Ur historien och ur historier och sagor är de kallade, de sex som står längs scenkanten när pjäsen börjar. De är ihågkomna av olika anledningar, en som upptäcktsresande till exotiska länder, en som konkubin för tusen år sedan i ett av de exotiska länderna, en som påven som blev avsatt och lynchad när hon helt överraskande födde ett barn och visade sig vara kvinna. Jag irriteras ibland när de pratar i munnen på varandra så att båda berättelserna går förlorade, men till största delen är det effektivt använt: när en kvinna pratar om något som varit viktigt i hennes liv, påpekar en annan att hennes liv var fyllt av det rakt motsatta. Det finns alltså inte en enda gemensamma nämnare mellan de minnesvärda kvinnorna, det finns inte en mall att följa, de är alla individer som hittat sin egen väg.
Därefter lämnas scenen över till Angie och Kitty, två kompisar i yngre tonåren. De är litet bråkiga och jobbiga, särskilt Angie som är full av ilska och energi och inte vet vad hon skall göra av den. Det är så skönt att få se ett vänskapsförhållande som inte är gulligt eller hoppfullt, utan så rörigt och förvirrande som livet ofta var som barn. Och ändå vill man dem båda så väl, särskilt Angie och hennes mamma som är fast i ett evigt gräl som bara tycks bli värre.
Angie är systerdotter till Marlene, kvinnan som kallade till middagsbjudningen i första scenen. Självklart blir en framgångsrik moster i London en lockande väg ut ur den tröstlösa barndomen för Angie. Men vad skall Marlene göra med den skrynkliga, hoppfulla flickan som dyker upp på hennes eleganta kontor mellan två brådskande möten?
Det finns situationer som ofta blir för klichétyngda i teaterpjäser. Kontorsarbete är kanske den främsta och mest irriterande av dem. Marlenes snärtiga arbetsförmedlare hör inte till de värsta, och tjänar mest som stålborstat blank bakgrund till den efterföljande handlingen.
En annan situation som också ofta går ned sig i stereotypiska mönster är uppgörelsen mellan klassresenären och den som blev kvar, kanske för att människor i verkligheten inte heller har så genomtänkta svar eller ens frågor. Den som kämpade sig vidare från ett outhärdligt läge, har den aldrig mer rätt att klaga på något? Den som blev kvar, får den skylla sig själv för att hen inte ansträngde sig? Eller har hon, i det här fallet, rätt att vara bitter och pika systern som seglar in vart sjätte år med fina kläder och dyra presenter? Då är det lätt att försvara sig med att säga att alla kan lyckas, om de bara anstränger sig.
Caryl Churchills pjäs hanterar dialogen ovanligt bra. När systern Joyce påpekar för Marlene att det finns de som inte klarar det, för att de faktiskt är dumma och lata, så har vi redan sett och fått sympati för den hon menar: Angie, som är obegåvad, outbildad och bråkig, men som har sådant hopp om ett fint liv men ingen praktisk aning om hur hon skall uppnå det.
 |
| Foto: Petra Hellberg |
Med den kloka och välskrivna pjäsen i tankarna, vill jag komma med två reflektioner. Det är inte så att det här är ett typiskt kvinnligt problem - eller hur?! Det är väl inte bara kvinnornas uppgift att komma ihåg dem som är svaga och tröga, och dämpa sin egen äventyrslust för att komma fram? Den andra tanken jag har är att även om studier och målmedvetet arbete ger en lysande karriär, skall det inte behöva betyda att livet blir
dåligt för alla andra. Jag tror att det är väldigt få av oss som arbetar i ljusa, luftiga kontor som tänker "Hahaa, så bra att de vid löpande bandet får arbetsskador och lön som inte räcker någonstans!" Varje arbete skall kunna ge ett drägligt liv.
Men man får inte heller se ned på arbete. I pjäsen kommer en flicka till Marlenes förmedling och berättar att hon skulle vilja jobba med reklam. När hon får höra att det är svårt att få jobb med reklam, men att det finns ett arbete som sekreterare på en lampskärmsfabrik, blir hon besviken. Som om det skulle vara något fel med det jobbet?! Som om hon inte skulle kunna få värdefulla erfarenheter för att kunna söka sig vidare sedan?! Som om det är arbetsförmedlingens uppgift att uppfylla folks drömmar?! Tsk tsk.
Med det sagt om innehållet, vill jag säga att alla skådespelare på scen är mycket bra, vare sig de talar i munnen på varandra eller berättar sina tankar med innerlig känsla, och regin ger dem så mycket spelrum som de behöver för att bli individer. Katarina Ewerlöf (Marlene) är utmärkt, fast har tyvärr för många scener av "disträ karriärkvinna blickar bort från den som talar för att hon tänker på viktiga saker". De som allra mest övertygar och berör blir två andra. Lena B Eriksson, som ju kan vara ett under av strålande glamour, är först näpen som oskuldsfulla Griselda, sedan grå och utsliten som Marlenes syster Joyce. Lika nyansrik är Rakel Wärmländer i en och samma roll, Angie som kan gå från tjurig skitunge till tonårsflicka i början av sitt liv, full av hopp och ovetande om hur många motgångar som väntar henne.
Det var den sista föreställningen av Top Girls som jag lyckades se. Jag blev mycket imponerad och vill gärna se fler pjäser skrivna av Caryl Churchill.
Länk till Stadsteaterns sida om Top Girls
