den sista delen om Bilbo?

The Bookman av Lavie Tidhar

Zeppelinaren på omslaget och typsnittet på bokens titel lovar steampunk, och det är vad vi får - steampunk i en parallell värld där mytiska figurer ur litteraturen och diverse konspirationsteorier lever och har makten i England. Moriarty är premiärminister, men Irene Adler leder Scotland Yard. Och det som många virrpannor i vår värld tror vara en väl dold hemlighet sker här i öppen dager: hela det engelska kungahuset består av ödlor, aristokratiska ödlor som kommit från den mystiska ön Caliban's Island.

Litteraturen är viktig och poeter och författare hålls högt. Men i samhället finns också en (någorlunda harmlös) terroristgrupp: Persons of Porlock, som knackar på hos författare och stör deras koncentration. Coleridge har de visserligen inte besökt, däremot en uppbragt Oscar Wilde som skulle skrivit The Importance of Being... men nu glömt bort vad som var så viktigt.

Det myllrar av mindre händelser och personer från flera andra böcker i närliggande genrer. (Den jag oftast tänker på är Tim Powers' lysande The Anubis Gates.) Det är fantasifullt, men litet för mycket av smarta referenser under hela första halvan av boken. Det får läsningen att haltanär man börjar fundera på vilken annan bok den senaste meningen inspirerats av, och det stannar även delvis upp handI kingen.

I kapitlen som utspelas i London stoppar Tidhar då och då också in paragrafer av miljöskildringar som skall vara romantiska men som klingar fel. Det är konstigt att Lavie Tidhar som har ett så väl avvägt språk i böcker som An Occupation of Angels och Osama låter så klumpig i The Bookman liksom i HebrewPunk.

Men det är ändå en spännande intrig och fascinerande aktörer som ritas upp för oss. Precis som med An Occupation of Angels visade sig The Bookman handla om något helt annat än jag föreställde mig. Det finns två böcker till i samma serie, och jag kommer nog att läsa dem också inom kort.

Fler böcker av Lavie Tidhar: 
An Occupation of Angels
HebrewPunk
Osama

Carl Hammoud på Galleri Magnus Karlsson

Analysis, Method, Unfold är namnet på Carl Hammouds utställning. (Är 'Unfold' ett substantiv likt de två första orden eller ett verb?) I de yttre salarna hänger tavlor och skulpturer, i det inre rummet finns några skisser och utkast från arbetet med de färdiga verken - en kort insikt i konstnärens metod.

Carl Hammoud målar tavlor i ljusa färger med vackra skuggningar, men likt Lotta Hannerz är de inte simpla bara för att de är direkt tilltalande för ögat. Särskilt inte när han som nu har ambitionen att säga något om kunskap och vetande.

Ett av verken heter Camouflage, men den genomskinliga plastfickan kan inte dölja de tunga böcker den omsluter. Men... om någon läser böckerna och minns deras innehåll kan de finnas utan att synas, den farliga kunskapen kan döljas i en människa. Men kroppen och hjärnan är förstås nästan lika bräckliga som den tunna plastpåsen, och kan man dölja för alltid om man har läst till sig något viktigt?

På en vägg sitter tolv hyllor som bär var sin obrukbar klockradio av äldre modell. De är synbarligen av papp och saknar urverk, och de nedfallande visarbladen har inga siffror för timmar, minuter eller sekunder. På skissen i det inre rummet har klockorna olika storlek, och jag undrar om det var meningen och om det inte skulle blivit spännande. En klocka för varje hel timme, men vissa timmar är viktigare och större än andra.

Jag tycker om Carl Hammouds verk och skulle vilja tycka om dem ännu mer, men hur mycket jag än funderar över dem säger de mig inget. Är de protester mot något - i så fall vad? Är de en uppmaning till att fånga ögonblicket? Jag vet inte, men jag vill se mer av Carl Hammoud för att knäcka hans kod och börja förstå.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om utställningen