onsdag 2 januari 2013

Brightness Reef av David Brin

David Brins Uplift-serie handlar om civilisationer som funnits i miljoner av år; som vinner medvetande, koloniserar planeter, men ibland väljer bort sin upplyfta status och väljer att sjunka tillbaka till glömskan, ut ur den galaktiska gemenskapen.

Temat i den första boken i den andra Uplift-trilogin, Brightness Reef, är just det sistnämnda fallet. På Jijo finns åtta raser som dragit sig undan politiken i de fem galaxerna, gett upp sin avancerade teknik och lever stillsamt i vänta på att dö ut. En av raserna, glaver, har efter några tusen år förlorat sin talförmåga och lever som vilda djur. De övriga folkslag som har funnits på planeten lika länge eller längre minns att glaver varit intelligenta och avstår från att jaga dem. En av de kvarvarande intelligenta raserna är människor, som var den sista nya gruppen att landa på Jijo. Under de århundraden de har levt där har grupperna hunnit mötas i krig men sedan sluta fred och börja samarbeta.

Dock är det oklart varför de olika grupperna dragit sig undan till Jijo till att börja med. Faktum är att Jijo varit uthyrd till en annan intelligent ras, Buyur, som lämnade planeten när deras kontrakt gick ut. Enligt lag skall Jijo nu lämnas orörd i en miljon år innan planeten på nytt genomsöks efter tecken på nya livsformer med chans till utveckling av intelligens. Att kolonisera planeten innan dess bryter mot de gemensamma lagarna i de fem galaxerna.

De koloniserande varelserna har muntligt traderade minnen av varför de kom till Jijo, och de är alla mer eller mindre illegala. Den förhärskande teorin när boken börjar, åtminstone bland människor, är att de olika raserna bör följa glaver i spåren: glömma sin tidigare status och återvända till ett oskyldigt djur-stadium av icke-intelligens.

Uuuuuh, jag ryser när jag hör de idéerna! Civilisation, vetenskap och en ständig strävan efter förbättring ser jag som något av det viktigaste i mitt liv och för hela mänskligheten! Att leva på Jijo skulle kännas så vemodigt, som att överleva en apokalyps. Där finns några ruiner kvar efter Buyurs högt utvecklade samhälle, och alla varelser har hört om rymdskepp som reser mellan stjärnor och vet att det finns andra civilisationer i rymden - som de dock behöver akta sig för. Jag skulle inte kunna nöja mig med spillrorna av högtstående samhällen, jag skulle längta bort.

På vilken nivå skall man lägga sitt eget samhälle om man vill dö ut? I människolägret råder delade meningar. En del vill att utdöendet skall gå snabbt, om än inte med direkt mord, och vill bränna de böcker och bekvämligheter som finns. Andra vill ändå upprätthålla en viss standard, trycka nya böcker och leva någorlunda komfortabelt.

För det finns böcker på Jijo! Dem tog människorna med sig när de landade, och det har påverkat alla folkslag på planeten. Med människorna kom en primitiv boktryckarkonst, en vetenskaplig utforskning av planeten och berättelser från den avlägsna Jorden. Ett blossande ljus av civilisation och evighet, i mina ögon! Finns det böcker, så finns det hopp.

Som sagt, temat i boken är dock icke-utveckling och hur man skall hålla ett samhälle på en låg men anständig utvecklingsnivå. Jag tycker om att boken visar upp så många olika ståndpunkter i den frågan, liksom i andra relevanta frågor som uppstår. Olika filosofier utvecklas och bryts mot varandra och påverkar människors livsval. Brin har också vinnlagt sig om att tänka ut varelser med icke-människolika system för samarbete och reproduktion, och det är intressant att se hur de kan samarbeta eller förargas på människor.

Med de komplimangerna avklarade, måste jag säga att den här mångtydigheten gör Brightness Reef riktigt svår att komma in i, och därefter ganska trögläst. Olika personer turas om att tala i varje kapitel (liksom i de tidigare Uplift-böckerna), och det gör dels att historien går långsamt framåt, och dels att jag har svårt att minnas vem som är vem och vad som har hänt.

David Brin hade nog ändå inte velat stryka något, tror jag. Mot slutet visar det sig att de flesta delhistorier innehåller viktiga pusselbitar. Den charmerande gruppen av vänner, med en unge från varje tänkande ras på Jijo, som gav sig ut på äventyr, hamnar i ett otroligt spännande äventyr med viktiga konsekvenser. Det är faktiskt så att boken slutar med alla huvudpersoner är inblandade i någon form av cliffhanger. Sicken illans tur att nästa bok, Infinity's Shore, fortsätter i exakt samma ögonblick som Brightness Reef slutar, och tur också att jag hade den hemma så att jag kunde fortsätta läsa direkt!

Fler böcker av David Brin:

tisdag 1 januari 2013

Berättelsen om Pi

Bilden av pojken, ensam med en tiger i en liten livbåt på en vidsträckt ocean, är hur såväl boken som filmen Berättelsen om Pi/Life of Pi presenterar sig. Jag var ju inte så förtjust i boken, men tänkte att regissören Ang Lee nog skulle kunna göra en bra film av den, och just så var det. De många fantasifulla scenerna fulla av både skönhet och skräck gör sig bra på film, extra bra i 3D, dessutom.


Det börjar med scenerna från det zoo i indiska Pondicherry där Pi växer upp. Så harmoniskt det ser ut, med vackra och roliga djur som släntrar omkring i synbar harmoni. Men så enkelt är det inte! Den unge pojken Pi från en brutal läxa av sin far och den nyförvärvade tigern Richard Parker, att även det till synes sköna kan vara brutalt och förgöra en svagare. Och inte av någon riktad illvilja, utan för att det ligger i dess natur.


Samme Richard Parker är den som Pi delar livbåten med, och Ang Lee låter oss genom filmen inte glömma att tigern är farlig. Hur mycket Pi än arbetar för båda deras överlevnad genom att förse tigern med vatten och mat, kommer den aldrig att bli hans vän och alltid vara ett hungrigt bett från att döda sin välgörare.

På samma sätt är det med platsen de befinner sig på: den höga himlen och det vida vattnet är så intagande vackert i många scener. Men de bulliga molnen på himlen varslar om en storm som kan slå sönder flotten som Pi mödosamt byggt. Och under den blanka vattenytan finns hajar och kilometervis av vatten, berett att dra ned och förinta de båda liven som om de aldrig funnits.


Den djupa oceanen har redan svalt Pis familj, de övriga djuren från zoo och fartyget de alla reste med. Scenerna när skeppet sjunker och Pi kämpar för sitt liv är hemska att uppleva, så mycket mer för att 3D-tekniken gör dem ruskigt omskakande. Och räddningen till livbåten är som sagt bara ett litet kliv bort från döden. Båetn som skulle räcka till 30 personer hyser en hungrig tiger och några andra djur. Det är bara med mycket möda som Pi lyckas skapa medel för att överleva. Om det är något jag saknar från boken, så är det Pis arbetsamma vardag; det dagliga slitet för att skaffa vatten och mat till sig själv och Richard Parker. Fast de upprepningarna och de äckligare sidorna av det skulle förstås göra filmen jobbigare.


"Det här är en berättelse som kommer att få dig att tro på Gud", lovar Pi oss åskådare och mannen han berättar sin historia för. För Pi överlevde resan och är nu en vänlig, generös medelålders man med ett gott liv. Den intrikata gudstro han utvecklade som barn finns kvar, fördjupad. Det är ett anspråksfullt löfte, och det är lätt att antingen anta eller avslå det på alltför enkla grunder. Jag skulle kunna vara en av dem som avfärdar såväl anspråket som alla metafysiska tolkningar av handlingen, om jag bara hade läst boken. Men sedan dess har jag läst intelligenta och ingående diskussioner om handlingen på nätet, och fått några nya tankar. För dem som har läst boken till slut/sett hela filmen och inte blir ledsen för spoilers kan jag rekommendera den här länken.

Trots det har inte Berättelsen om Pi förändrat min personliga tro. Det budskap jag däremot uppskattar är att filmen INTE låter tigern och Pi bli bundsförvanter, utan påminner om att Pi ständigt är i livsfara. Det är ett uppfriskande motbud i dessa tider, när många utan andra intryck av djur än Disneyfilmer och youtubeklipp av lejon som kramar människor antropomorfiserar dem till kompisar snällare än människor. En annan anledning att se filmen är också alla otroligt vackra scener den innehåller - och detta utan att de tar överhanden över berättelsen. Detta gör filmen bra: Det farliga är en del av det sköna. Det sköna är en del av berättelsen.


måndag 31 december 2012

Årets bästa teater 2012

Jag har sållat strängt när jag valt ut de stycken som gjort starkast intryck på mig under år 2012. Det fanns många andra goda pjäser som jag minns med glädje, men nu har jag bara velat lista de som är så bra så att de gränsar till magi. Som jag har sagt flera gånger nu vid årets slut: jag vill se något som antyder att det finns något mer bakom vår verklighet. Något som tar illusionen på allvar.

Årets allra bästa föreställning är Paradisets barn på Dramaten. Som om vad som helst skulle kunna hända även utanför scenen om man ändrar manus, tycktes skådespelarna, replikerna, scenografin och allt annat kunna röra sig mellan alla skikt av verkligheten och av alla berättelser och ramberättelser skapa en helt ny saga. Magiskt!

Paradisets barn
 Lika genialisk i sin introduktion av saga i den mest vardagliga miljön var gästspelet från Vilnius Stadsteater med Miranda. Allteftersom fadern berättade Shakespeares Stormen för sin handikappade dotter förvandlade historien såväl deras vardagsrum som dem själva. Inte ens när textremsan försvann bröts stämningen.

Så finns det ett annat sätt att spela, där förställningen blir en del av föreställningen. Man ser detta ofta på brittiska teaterscener, där skådespelarnas tydliga diktion och gestik gör dem larger than life, utan att tippa över gränsen till manér. Det bästa exemplet jag har sett på det i Sverige är Teater Iris, som än en gång förgyllde sensommaren med en charmerande komedi. I år var det Trettondagsafton som de spelade med stor humor, utan att ramla i buskis-fällan. Jag hoppas på att få se lika begåvade uppsättningar av gruppen varje år!

Trettondagsafton
 Men jag kan förstås också tycka om realistiska uppsättningar, där handling och framförande ligger nära verkligheten men ändå är något extra. Fyra goda exempel på det är Natten är dagens mor och Chéri på Dramaten, och Onkel Vanja och Tribadernas natt på Stadsteatern. Bra historier kan alltid göras relevanta, hur många gånger de än spelats i andra varianter.

Tillbaka till fantasin. Lycka på Stocksholms Stadsteater använde sin text för att göra avstamp i en flerdimensionell fest. Fem kända musiker döda i seriekrock frammanade en spöklik stämning på Dramaten, trots att vi i publiken hela tiden såg maskineriet och varandra. Flicka i frack på Dramaten lät Strindbergs tankar och känslor få liv som två personer i en dans av längtan och motvilja. Och till sist fick ett liv ta form som tre personer i olika åldrar, till varning och tröst för sig själv, i Vi som är hundra på Stadsteatern.

I år har alltså Dramaten gjort många minnesvärda uppsättningar, och det är jag glad för, efter de åren när de oftast gjorde mig besviken! Det finns också pjäser som jag är ledsen över att jag inte hann se under 2012. Speciellt hann jag inte besöka så många mindre scener som jag hade velat, och det är extra synd. Inför 2013 önskar jag mig fler och längre helger så att jag hinner se ännu mer teater!

Chéri

söndag 30 december 2012

Hobbit

Jag minns hur förväntansfull jag var inför premiären av Sagan om Ringen. Allt lovade att filmen skulle bli episk; miljön, effekterna, handlingen, rollfigurerna. Staden var täckt av affischer för filmen, men ändå kändes det inte uttjatat. Tolkien-älskare och nykomlingar, alla var vi inbjudna till äventyret.

Mer än tio år senare kommer en ny filmserie ur Tolkiens värld. Det förväntansfulla mumlet har blandats upp med blasérade avfärdanden: Klämma ut en trilogi och en massa extra biobiljetter ur den enda boken! Konstig höghastighetsfilmning som gör känsliga människor åksjuka! En barntillåten film där inget läskigt händer!


Liksom den övriga filmpubliken har jag blivit bortskämd med stora berättelser och imponerande effekter det senaste decenniet. Men jag vill gärna bli hänförd av det jag ser, och inte bli cynisk i förtid (vilket jag dessutom tycker är löjligt att vara).

Så börjar filmen, och mina goda intentioner vacklar. Bilden är klar och skarp, för klar och skarp, och får mig att tänka på halv-dokumentära brittiska TV-serier inspelade för långhelgsvisning. Påverkas skådespelarnas agerande av kamerorna? Fastän de och alla miljöer är klara känns de overkliga som pappersfigurer, som om de inte har samma tyngd som riktiga människor.


Lätt och luftig är även inledningen på historien, med en hjälplös Bilbo som måste se på när bullrande dvärgar invaderar hans hem och äter upp hans mat, och sedan lockar med honom på ett stort äventyr. Inte förrän sällskapet kommer fram till Vattnadal och de gracila alverna i sina eleganta boningar börjar magin från de tidigare filmerna kännas av.

Vid det här laget har mitt öga också börjat vänja sig vid den (över)tydliga filmningen, där nästan allt är i fokus på samma gång. Jag vill ju inte vara en bakåtsträvare! Jag har hunnit föreställa mig att detta är ett steg på vägen mot att i en snar framtid känna sig helt och hållet omsluten av filmen; dvärgar till höger och bakom dig, Gandalf så nära att du kan klappa honom på kinden. Och även om denna teknik är en återvändsgränd, vem är jag biostolsnötare att klaga på att någon försökte sig på något nytt? Kanske är det en fråga om justering, tillvänjning eller både och? (Men läs gärna den här artikeln om tekniken och the uncanny valley.)


Samtidigt fördjupas äventyret och blir allvarligare. Fastän vi vet att Bilbo skall klara sig i några timmar till, är det riktigt spännande att se honom ta sig an de fula trollen med list och en hel del oanat mod. För att inte tala om de gruvliga vättarna de stöter på, och framför allt de rasande orcherna som förföljer gruppen. I den bleka, onda varelsen Azog har expeditionens fiender koncentrerats till en hatfylld hämnare. Detta är något som filmen har förändrat mot originalet. Eftersom jag inte läst boken på trettio år är det fritt fram för mig att tycka att Azog är välgjord; stark, farlig och snyggt animerad till ett monster med personlighet.

Filmens höjdpunkt är ändå Bilbos möte med Gollum. Än om man vet hur det skall gå, är deras intellektuella dragkamp nervös, engagerande och skrämmande. Och Gollum! Denne slemmige, elake lille varelse... som man ändå inte kan låta bli att känna sympati för. Som en knarkare, fast i sitt beroende, förvandlad för alltid av sin drog. I just de scenerna uppskattar jag höghastighetsfilmningen, för jag hade inte velat missa en millisekund av den lismande/fräsande Gollum.

Nu är jag också en anhängare av dvärgarnas sak. Jag längtar efter att gå vidare med dem, Gandalf och Bilbo på deras uppdrag i nästa film.

lördag 29 december 2012

Mellandagskonsert i Allhelgonakyrkan

Till årets sista konsert med Kammarmusikens Vänner hade huspianisten, den kunnige och vänlige Bengt Forsberg, satt samman ett fint och varierat program. Vartannat stycke var ett verk av J.S. Bach, transkriberat till solopiano från originalformatet av mer eller mindre kända musiker. Däremellan fick vi höra stycken av årets jubilar Claude Debussy (1862-1918) och verk av mer okända kompositörer med dödsdag 1952 eller 1962 ("födelsedag i himlen", som vi brukar säga om helgon).

De olika transkriptionerna lät olika mycket som original-Bach och förhöll sig troget till ursprunget i olika hög grad. Walter Rummels transkription av Kantat 127 Meine Seele ruht in Jesu Händen var en utmärkt ingång till den ljuvligt impressionistiska Estampes (1903) av Debussy. På Rachmaninovs bearbetning av det sköna Preludium ur Partita i E-dur för soloviolin följde två verk av hans beundrare Sergej Bortkiewicz, Etyd i A-dur ur Tio etyder op 15 och Elegi i Ciss-dur op 46, som båda omslöt oss åhörare med sina milda men stora klangrikedom.

Wilhelm Kempffs transkriptioner av Sicilano ur Flöjtsonat i g-moll och Largo ur Klaverkonsert i f-moll lät de kända, kära styckena komma till sin rätt i pianoformatet. Däremellan fick vi höra tre intressanta verk av John Ireland, inklusive hans The Holy Boy (1918) som blev mycket populär på sin tid.

Med extra ömsinthet spelade så Forsberg ytterligare några verk av Debussy: D'un Chaier d'esquisses (1903) och Flickan med linhåret och Den sjunkna katedralen ur Preludier (1909-10). Ännu mer innerligt lät Egon Petris tindrande version av den fina Schafe können sicher weiden. Nej, det var inte slut med Bach där bara för att det var sista punkten i programbladet! Den gode Bengt Forsberg gav oss extranumret Nun freut euch, lieben Christen, som gick från porlande till dundrande. Men det var inte rätt kväll för en så mäktig avslutning, så vi fick ännu ett extranummer, den ljuva bönen Liebster Jesu, Wir sind hier, och det var ett mycket vackert slut på en fin konsert.

fredag 28 december 2012

Schulz goes Kafka på Stadsteatern

Jag älskar berättelser som antyder att det finns mer än vad vi ser i verkligheten, det må vara litteratur, konst, film eller annat lämpligt medium. Bruno Schulz bok Kanelbutikerna har stått på min önskelista i flera år för vad jag har hört om dess fantasieggande berättelser, och författaren i fråga skrev även ett uppskattande efterord till Franz Kafkas Processen. De två författarna med unika blickar för det icke-vardagliga får mötas på teaterscenen i Agneta Pleijels pjäs Schulz goes Kafka.

Kan teatern ge form åt det här svårgripbara utomvärldsliga? Pjäsen börjar i det vardagliga, då rollfigurerna kommer ut och presenterar sig. Den tredje huvudpersonen bredvid de två männen är Schulz fästmö Józefina Szelinska, översättaren av Processen från tyska till polska och ett stöd för Schulz i hans arbete och liv.


Rollfigurernas inledande presentation och facit i programbladet berättar den så ofta förekommande historien om den stöttande kvinnan som får stå i skymundan för den vacklande konstnären, som till sist låter henne stå utan såväl kärlek som konstnärligt erkännande. Det är en figur som är värd att belysa, och efter hand ger pjäsen just denna omgång av historien behövliga nyanser. Men till en början blir dialogerna mellan personerna alltför triviala och intetsägande. Och hellre än att se en pjäs om titelpersonernas privatliv hade jag velat se en som försökte skapa lika suggestiv stämning som deras verk.

Hade jag för höga förväntningar på vad teatern kan åstadkomma? Nej, för äntligen djupnar dialogen mellan Schulz och Kafka, och den sistnämnde börjar tala om när han upplevde den diffusa men obönhörliga anklagelsen som han aldrig skulle kunna förstå eller undkomma, en som liknade Josef K.s öde i Processen. I en annan dialog förklarar Józefina vad det är i Schulz skrifter som hon önskar skall inspirera samtiden. När de båda männen utbyter faderserfarenheter förstår man hur deras fäders påverkat deras syn på världen och format deras respektive skrivande. Det här är viktiga ögonblick under pjäsens gång.

Och så knyts detta samman i andra akten, som gestaltar Schulz tillvaro som halvt priviligerad och ändå slav under en oberäknelig makt, som "specialjude" hos en officer under nazistisk ockupation. Det absolut absurda tar plats i verkligheten som tragedi.

Dialogerna mellan Józefina och Bruno som förmodligen skulle skapa en bakgrund av vardaglighet blir tyvärr för banala för att utgöra en motvikt till de hypotetiska diskussionerna mellan de två männen, och även de diskussionerna innehöll också onödigt många plattityder. Jag önskar att pjäsen hade varit mindre dokumentär, och låtit författarnas livsverk ta större plats. Men jag är väldigt glad för det här försöket till att lyfta fram personer och idéer från en viktig och kaotisk tid i Europas historia, och hoppas på mer (och mer vågat drömmande) pjäser i samma genre.

Länk till Stadsteaterns sida om Schulz goes Kafka

Foto: Petra Hellberg

onsdag 26 december 2012

Årets bästa böcker 2012

Förr om åren gav det mig lika mycket att läsa bokrecensioner som att läsa böcker. Dels var det, innan min läslista hade vuxit sig milslång, roligt att få tips på nya läsvärda böcker; dels tyckte jag om att läsa välskrivna recensioner som fångade en boks karaktär och beskrev den i lockande meningar. En av mina främsta källor till boktips var nättidningen Salon, en trogen följeslagare genom IT-bubblan. Tyvärr har Salons litteratur-sektion krympt avsevärt och kvaliteten på artiklarna sjunkit. Men i början av år 2012 läste jag i alla fall två riktigt bra böcker som jag upptäckt via Salon: Pym av Mat Johnson och Volt av Alan Heathcock. Den förstnämnda är kvick och full av litterära referenser, den andra innehåller allvarliga noveller i ett landskap långt från gängse civilisation. Båda två är ytterst läsvärda.

Vad är kriterierna för att förtjäna Nobelpriset i litteratur? I mina ögon är det en unik röst som ger liv åt ett rikt material och så en odefinierbar hög kvalitet. Några böcker som har det är Alice Munros The View from Castle Rock, Hilary Mantels Wolf Hall, Umberto Ecos Begravningsplatsen i Prag och (förstås) Orhan Pamuk Oskuldens museum.

Inför höstens science fiction- och fantasyfestival, Kontrast 2012, förberedde jag mig genom att läsa böcker av författarna som skulle komma, och gjorde flera nya imponerande bekantskaper: Peter Watts extremt vetenskapliga Blindsight, och Anders Björkelid som med sin Berättelsen om Blodet skrivit en berättelse som både är originell och välgrundad i nordiska landskap och myter.

Den site som numera är min största boktipsalstrare är fantastiska io9.com. Tack vare dem letade jag upp After the Apocalypse av Maureen F. McHugh, och det är nog den enda bok jag har läst i år som faktiskt publicerades 2012. Jag har också en ambition att läsa klassiska science fiction-böcker; Hugo- och Nebulavinnare och andra som fortfarande dyker upp i diskussionerna. Två mästerverk som verkligen skakar om perspektiven är Philip K. Dicks The Man in the High Castle och A Canticle for Leibowitz av Walter M. Miller Jr.

För mycket overklighet är dock inte bra. När China Miéville släpper loss sin fantasi blir böckerna överfulla av magi och monster. När han skruvar ned den och stramar upp handlingen blir resultatet så bra som The City & the City.

Nu har jag några jokrar över, som också har hög litterär kvalitet. Nej, förresten, Kartan och landskapet  har bitvis riktigt låg kvalitet, men det är en del av planen och en av anledningarna till att jag tycker att Michel Houellebecq är en så smart författare. Hög kvalitet och stor variation har också Aleksandar Hemon i The Question of Bruno. Slutligen, två verk av rakt igenom hög kvalitet: A Room With a View av E.M. Forster och Kerstin Ekmans Grand Final i skojarbranschen.