Chéri på Dramaten

Chéri är inte den glittrande Léa (Lena Endre). Chéri är hennes fosterson (Hamadi Khemiri). I kokotternas värld av behag, skönhet och en rikedom som kommer av ett intimt samspel med mecenater har hon uppfostrat honom till en av dem och samtidigt till sin egen.

Stephen Frears filmatisering av Colettes roman visades på TV för några veckor sedan. Trots en ypperlig rollbesättning kändes hela historien fel från början, och jag stängde av efter tjugo minuter. Därför var jag skeptisk till uppsättningen på Dramatens stora scen. Men jag tänkte att historien nog passade bättre som teater, och framför allt litade jag på regissören Jenny Andreasson efter den lyckade Slott i Sverige. Det gjorde jag rätt i.

Dramatens Chéri slog an rätt ton från första sekund. Till det dramatiska introt till Pet Shop Boys' Left To My Own Devices ser vi Léa och Chéri lekfullt dansa ned från marmorfoajén. När den framåtdrivande takten tar vid gör de entré framför våra ögon. Elegant marscherande över den roterande scenen lägger de grunden för pjäsen: dramatisk, snabbrörlig, modern.

Det är ett lättjefullt liv i de lever, i en färgskala från skimrande guld till mättat pärlvit. Men även den mest vidsynte kan finna bekymmer med deras tvåsamhet. När Chéri inte får som han vill blir han arg och börjar damma på möblemanget, och Léa svarar honom genom att säga att om det inte passar kan han flytta. Men lika snabba som till gräl är de till kyssar och smek, och till avledande löften om kärleksmöten och smycken. Men Léa har ju faktiskt varit modersgestalten i Chéris liv sedan han var knappt tio år gammal, och att låta den relationen övergå till erotik är att likställa med incest, hur väl de två ändå tycks passa för varandra nu.

En kokott, vilket både Léa och Chéri är efter hans uppfostran, bör ju heller inte fästa sig vid någon specifik utan måste vara vänskaplig, flirtig och uppvaktande mot de rika vänner som kan göra livet lättare. Ur den synvinkeln är det ju också problematiskt hur fästa de två är vid varandra. Detta ställs förstås på sin spets när det bestäms att Chéri skall giftas bort med den välbeställda Edmée (Nina Zanjani).

I en värld där alla är kokotter skulle förstås kärleksbråk och krossade hjärtan också uppkomma. Men det är i mötet med oskuldsfulla människor som 19-åriga Edmée som verkligt hjärtslitande situationer uppstår. När hon tror (eller försöker tro) att hon har hittat äkta kärlek och en själsfrände, har Chéri redan tröttnat på sin nya leksak. Mot Edmées hoppfulla undfallenhet blir hans vredesutbrott ännu mer frätande och hans manipulationer grymmare.

Det är kring Léa och Chéri som hela historien kretsar. Deras scener är intensiva och de två är just så samspelta som om de vuxit som slingrande stjälkar kring varandra i åratal. Men hela ensemblen är ypplerlig. Gruppen av mer bedagade kokotter i åldrande svart, silver och utsmetat smink påminner Léa om att hon blir äldre och mindre åtråvärd, men de är samtidigt fantastiskt roliga. Ja, man får anledning att skratta flera gånger åt alla dråpliga situationer och rappa repliker.

I Léas gyllenskimrande värld är det nog svårt för de flesta att hitta någon att identifiera sig med, och nya smycken kan inte alltid trösta. Kanske förtjänar alla det de får. I vilket fall som helst är Dramatens Chéri värd sin vikt i guld.

Länk till Dramatens sida om Chéri

Foto: Sören Vilks

Holy Motors

När den distingerade affärsmannen lämnar det vackra hemmet på morgonen, ropar barnen efter honom "Jobba duktigt idag, pappa!" Monsieur Oscar möts av en lång vit limousin och dess kvinnliga chaufför. Så fort han kliver in i bilen börjar hans jobb - eller har det någonsin varit avslutat?

Intill honom ligger en mapp med dagens första uppdrag. Man ser honom börja borsta en peruk med långt, grått hår, och strax efteråt ser man honom kliva ur limousinen som en dubbelvikt gammal kvinna. Efter att ha tiggt på gatan ett tag, återvänder Monsieur Oscar till bilen. Kameran vidgar fokus och visar att den överdimensionerade bilen innehåller lådor med kläder, smink och peruker och övrig rekvisita. Nästa uppdrag kräver en avancerad motion capture-dräkt. Skickligt byter vår huvudrollsinnehavare om, och utan att tala med någon annan människa eller motta ytterligare regi kliver han in i en animeringsstudio och börjar sitt avancerade uppträdande.

Uppdragen blir mer och mer bisarra och morbida. Ett tag tänker jag att Oscar i själva verket är taxichaufför, och scenerna vi ser är de fantasier han spinner om de personer han möter. Men fler och fler antydningar och rena utfrågningar visar att han arbetar på uppdrag; att hans insatser är efterfrågade. Den informationen är dock mer förvirrande än förklarande.

Scenerna blir mer och mer surrealistiska och får en alltmer existensiell twist. Ofta är de brutala, ofta också så utdragna att de blir litet långrandiga. Men lika utdragna blir scenerna av Oscars noggranna förberedelser. Det understryker att inga av händelserna är småsaker utan tvärtom stora och viktiga. Och visst är det omvälvande situationer som Oscar deltar i; sådant som en vanlig människa kanske upplever en gång i sitt liv eller aldrig. För Oscar sker det gång på gång från morgon till sen kväll. Men är han den enda "skådespelaren"? Eller är alla människor på gatorna och under gatorna "skådespelare" som han?

Trots att många scener är groteska och att andra scener är sorgliga, skrattar jag mycket åt filmen. Helt klart är den gjord med stor humor, det märks inte minst mot slutet. Varje möjlig slutscen undergrävs av en komisk vändning som för handlingen en bit till... och en bit till... Får man en förklaring till sist? Till hälften ja, till hälften får man fundera själv. Om man inte blivit förbannad och gett upp, och jag kan mycket väl förstå dem som gör det. Själv fick jag många goda skratt och en kosmisk tripp.

Här är en recension med några mindre spoilers från den läsvärda siten io9.

Min avslutande tanke är att Holy Motors är en hyllning till drama och skådespeleri i motsats till (regisserade) dokusåpor med folk som spelar sig själva. I varje iscensatt situation i filmen är Monsieur Oscar genuin i handling och uttryck, och jag lever mig djupt in i de mycket olika scenerna. Men vi har sett hur han repeterat och förberett sig, så inga känslor torde vara hans egna. Ändå är han så äkta och engagerande, mer så än någon överreagerande dokusåpakändis. Jag har sagt det förr, och Holy Motors styrker mig i min uppfattning: dikten kan vara sannare än verkligheten.

Lisa Jonasson på Galleri Magnus Karlsson

Samtidigt på baksidan av kroppen, 2012

 På ett litet utrymme längst in i Galleri Magnus Karlsson hänger flera tavlor av Lisa Jonasson. På varje tavla finns ett myller av bilder, uppbyggda av ännu mindre klara färgfält. Jonassons stil påminner om serieteckningar men med mer tyngd tack vare de många färgerna och de tydliga konturerna. Men hennes konst stöter bort mig.

Visst syns det att hon har mycket att säga, och det kan vara roligt att förlora sig i verkens detaljer. Men inte bara de övertydliga titlarna utan även de bilderna gör tavlorna för förklarande, som plakatkonst med ett budskap som tittaren bör acceptera, inte leta sig fram till själv. En del titlar är också alltför pustlustiga, som Samvetsgrannen. Jag känner mig inte lockad att utforska världen som Lisa Jonasson beskriver.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om utställningen

Samvetsgrannen, 2012

The Uplift War av David Brin

Den tredje boken i David Brins Uplift-serie tar vid precis där den andra slutade. Ett rymdskepp med besättning från Jorden hittade en uråldrig, övergiven rymdflotta av okänt ursprung. Några av de raser som länge varit fientliga mot Jorden och dess invånare tog det som anledning att anse sig förolämpade och enligt galaxens bysantinska regelverk utmana Jorden till krig. Detta gör de genom att attackera och ockupera en av Jordens kolonier, planeten Garth som ligger långt från Jorden och dess allierade.

Garth är huvudsakligen koloniserat av människornas första "upplyfta" ras, schimpanser. Efter att ha beskrivit upplyfta delfiner och deras sökande efter en roll i universum i Startide Rising, är det alltså schimpanser som står i centrum för berättelsen i The Uplift War. Det ger Brin tillfälle att berätta mer om de avancerade genmodifieringsprogrammen, och även hur schimpanserna funderar över restriktionerna i sina fortplantningslinjer.

Förutom schimpanserna får vi även djupare kunskap om Gubru, den ockuperande fientliga rasen av fågelliknande varelser. Det är litet roligt och kanske osannolikt hur genomgående fågellika de och deras underlydande ras Kwackoo är, men jag kan acceptera det för historien. En annan intelligent och mycket intressant livsform som beskrivs är Tymbrimi. De är människoliknande, kan visserligen inte använda metaforer men kan skapa halvt om halvt fysiska komplexa uttryck för sina känslor och tankar, förutom se, höra och tala.

Handlingen i The Uplift War är lättare att följa än i Startide Rising: kriget och dess enskilda handlingar är klarare beskrivna än i Startide Rising, liksom de icke-mänskliga varelsernas egenheter. Trots att mycket händer känns boken tidvis ändå trög, och den har litet väl många pojkrumsfantasier om flickor och pojkar och deras känslor för varandra. Båda de manliga hjältarna har i praktiken två flickvänner, en "intellektuell" och en "glädjeflicka" (om än kompetenta och viktiga, även de). Urrrk!

Det jag mest vill veta mer om är de miljontals år gamla civilisationerna i galaxens, och förstås de mystiska Progenitors, de som startade processen av att sprida intelligens och kunskap om hur man reser i rymden. Jag hoppas att få veta mer om dem i de tre följande böckerna i serien, som har de fantasieggande titlarna Brigthness Reef, Infinity's Shore och Heaven's Reach.

Fler böcker av David Brin:
Sundiver
Startide Rising
Brightness Reef
Infinity's Shore 
Heaven's Reach

Sara-Vide Ericson på Galleri Magnus Karlsson 2012

För två år sedan såg jag Sara-Vide Ericson ställa ut tavlor med människor som blir strypta, av sina egna händer eller andras. I den nya utställningen på Galleri Magnus Karlsson, While Unconcious, är det andra tvångstankar som illustreras. En kvinna på ett fält är omgiven av ormar som slingrar sig mot henne och över hennes fot, och i den stora salens mitt ligger en replika av en orm på en liten bädd av sand.

Manhole, 2012

Där finns också en tavla betitlad Manhole där hotande förvridna grenar ramar in ett jordhål och andra motiv som vittnar om diffust obehagliga tankar. Men det finns även en harmonisk tavla av en upplyst glänta med träd, högt gräs och inbjudande stenar, och så Looking for eels. I den sistnämnda tavlan står en androgyn person i knädjupt vatten, med en fångad ål i varje hand. Att ansiktet är dolt av luggen gör stämningen osäker, men min spontana tanke är ändå att det är positivt att någon av de avbildade har lyckats få grepp om de slingrande varelser som rör sig under ytan.

Looking for eels, 2012

Sara-Vide Ericson tycks arbeta sig igenom ett antal fobier och bearbeta dem till något som går att visa upp. Även om tonen är mer hoppfull den här gången är jag glad över att hon fortfarande kan förmedla det tunga allvaret trots de ljusa kläderna och naturscenerna. Jag är inte så tilltalad av de här verken, men jag tror att hon kommer att kunna visa mer och intressant konst i framtiden.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om utställningen

Nykränkt av det undermedvetna, 2012

Musik för två pianon i Konserthuset

En konsertpianist vid en flygel räcker för en helaftonskonsert. Till vår lycka finns det begåvade pianister som inte nöjer sig med det, utan samsas för att göra musik tillsammans: Bengt Hallberg och Jan Lundgren förra året och flera andra tillsammans med Bengt Forsberg i somras.

Idag var det Love Derwinger och Roland Pöntinen som satt samman ett utmärkt program med musik från 1900-talets första hälft, vartannat verk skrivet direkt för två pianon (minst) och vartannat omarrangerat. På scenen stod två flyglar vända mot varandra nästan som i en omfamning.

Det första verket, En blanc et noir för två pianon (1915) är ett sent verk av Claude Debussy. Det är med uppskattning som jag säger att det inte lät som två pianon, utan snarare som ett och ett halvt, så tätt var verket komponerat och så väl samspelta var musikerna. Debussys typiskt porlande toner lät extra rika, utan att tappa i lätthet.

Som dubbelt så många pianon lät däremot nästa stycke, som blev kvällens favorit för mig. Rachmaninovs sista verk, Symfoniska Danser (1940), har i sig själv en intressant dualitet där melodi och ackord båda tycks ha egna syften, trots att de är så ypperligt samstämda. Var och en av pianisterna spelade den dubbelheten på var sitt håll; enkla, upprepade trioler inbäddade i ett starkt framåtdrivande komp, så egensinnigt som om det återkastas från en parallell värld. Dubbelheten dubblerades av de två musikerna, men fastän stycket är intensivt blir det aldrig överväldigande.

Under pausen ställdes en varierad samling av slagverksinstrument upp på scenen, och så gjorde Niklas Brommare och Mika Takehara pianisterna sällskap för Bela Bartóks Sonat för två pianon och slagverk (1943). De fyra instrumenten var väl utnyttjade för att skapa variation och komplettera varandra. Fastän Bartók inte är min favoritkompositör, blev jag ofta positivt överraskad av energin och log då och då åt några kraftfulla sekvenser.

Sist på programmet stod Maurice Ravel, en kompositör som verkligen hör till mina favoriter. Men hans kända La valse (1919-20) i arrangemang av Zoltán Kocsis gjorde mig nästan orolig. Det var inte det att tangenterna dundrade högre än någonsin under eftermiddagen, utan att de oroande underströmmarna blev så starka. Valsen tycktes gå genom ett ödsligt nöjesfält; övergivna karuseller och dockor på väg att falla sönder; en blinkande fest som försöker bjuda på sitt bästa och inte förstår hur den skräms. Nej, jag blev förstås inte rädd på riktigt och jag kunde ha tyckt om dessa stämningar. Jag tyckte främst att arrangemanget lät harmonierna dränka melodierna, och även om det var en intressant variant, var det litet synd.

Efter uppskattande applåder bjöd de båda gentlemännen på ett långt och vackert extranummer, ett stillsamt stycke av Francis Poulenc. Det var synd att Konserthuset inte var fullsatt, för vilken fin konsert det var!

Blacknuss på Fasching

 Äntligen! Äntligen får jag höra Blacknuss live efter att ha hört och älskat dem på 1990-talet! Vad jag vet har de varken ny skiva eller turné på gång, och det gör det ännu mer välkommet att de drar ihop bandet för en spelning. På Faschings scen är de hela tiden minst tio personer, men samspelta och vältrimmade som en funkigt besjälad kropp.

Jag tycker bäst om när bandet spelar funk och soul. Det är det de gör allra bäst, och det är den musiken jag gillar mest. De reggaelåtar de spelar tråkar ut mig efter bara några takter, fastän man hela tiden hör vilka begåvade musiker de är. Lika ointressant är deras variant på den fantastiskt enfaldiga hejaramsan Put A Ring On It, som dessutom följer på en ofokuserad version av superlåten Rising To The Top. Men så fort de startar introt till någon funkig låt lyfter det igen; det drivande kompet, de sköna melodierna och arrangemangen gör gott i min själ. Och gästen Stephen Simmonds guldstrupe gör vilken låt som helst till en skatt.

Det var en intressant upplevelse att höra en grupp musiker jag beundrar spela ett gäng olika musikstilar under samma konsert. Under nästan vetenskapliga former kunde jag jämföra och fundera på vad jag gillar och inte. Rapp är också något jag tycker är otroligt tråkigt, och när det blev för mycket av det gick jag, faktiskt inna konserten var slut. Det jag älskar mest är jazzig funk; intrikata och krävande harmonier spelade av riktigt bra musiker. Några av låtarna under kvällen var överjordiskt bra, så där bra att jag precis som på 90-talet knappt kunde tro att man kunde göra så bra musik i Sverige. Men det kunde man! Och ikväll fick jag höra det med egna öron. Snälla Blacknuss, spela oftare!