Bakom stängda dörrar

Så litet man vet som tonåring. Hur lever andra människor? Hur lever man lyckligt? Hur får jag ett lyckligt liv? Det är frågor som ligger under berättelsen i Francois Ozons film Bakom stängda dörrar. Gymnasieeleven Claude har länge betraktat sin klasskamrat Rapha. Han har sett hur de till synes lyckliga föräldrarna möter Rapha vid skolan, följt efter dem hem och betraktat deras hus från en parkbänk.

Nu beskriver han i en uppsats hur han gjort sig till vän med Rapha för att få komma in i hans familj. I floden av uselt skrivna hemläxor om innehållslösa liv sticker den ut och väcker läraren Germains uppmärksamhet. Äntligen en elev med talang... och en spännande historia att berätta. Varje vecka kommer Claude med ett nytt kapitel, som Germain diskuterar med honom under förevändning att utveckla stilistik och uppbyggnad av berättelsen. Men visst kittlar det att få höra om Claudes spionage i Raphas hem. Hur mycket av det han skriver är egentligen sant?

Det är den frågan som filmen håller oklar, och som jag tycker, håller alltför oklar. Som åskådare behåller jag brasklappen att allt kan vara påhittat av Claude, med undantag för de händelser som verifieras i verkligheten. Samtidgt är det osäkert hur mycket Germain tror på berättelsen. Vid vissa tillfällen verkar han ta den på fullt allvar, men om han gör det, borde han då så ansvarslöst uppmana pojken att föra in problematiska element i historien?

Som bakgrund till detta ser vi Germains hemliv med sin hustru Jeanne och hennes bestyr som gallerist. Det är intressant att se hur det svala intellektuella paret ser snett ned på Raphas medelklassfamilj, medan de för Claude framstår som åtråvärda - speciellt den vackra modern. Och det är svårt att inte uppskatta gemenskapen i familjen och omsorgen om den rörande skelögde tonårspojken Rapha.

Claude spelas ypperligt av den unge begåvade Ernst Umhauer, som kan se ut som en förslagen yngling i ena stunden och som en oskyldig pojke i nästa. Han är som en kameleont som ständigt tänjer gränserna för vad han kan komma undan med. Bit för bit börjar även filmen tänja på gränserna för sitt berättande. Jag blir inte helt övertygad av den, men filmen är ändå spännande och sevärd.

Osama av Lavie Tidhar

Joe är privatdetektiv i ett fridfullt Vientiane. Gatorna är välstädade och de få människorna stillsamma. Lavie Tidhar lyckas väl med att förmedla stämningen så att den känns tydlig och overklig på samma gång. För små detaljer gör att världen inte verkar vara som vi förväntar oss, som att Joe på flygplatsen ser en kinesisk familj med tre barn gå förbi.

Joe är på väg mot ett plan till Paris, där han skall söka upp Mike Longshott, mannen som skriver böckerna i serien Osama Bin Laden: Vigilante. Det är det uppdrag som Joe har fått av en kvinna han nästan tror sig känna igen. Böckerna är kioskdeckare med underground-karaktär, och Joe hör redan till läsarskaran.

Instoppat mellan kapitlen finns utdrag ur Vigilante-böckerna; sakliga redogörelser för män som lastar bilar fulla med sprängämnen och kör in på ambassader, eller som kapar plan för att låta dem störta. Det är svårt att tänka sig att någon skulle vilja läsa kioskdeckare som är skrivna på ett så torrt språk, men personligen tycker jag att det är ännu svårare att någon skulle vilja läsa om terrordåden som de handlar om.

Och ändå; i den fridfulla värld där Joe lever tycks ingen internationell terror finnas, förutom i böckerna. Det är kanske inget att undra på att de fascinerar en del. Till och med; om man föreställer sig en värld där normaltillståndet är frid, måste explosionerna i Nairobi, New York, Madrid och London te sig sensationella.

På sitt uppdrag möter Joe personer som tycks ha svagt fotfäste i verkligheten. En del andra ser på dem med förakt och kallar dem fuzzy-wuzzies, ghosts och refugees. Här och där dyker det upp ledtrådar som Joe missar men vi läsare känner igen: 9/11, 7/7, på papperslappar eller sprayat på väggar. Och självklart dyker det upp personer som vill hindra honom i hans sökande; benhårda yrkesmän från en hemlig organisation med mindre kontroll över läget än de vill erkänna. Ja, varför måste Joe finna Mike Longshott och hans skapelse, Osama? Skulle inte det kunna förstöra det bräckliga lugnet?

Fastän Lavie Tidhars miljöbeskrivningar skapar goda bilder av hur det ser ut kring Joe i varje läge, är intrycket ändå att allt är kulisser eller ofullständigt, som om världen vore rekonstruerad ur minnet. Det blir extra tydligt när Joe under ett opiumrus vaknar upp i en brusande värld med iPhones, flash mobs och inga referenser till det Joe minns.

Den långsamma undersökningen och de många halv-tydliga ledtrådar som störs ut skulle kunna vara irriterande om det inte vore för att Lavie Tidhar är en så god stilist. Det känns spännande att röra sig i den såpbubbla av fred där Joe befinner sig. Att den världen är så harmonisk gör att det blir ännu mer effektfullt när Tidhar för in element från vår värld: det absurda i att planera och utföra brutala attacker på andra människor, de människoliv som avbröts i förtid.

*** MILD SPOILER ***

Min tolkning av handlingen är en variant på TV-serien Life On Mars. Joe ligger i koma efter att ha skadats i ett av terrordåden. I sin avskärmade hjärna lever han ett nytt liv, tillsammans med andra som också drabbats och på något sätt delar samma önskedröm om en värld utan terrorism. Minnen av vår värld kommer till honom i form av Osama-böckerna och ledtrådarna som han inte förstår (för han väljer att inte minnas). Kvinnan som ger honom i uppdrag att finna Mike Longshott och Osama Bin Laden, och som återkommer under berättelsen, är en närstående som försöker nå honom och försöker få honom att återvända från drömlivet till vår verklighet.

Det mest bestående intrycket från mitt besök i Joes fridfulla värld är vilken anomali våldet är. Visst verkar hans värld sömnig och inte så tekniskt utvecklad, men ställd emot en värld där människor tar sig rätten att döda och plåga andra människor är det svårt att inte känna sig lockad.

Fler böcker av Lavie Tidhar: 
An Occupation of Angels
HebrewPunk

Samhällets stöttepelare på Dramaten

Scenen är indelad i en rödbrun halva med äkta matta och skrivbord, och en grön halva med trädgårdsstolar och lemonad. Kontorshalvan är främst männens domän, men de rör sig även in på den grönskande domänen där kvinnorna hålls med sin sömnad och diskussioner om vad som har hänt.

Foto: Sören Vilks

 Samhällets starke man Karsten Bernick (Örjan Ramberg) är respekterad och efterfrågad i alla officiella ärenden. Han och de andra herrarna har skött byn i åratal och vet vad som passar bäst när de stakar ut framtiden för bygden. Bland de anonyma männen i likartade frackar utmärker sig Hilmar Tönnesen (Carl Magnus Dellow), vars litet androgyna manér får hans koleriska utbrott att verka som ett försök till rättning i ledet och överdriven självdisciplin.

På kvinnosidan går talet om vad som hände för femton år sedan, när Johan Tönnesen (Thomas Hanzon) lämnade landet för ett nytt liv i Amerika. Kvinnorna håller noga reda på vem som begick vilka moraliska felsteg, för det är ofta de som ligger närmast i tur att pekas ut. Moderns äktenskapsbrott vilar tungt på Dina Dorfs (Kristina Törnqvist) axlar, trots att hon inte hade någon del i vad som hände.

Men så kommer Johan Tönnesen tillbaka från Amerika, tillsammans med Karsten Bennicks svägerska Lona Hessel (Basia Frydman). Lona Hessel är en förkämpe för kvinnors rätt, en som vägrar att foga sig i orättvisor. En sak som är fint med hennes fascinerande rollfigur är att fastän hon säger sig vilja röra om bland stelnade fasoner, så är hon inte provokativ för provokationens egen skull (vilket jag oftast finner förmätet), utan vill nysta upp konkreta orättvisor för att göra livet sannare och bättre för dem som levt i livslögnen.

Gunnel Lindblom har regisserat många andra Ibsenpjäser, vilket man kan läsa om i det läsvärda programbladet. Till skillnad från mycket annat som ges på Dramaten blir Samhällets stöttepelare mindre stiliserad med ett böljande spel av repliker som talas fram med lätthet, om vartannat. Det beror till stora delar på Örjan Ramberg, som inte ger Karsten Bernick så stor pondus som jag hade önskat. Men den här lättheten gör också att pjäsen inte blir så tung. Det är ändå ett antal människoliv som gått på sparlåga och varit nära att förstöras på grund av några mäns girighet och lögner. Med det lätta anslaget blir det ändå möjligt för oss åskådare att skratta åt de många repliker som självklart låter absurda för oss hundra år senare. Jag håller med Lindblom om att pjäsen gör sitt intryck utan moderniseringar. Den är fortfarande tänkvärd, och framför allt sevärd.

Länk till Dramatens sida om Samhällets stöttepelare

Filharmonikerbrasset i närbild

Så bra att vi får höra brasset lösgjorda ur orkestern! I vanliga fall är de en del av Kungliga Filharmonikernas helhet, men nu var det trumpeternas, trombonernas, tubans och valthornens tur att glänsa på egen hand.

Redan från de inledande tonerna kunde vi höra vilken fin klang de tretton musikerna har, och hur fint de lät tillsammans. Den valda musiken och arrangemangen lät dem verkligen komma till sin rätt.

Kurt Weill och Hanns Eisler var båda kompositörer som i toner beskrev de revolutionära stämningarna under nittonhundratalets början. Just brassets klanger hjälper till att låta även Eislers mer komplexa stycken att låta som om de kommer från fabrikerna, gatorna och människorna som rör sig där. Det låter verkligen som en musik som kommer från folket, inte från salongerna: jazz, tango och en dansant variation över judiska folkvisor.

Men vi får också höra känslosam musik i en konstellation med fem musiker och Geir Anfinsen på sång. Trumpetaren Joakim Agnas har skrivit spännande och hörvärda arrangemang av några av Weills sånger, som Speak Low, September Song och den idag extra intressanta Mackie the Knife. Jag hoppas verkligen att de kommer att spelas fler gånger! Konserten med det skickliga brasset var uppiggande och riktigt bra.

Foto: Jan-Olav Wedin

Anna Karenina på film

Romantik är nog vad man förväntar sig av de vackra skådespelarna i vackra kläder i ett drama kring en kärlekshistoria. Och det är romantiskt, darrande av undertryckt åtrå, när den gifta Anna Karenina möter den unge greve Vronskij, försöker kämpa mot känslorna, till sist ger efter och får en kärlek hon aldrig upplevt med sin tråkige make Karenin. Scenen på dansgolvet när alla andra par står frusna i tiden och inte får liv förrän de två dansar förbi dem är otroligt vacker och en bra skildring av hur inget annat är viktigt än människan framför ens ögon.

Men boken är nästan 900 sidor lång och innehåller så mycket mer. Där finns Kitty, Annas svägerska som drömde om att få gifta sig med Vronskij. Där finns också Levin, som drömde om att få gifta sig med Kitty men fick nej. Och Annas bror Oblonskij är den som indirekt sätter hela historien i rullning, när Anna måste resa till Moskva för att be hans hustru Dolly förlåta hans hundraelfte otrohetsaffär. Den skicklige manusförfattaren Tom Stoppard har valt ut viktiga scener ur romanen och pusslat samman dem till en rik historia, fokuserad på Anna Karenina.

Nej, det hade inte gjort sig så bra på film att lägga in fler av Levins funderingar på hur jordbruket skall skötas och skolgång för lantbruksarbetarnas barn, även om det var viktiga teman när boken skrevs (och intressant att läsa än idag). Men något som inte heller kommer med är hur svartsjuk Levin är på sin oskyldiga nyblivna hustru Kitty, som dock kan lugna honom så att de två får ett kärleksfullt äktenskap till slut - det enda lyckliga av alla vi får se.

Likt sin bror bryter Anna Karenina sitt äktenskap, likt Levin är hon svartsjuk på sin älskade. Till skillnad från dem båda döms hon hårt av omgivningen, och tillsammans med hennes egna tvivel på kärleken driver det henne till depression och olycka. Det kanske inte är rätt ställe att nämna det, men jag kan förstå hennes tvivel på Vronskijs kärlek. Både i boken och i filmen ser man den starka passionen och den fysiska attraktionen, och den är nog så viktig och nog så drivande. Men man får aldrig höra dem småprata, diskutera eller arbeta tillsammans för något utanför deras lysande men vacklande gemenskap. Utan den långsiktighet som kommer av kärlek och vänskap måste det vara svårt att hålla ut när känslorna mattas.

Stora delar av filmen utspelar sig i en teatersalong; på scenen, i salongen och i kulisserna, vilket jag gillar mycket därför att jag älskar teater. Jag tycker om hur en scen och dess statister omvandlas i en annan och hur miljöerna återanvänds. Men mest av allt gillar jag att det inte görs för stor affär av saken, utan alla scenväxlingar sker naturligt och sömlöst. Världskända skådespelare, svenska Alicia Vikander, en underskön Vronskij och alla andra skådespelare på duken gör sina roller väl. Den här filmversionen av Anna Karenina är riktigt sevärd.

Andreas Eriksson på Galleri Riis 2013

 Jag känner igen de mörka färgerna och de tunga färgfälten i Andreas Erikssons tavlor från hans utställning för ett drygt år sedan. De nya tavlorna i en aningen vidareutvecklad stil borde inte kännas så annorlunda som de gör, men så är det, jag upplever dem inte på samma sätt. Den här gången kommer inspirationen från isländska Kjarval, och fastän färgfälten är lika dova har de inte samma tyngd som i förra utställningen. Penseldragen är tydligare och där finns fler detaljer. Jag tyckte bättre om kraften i den förra utställningen.

Att ett av motiven är vävt med grovt gran är dock en positiv överraskning och känns som en ett logiskt steg vidare. Jag ser gärna fler tavlor i den tekniken.

I Galleri Riis andra sal sitter en fris av foton och andra tavlor med abstrakta motiv. Fotona är av "skräpiga" skogsscenarier i stor skärpa. När det finns andra paneler i frisen som har tredimensionella ytor, spiller intrycket över på fotona som ser ut att kunna stickas eller vara sträva. Men förutom den intressanta effekten ser jag inte sammanhanget eller meningen med frisen.

Länk till Galleri Riis sida om utställningen

Lore

Snart kommer den väl, der Endsieg? Det är vad Lore och hennes syskon har fått höra. Föräldrarna var djupt involverade i förverkligandet av Tredje Riket, men när andra världskriget går mot sitt slut har Tyskland förlorat och den älskade Führern har tagit sitt liv. Familjen måste lämna sitt stora hushåll och packar frenetiskt porslin, matsilver och kläder.

De flyttar in i en stuga i skogen. Allt som hade kunnat vara vackert - skogen, lugnet, stugan - får en aura av hot över sig när de inte tagit sig dit av fri vilja och inte vet hur länge de måste stanna där. Bönderna i granngården tolererar knappt familjen. Det sista modern säger innan hon måste lämna barnen är att de skall ta sig till sin Oma i norra Tyskland. (De är i Schwarzwald.)

Barnen är uppfostrade strängt, till att lyda sina föräldrar och vara stolta över sin härkomst, och har levt bekvämt i sin stora villa. När de ger sig ut på vägarna vänds allt värld upp och ned. För varje etapp av resan förlorar de mer och mer av sin packning. De har tur i att det är sommar, så att de inte behöver så mycket kläder och kan sova på marken.

Flera andra människor är också på vandring genom Tyskland, som nu är administrerat av vinnarmakterna USA, England, Frankrike och Ryssland. Det hörs arga viskningar från en del av de resande och bofasta som barnen möter: de hade det bra under Führern, och nu är de förtryckta i sitt eget land. Men andra ser med misstänksamhet på de fem blonda barnen i de fina köpekläderna som slitits och smutsats ned under vandringen. Den halvvuxna Lore bär det tunga ansvaret för att hitta mat och husrum för sina småsyskon, och för att avgöra vilka människor hon kan lita på.

Det är kanske orealistiskt att vi sällan får se barnen bråka eller klaga under den långa resan (förutom den hjärtsnörpande söta bebisen Peter). Men tystnaden och ödsligheten understryker allvaret och hur Lore förändras av händelserna. Den inlärda stoltheten nöts ned när hon måste göra saker hon aldrig föreställt sig med människor hon annars skulle sett ned på. Saskia Rosendahl som spelar Lore låter rädsla, förakt och hopp finnas precis under ytan av sitt porslinansikte. De många småsyskonens personligheter lyser igenom disciplinen. Även om de kommer fram till Omi i Husum, kan livet någonsin kännas normalt igen? Kanske för de mindre barnen som inte har sett lika mycket som Lore har.

Historien är hämtad från boken The Dark Room av Rachel Seiffert, som verkar mycket intressant. Den australienska regissören Cate Shortland har gjort om den till en riktigt bra film: alla naturscener som skulle kunnat vara vackra bär på känslan av icke-gästvänlighet, och känslorna som väcks av chockerande händelser får upplevas i tysthet tillsammans med Lore. Det har blivit en inlevelsefull skildring av plågorna för dem som trodde sig vara ett herrefolk.