The Great Gatsby på film

De överdådiga festerna, de vackra kläderna och de dramatiska scenerna är lockande att ge liv på filmduken. De mer subtila nyanserna - förhoppningarna, missförstånden, de undertryckta känslorna i historien om Jay Gatsby och Daisy Buchanan - det som jag tyckte bäst om med boken är förstås svårare att illustrera med bilder. Berättaren från boken, Nick Carraway, får en större roll i filmen. Hans och de övrigas förklaringar av händelser och stämningar blir ibland övertydliga, vilket är litet irriterande i de sista scenerna. Men på det stora hela är filmen en bra, om än annorlunda, berättelse om mannen som byggde ett nytt liv och ett slott för kvinnan han älskade.

Fastän regissören Baz Luhrmann har tonat ned de karusellartade sång- och dansscenerna från sina tidigare filmsuccéer (som jag inte tyckte om), är festerna ändå härligt färgsprakande och fulla av energi. Alla är glada och galna och vackra, champagnen flödar och musiker och dansare dyker upp överallt. Vad som helst kan hända!

Men jag tycker faktiskt ännu bättre om scenerna där Gatsby vandrar genom sitt hus efter festen bland anställda som städar upp glitter och skräp, för att inte tala om när man får skymta en festklädd kvinna amatörmässigt, trött men entusiastiskt slå på ett kvarblivet trumset.

Personerna på filmduken ser inte ut som personerna jag tänkte mig när jag läste boken. Vissa scener är förändrade, vissa repliker finns kvar intakta. Vissa symboler används för mycket - det gröna ljuset, skylten med glasögonen. En del händelser förklaras med jättestora bokstäver för att inte publiken skall missa något. Filmmusiken är onödigt modern, men inte för irriterande. Men allt som allt tycker jag ändå att 2013 års filmatisering av The Great Gatsby är rörande och sevärd.

Joakim Lager på Galleri Olsson

Joakim Lager går ut konsthögskolan i år. Galleri Olsson ställer ut ett antal av hans verk med ett sammanhållet tema och i samma sparsmakade färgskala. Jag tycker om hur Lager känner sig fram och låter oss med honom se hur intressanta strukturer ser ut när de är lätt deformerade - hönsnät, rep med mera. Motiven är nästan helt insjunkna i den likadant färgade bakgrunden. Ännu svagare syns små avvikande detaljer i de stora mönstren; något som liknar ett plockat strå med blad, litet tillplattat som mellan boksidor, i en kant.

Det är som sagt intressant, litet avslappnande, men inte så spännande. Tavlorna är mer än bara dekoration, men inte så originella och fantasieggande som jag skulle önskat. Men då Lager är i början av sitt konstnärsskap, finns det god chans att det kommer mer och mer fascinerande tavlor från hans pensel.

Länk till Galleri Olssons sida om Joakim Lager

The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald

Det dröjer femtio sidor innan Gatsby själv dyker upp i romanen med hans namn. Därefter dröjer det nästan femtio sidor till innan han får möta Daisy, kvinnan han har drömt sedan han träffade henne för några år sedan. Det är ett utdraget händelseförlopp i en bok på färre än tvåhundra sidor. Berättelsen stannar upp i förklaringar och rör sig i cirklar, långsamt fokuserande på målet, precis som Gatsby själv har gjort när han har skapat sig förmögenhet, namn och en anslående villa i Daisys närhet.

Den tunna boken kan gå ganska snabbt att läsa, men man bör ägna uppmärksamhet åt varje mening. Efter en räcka av intetsägande men stämningsskapande repliker från Gatsbys bortskämda festdeltagare kommer några ord som döljer viktig information under den till synes lättsamma ytan. Så är det i mötena i societeten dit Gatsby tagit sig; lättsamheten är strängt påbjuden och att följa sina känslor och skapa verklig konfrontation är ett konvenansbrott.

Visst ger de skönt beskrivna festerna ett skimmer åt handlingen, men det är känsligheten och allvaret som fångar mig och vill få mig att läsa vidare. Precis som F. Scott Fitzgerald kan beskriva en omfångsrik fest och den varierande stämningen med de rätta ögonblicksbilderna, kan han med några få ord visa de känslor som löper genom huvudpersonerna i spända situationer.

Jag tänkte bara läsa några kapitel i boken för att påminna mig om handlingen, men fastnade och svepte hela som ett glas champagne. Nu ser jag fram emot att se filmatiseringen, fastän jag också är litet orolig för att den skall krossa ännu fler illusioner än den framgångsrike Gatsbys.

Jens Fänge på Galleri Magnus Karlsson

Det jag har varit fascinerad av i Jens Fänges bilder är att de verkar avbilda en annan värld, en som är litet lik vår men följer helt andra regler. Det är som att man har vaknat upp i en dröm och inget är som vanligt - för jag, betraktaren, är också i den här världen och måste följa dess villkor. Alla andra personer som avbildas i tavlorna verkar både ha tydliga roller och vara lika osäkra som jag på vad som gäller.

Den känslan blir maximalt förstärkt i Jens Fänges separatutställning på Galleri Magnus Karlsson; hela väggar är fyllda av speglingar av andra (galleri-)väggar, och utställningen har namnet Förvandlingsrummet/Room of Transformation.

Tavlorna visar salar med golv och väggar i klara färger och fina geometriska mönster. Men färgerna är litet, litet onaturliga, och mönstren är både lockande och tvingande. De har smittat av sig på klädedräkterna hos personerna som befinner sig i rummen. Här och där står en ensam sko eller ett tomt, tippat glas. Är de kvarglömda eller skall det vara så?

På väggarna i tavlornas rum hänger andra tavlor med andra surrealistiska motiv. Man ser verken (liksom golvmönstren) flera gånger i de olika tavlorna, om än på olika platser. Men surrealismen i motiven är inte begränsade i tavlorna utan finns även utanför dem, i "verkligheten": en Escher-liknande loop av händer som drar av varandras kläder, en pietá-scen där ansiktet på den som håller om den andre har suddats ut och blivit ett med bakgrunden. I en madonna-liknande bild har kvinnan sällskap av två barn, och barnet med gloria klättrar glatt på hennes rygg.

Hör någon hemma i de rummen? Personerna på motiven verkar lika tyngda av förvirring och kafkaliknande regler som jag skulle vara. Vad finns utanför salarna? Jens Fänges måleri är ytterligt originellt. Om något så påminner det mig om Marie-Louise Ekman, som med klara färger och till synes enkla motiv förmedlar en underton av djupt allvar. Jag tycker att Jens Fänge är en av Sveriges mest intressanta samtida konstnärer.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Jens Fänge

Nils Landgren Funk Unit på Fasching - Teamwork

Äntligen! En ny skiva och konsert med Nils Landgren Funk Unit! Nya plattan Teamwork har gått varm hemma hos mig, och de gamla albumen ligger sällan orörda. Såväl på skiva som på scen svänger de något otroligt.

På skivan Teamwork låter bandet ofta skönt laidback, men utan att tappa hjärtat av funk. Och på scen är det funkens energi som tar över. Den gungande basen och det drivande brasset går inte att hejda. Bandet är perfekt samspelat efter skivinspelningen och alla toner sitter helt rätt. På konserten spelar de flera låtar från Teamwork men även gamla godingar.

Alla på scenen gör bra insatser vare sig det är gemensamt eller enskilt. Magnus Lindgren spelar fantastiska solon på såväl sax som flöjt. Jonas Wall spelar tuba också - coolt! De flesta solon börjar lugnt, i en stillsam kompetens, men växer i ett långsamt crescendo till ett klimax som får publiken att jubla. Jag tackar mannen med den röda trombonen för att han skriver och spelar så bra, bra funk för folket!

A Case of Conscience av James Blish

Efter några år av mediokra vinnare var det 1959 dags för Hugo-priset att gå till en tänkvärd och välskriven science fiction-roman: A Case of Conscience av James Blish, i konkurrens med andra lockande kandidater.

Vi är några hundra år in i framtiden, och på sina rymdresor har jordborna stött på planeten Lithia som bebos av högresta ödleliknande varelser. Ett team bestående av en biolog, en geolog, en fysiker och en kemist har levt på planeten en period för att undersöka den och rekommendera om den skall undvikas eller öppnas som hamn för människornas rymdresor.

Prosan är informationstät och den tunna boken måste därför läsas långsamt och noggrant. Ändå är Blish sparsam när han portionerar ut fakta; i tur och ordning om planetens fysiska uppbyggnad, dess invånare, det besökande teamet av människor, deras uppdrag och läget på jorden.

Det är mycket intressant att avläsa hur samtiden avspeglar sig även i böcker som inte skall handla om samtiden. Science fiction från för femtio år sedan har inte sällan plockat upp hotet från atombomber och extrapolerat på olika sätt. I A Case of Conscience har jorden utvecklats till en Shelter Economy, där de flesta civilisationer har barrikaderat sig under jordytan för att skydda sig mot angrepp. Ändå sker samarbete via FN och resor mellan kontinenter utan större problem.

Hävstången i boken är dock vilken effekt den lithianska civilisationen har på mänskligheten. Till att börja med är samhällsordningen problematisk för undersökningsgruppens biolog, som därtill är präst. Den samvetsgranne fader Ramon Ruiz-Sanchez S.J. har lärt sig språket och försökt förstå lithianernas moral och rättsväsende. Men som naturbarn i avsaknad av ondska har de knappt några ord för lögn eller illdåd, heller inga domstolar eller kyrkor för vägledning. Alla tycks helt frivilligt leva på ett optimalt sätt för att underlätta för varandra och det gemensamma bästa.

Det är inte bara fader Ruiz-Sanchez sinnesro som blir rubbad av att möta de här varelserna till synes obefläckade av arvssynd. Även den hårt ansträngda balansen på jorden blir också allvarligt prövad när en av lithianerna börjar ifrågasätta den rådande ordningen. Där tycker jag tyvärr att boken börjar tappa trovärdighet, när omvälvande händelser skakas fram litet för snabbt och utan ordentlig underbyggnad i vare sig bokens historieskrivning eller sunt förnuft hos våra framtida ättlingar. De bästa och mest intressanta kapitlen är de som handlar om Lithia och dess uppbyggnad, och fader Ruiz-Sanchez inre diskussioner. Men på det stora hela är A Case of Conscience en bra och läsvärd sf-klassiker.

Jo Walton har skrivit en lång och läsvärd recension som pekar ut bokens logiska luckor.

Star Trek Into Darkness

2009 års reboot av Star Trek var inte i första hand vänd till de trogna Star Trek-fansen, utan till alla fans av action, hjältar, rymdskepp och läckra effekter. Så även uppföljaren, Star Trek Into Darkness, nu även i 3D! Man behöver inte känna till TV-serien och de tidigare filmerna - jo, det kan vara bra att minnas handlingen den förra filmen, men gör man inte det hänger man med ändå.

Filmen börjar med spänningen på topp: en jakt genom en härligt utomjordisk natur, ett dyk ned i en vulkan, ett hopp nedför ett stup rakt ned i ett hav. En vanlig dag på jobbet för besättningen på USS Enterprise... nervkittlande uppdrag och blixtsnabba beslut med moraliska eller rent av dödliga konsekvenser.

Vi som inte följt Star Trek kan ändå känna igen personerna från den mest kända besättningen: Kirk, Spock, Scotty, Uhura, Bones, Sulu, nu i yngre upplaga. Alla kan hitta sin favorit: den impulsive Kirk kompletteras av den analyserande (men ändå bedårande) Spock. Befälsordningen i organisationen är något mindre oklar än i den förra filmen, och Peter Weller är stark i rollen som amiralen som sänder USS Enterprise på jakt efter mannen som sprängt deras högkvarter och hotar med ännu värre förstörelse.

Men ännu starkare är mannen de förföljer; John Harrison/Khan, spelad av film- och TV-världens nya älskling Benedict Cumberbatch. Han är en formidabel fiende, iskall och beslutsam, och Cumberbatch är rätt man att fylla ut hans stenhårda profil.

Efter förra filmen skojades det mycket om alla lens flares, alla gånger bilddduken dränktes i blänk av motljus. Den gången störde de mig inte, men halvvägs igenom Star Trek Into Darkness dyker de upp igen. Skall det vara så? Det ser ju bara fånigt ut! Men, men, jag kan ha överseende med det när allt annat i filmen är en berg- och dalbana kryddad med fyrverkerier. Handlingen lägger upp för uppföljare med fler kända motståndare; klingoner och tribbles, och publiken (och jag) kommer säkert att strömma till dem också.