Level 42 på Chinateatern

I år firar Level 42 tjugofemårsjubiléet för hitskivan Running In The Family med att åka ut på turné. Hurra! Riktigt bra musiker kan visserligen bli slitna med åren, men inte nödvändigtvis sämre, för skickligheten och erfarenheten kommer alltid att ge dem en fast grund. Nu är bandet också väl samspelat efter en rad konserter i UK, och på spelningen i Stockholm kör de nästan exakt samma spellista, och de börjar med albumet Running In The Family från början till slut.

Första låten är Lessons In Love, och det är ju en superbra start! De välkända inledningsackorden upprepas några gånger under publikens jubel, och så smattrar Mark Kings drivande bas igång. Både hans och Mike Lindups röster låter bra - melodierna kräver inget enormt röstomfång utan har väl alltid legat inom deras bästa respektive register.

Efter låten berättar Mark King att de kommer att spela hela skivan, "precis som ni gjorde hemma när ni var så här stora" - han måttar med handen i midjehöjd - "och lade nålen på plattan" - han lyfter en osynlig pickup framför sig. Ja, Mark, det var precis så en tonårig Jenny B gjorde gång på gång hemma i flickrummet, även om jag var litet större än så! Och det blir en stor nostalgitripp att få höra musiken från LP:n jag lyssnade på så många gånger.

Children Say följs av härliga Running In The Family, och därefter som väntat den känsliga It's Over. King ursäktar att en ballad kommer så tidigt i konserten med att den ju faktiskt låg där, som sista låt på första sidan. Och sedan vänder man på skivan och blåser av nålen - "puff puff" - och det drivande kompet sätter igång igen med To Be With You Again, Two Solitudes och Fashion Fever. The Sleepwalkers introducerar King som "artsy and strange, really", men den låter riktigt bra på scen. För 25 år sedan fokuserade jag mer på hit-kvaliteterna, men kunde redan då uppskatta det energiska funk-soundet och låtarnas smarta uppbyggnad med synkoper och inskjutna sax-stick, som jag klappar och slappar i takt med nu precis som på 1980-talet.

Efter Freedom Someday, sista låten på skivan, byter Mark King ut basen med blå lampor längs halsen mot en akustisk gitarr, vilket även brorsan Nathan tar fram. Peter Ray Biggin lämnar trumsetet för ett par bongotrummor, och Mike Lindup plockar fram ett dragspel! Sean Freeman smyger runt utanför strålkastarna och spelar sax i låten All I Need, och han låter bra. Men ännu bättre låter de andra två akustiska låtarna, Out of Sight Out of Mind och fina Guaranteed från 1990. Med välkoordinerad rytmsektion och stämsång bevisar de att de är genuint kunniga musiker både i storm och i stillhet.

Och sedan bevisar de det igen, i funkens tecken! Från och med den instrumentala låten Heathrow, skriven av Wally Badarou 1982, lyfter sig konserten ännu ett snäpp. Spelglädjen och energin får varje låt att svänga, tightare men vildare än förut. The Sun Goes Down (Living It Up) och Starchild följs av fina Something About You, och till Hot Water har hela publiken rest sig ur sina bekväma sammetsstolar.

Det har inte ens gått två timmar, men det känns som en fullödig konsert och en helkvällsupplevelse. Men man kan inte låta Level 42 gå än! De kommer tillbaka, och nu visar Mark King vilken virtuos han är på sin bas med röda lampor längs halsen. I nästan en kvart låter han basen knattra fram toner i rasande tempo, leker fram rytmer och melodier, glider i några takter över Chics Good Times, och morphar in låten Love Games tillsammans med resten av bandet, och det är inte en överflödig sekund i det solot. Någon lyckans ost fick hans neonfärgade tumskydd efter konserten, men det lär vara slitet millimetertunt efter den bedriften. Mark King är en naturkraft, och tillsammans med hela Level 42 har han väckt funken i Stockholm.

The Summer Without Men av Siri Hustvedt

Mia är 55 år gammal när hennes make Boris lämnar henne för en kollega, en yngre fransyska. Chocken gör Mia galen, och hon tas in på sjukhus för behandling för en tid. När boken börjar har Mia tagit sig igenom sitt sammanbrott, och hon försöker fortsätta med sitt liv. Sommaren bjuder på byte av miljö och uppgifter, välbehövligt, och visar sig också bli en sommar full av kvinnor och nästan helt renons på män.

Mia, som är verksam som poet och har en viss framgång, men att vara en känd poet betyder inte att man är känd. Hennes sommarjobb blir att ge en sommarkurs i poesi för skolelever, i sin barndomsstad i Minnesota. Där bor hennes mor kvar, nu på ett ålderdomshem med sina närmaste väninnor i rummen intill. Skoleleverna visar sig vara enbart flickor, vilket inte förvånar Mia. Vart hon än vänder sig bara kvinnor, i alla åldrar. Jag skulle nog inte reflektera över det om inte Mia och de övriga gjorde det så ofta i boken: de äldre kvinnorna (omkring hundraårsstrecket) berättar historier om att ha fått stå tillbaka för makar, och i Mias tankar bubblar förstås flera bittra minnen av Boris och hans självupptagna egenheter.

Jag är inte förtjust i hur de här reflektionerna över män mynnar ut i halvvetenskapliga genomgångar av mäns fördomar mot kvinnors intelligens och fysik genom historien och i Mias historia. Säkert är de sanna, men dels kan (orkar) man inte verifiera dem medan man läser romanen, och dels påminner den sortens bittert frammuttrade anekdoter för mycket om klagovisorna man kan höra från genushatare och andra rättshaverister. Visst, visst kan jag förstå att Mia är bitter den här sommaren efter att Boris tagit en Paus med en yngre fransyska och vill klaga av sig, men de här utläggningarna får historien att halta. Fast visst är det roligt/sorgligt att höra kvinnoförtrycket motiveras på rakt motsatta sätt genom århundradena.

Det jag vill höra är ju mer om de unga flickorna i poesiklassen! Det utvecklas många handlingar parallellt, och kanske får olika läsare olika favorithistorier i boken. Jag blir mest intresserad av dynamiken mellan de sju flickorna, där sex av dem mobbar den sjunde. Hur skall Mia förhålla sig till dem alla när hon upptäcker det? Jag hade velat få läsa mer om den historien, men hela tiden kommer andra scener emellan.

Generellt får man inte så många detaljer i boken. Det gör att jag bara kan sätta mig in i Mias sorg och besvikelse över otroheten på ett intellektuellt plan, inte med hela mitt känsloregister. Jag har visserligen också blivit lurad av fega, lögnaktiga män, men jag har förstås inte blivit lämnad av en make man trott man kunnat lita på efter 30 års gemensamt liv. Med min distans ser jag också det som är gott i Mias liv, som andra kan vara avundsjuka på henne för: hon har en klok mor, en omhändertagande syster och en frisk dotter. I Mias närhet ser man människor som är fast i svårare situationer: Alice i poesigruppen, några av moderns väninnor och kvinnan i grannhuset. Men man kan förstås inte mäta en smärta mot en annan.

På det stora hela är jag inte så förtjust i Siri Hustvedts kyliga röst och hur hon låter så många historier segla förbi utan att ge sig in på djupet. Jag kan förstås inte döma ut henne efter bara en bok, så jag skall plocka upp någon annan och ge henne en ny chans. Jag tar gärna emot tips på vilka andra böcker jag borde läsa av Hustvedt, och jag vill också gärna höra från andra som uppskattar den här boken mer än jag! Jag vet ju att Siri Hustvedt har många trogna läsare, och jag tror inte att de har fel.

Skyfall

Hur länge är en agent användbar? 00:orna riskerar livet på varje uppdrag, och deras förväntade livslängd är inte hög. Även utan att ha blivit skjuten, torterad och jagad i åratal tar kroppen ut sin rätt när man blir äldre. Efter en tids frånvaro, några månaders lugnare liv, är det många i organisationen som tvivlar på att James Bond är i tillräckligt god form för att återinträda i tjänsten. Kanske är det den misstron som sporrar honom mest till att bevisa sin kraft igen? Vi åskådare vill förstås att Bond skall få grönt ljus och ge sig ut igen. Men samtidigt inställer sig frågan: klarar han av alla påfrestningar, fysiska och psykologiska, om han inte är i toppform?

Sedan Daniel Craig tog över rollen som James Bond känns filmerna som att de är på liv och död. Inte kommer väl Bond att dö i sin egen film, men allvaret och hotet är alltid påtagligt. Det understryks av att Daniel Craig ofta har ett drag av tillrättavisad skolpojke över sig. Man får ofta se ögonblick då han ställs inför en svår situation och blixtsnabbt måste fatta beslut om vad han skall göra. Hundratals liv står på spel om han väljer fel.

Javier Bardem är ett bra val för rollen som Raoul Silva, filmens huvudskurk. Han är galen på ett övertygande sätt, och även när han är skämtsam tvivlar man aldrig på att han är farlig. Pressad håller Bond kaxigt emot, men hur mycket av självsäkerheten är spelad? Tur nog får vi se några scener där Bond är genuint nöjd.

Skyfall är en visuellt imponerande film. Den rör sig genom exotiska platser och tillbaka till England. Shanghai och Macao framstår som spännande destinationer, lysande i natten: först high tech i Shanghai med neon och skyskrapor, sedan Macao med ljuslyktor och ett casino som påminner om tidigare Bondfilmer. Men som sagt, allvaret är större här. Hoten är påtagliga, och Bond känner dem in på kroppen. Även Silva är mer än en maktgalen psykopat - den personliga vendettan som driver honom gör att hans insats också är på liv och död.

När vi nu har fått se Bond trött och ur form, kan man fortsätta serien med Daniel Craig och samma stämning? Oj oj, titta på Craigs biceps så ser ni att en "otränad" 00:a ändå är starkare än de flesta. Alla agenter är inte menade för att jobba på fältet, men James Bond är det. Jag ser fram emot fler filmer med Daniel Craig på liv och död.

Filharmoniker i närbild och Mozart

Det som verkar enkelt är inte alltid lätt. Det gäller såväl högklassiga musiker, som övar i timmar för att kunna spela obehindrat på konsert, och det gäller för melodier som går att sjunga med i första gången man hör dem. Men ganska lätt måste det ändå ha varit för Mozart att komponera så många fina verk, som det än idag känns som en god dessert att få serverade. Några stråkar ur Kungliga Filharmonikerna hade valt att bjuda på en trio och en kvintett ur Mozarts produktion.

Är det något i luften just nu som gör att instrumenten stämmer ur lättare? Belcea-kvartetten dagen innan fick då och då stämma om även mellan satserna, och stråkarna på Mozart-konserten måste stämma om ännu oftare. Det tackar jag för - hellre det än missljud! Nu var det ändå så att det lilla formatet, tre musiker, gjorde att misstag hördes ganska tydligt. Men när allt stämde, lät Stråktrio i Ess-dur "Divertimento" (1788) lekande lätt, och det ganska långa stycket blev aldrig tråkigt.

Än bättre lät det i Stråkkvintett i C-dur (1787). Med fem instrument på scenen blev klangen rikare och enstaka falska toner drunknade nästan i harmonierna. Jag tyckte också att ensemblen var mer samspelt i kvintetten. Musiken kom till sin rätt på ett annat sätt än i trion. Allt som allt var det ett fint program att värma sig med i höstkylan.

Belcea-kvartetten spelar Beethoven, sista konserten

Under en dryg veckas tid har Belcea-kvartetten spelat alla Beethovens sexton stråkkvartetter: konsert nästan varje dag, oftast tre stråkkvartetter per gång. Jag har inte varit med på hela resan, bara på den första konserten och nu på den sista, som i stort sett var utsåld till sista plats.

Belcea-kvartetten inledde med ett stycke från Beethovens känslosamma mellanperiod, Stråkkvartett nr 7 F-dur op 59:1 (1806). De första två satserna inleds av cellisten som följs av de övriga instrumenten i pianissimon som nästan lät plågsamt tysta. Den tredje satsen Adagio molto e mesto lät mycket långsam och innerligt sorgsen under Belcea-kvartettens fingrar. Det går inte bara att glömma bort i en efterföljande sats i högre tempt, och så var heller inte fallet: den energiska avslutande satsen med namnet Théme Russe innehöll perioder av stillsam introspektion. Men också ett antal av Beethoven-typiska fejkade finaler: man tror att sista tonen närmar sig, men så tar musiken fart igen. Efter ett antal sådana låtsas-slut, flera pampiga och ett bortdöende i pianissimo, kom så den verkligan finalen i triumf.

Efter paus kom ett verk från Beethovens tidiga period, Stråkkvartett nr 4 c-moll op 18:4 (1799), mycket välstrukturerat men så konventionellt att det bitvis låter tråkigt. Men trösten kom strax efteråt i konsertens och även Beethovens sista stråkkvartett: Nr 16 F-dur op 135 (1826). Från första tonerna, rosaskimrande som en solnedgång, lät den som mer än en stråkkvartett. Med anspråksfulla strukturer och melodilekar liknade den ibland en begynnande symfoni. Belcea-kvartettens knivskarpa klang fick harmonierna att låta klart genom hela konserten.

Efter dånande applåder tackade violast Krzysztof Chorzelski publiken som varit med dem på den här resan, berättade att de var litet ledsna över att den var över och önskade att Beethoven skrivit ännu fler stråkkvartetter. Fastän de redan spelat den två gånger under veckan, kände de att de inte kunde låta bli att som extranummer spela Cavatina från Stråkkvartett Nr 13 i B-dur (1825) - precist och intensivt.

Beethoven komponerar. Tavla av Hermann Junker

Natascha Kampusch på Stadsteatern

Jag vet inte mer om Natascha Kampusch än det jag har läst i morgontidningarna och rubriker jag har sett på löpsedlarna för mindre seriösa tidningar. Jag har bara begränsad kännedom om vad som hände henne under de åtta år hon var kidnappad och inspärrad, och vad hon har gjort med sitt liv efteråt. Av det lilla jag har sett beundrar jag henne oerhört mycket för hennes hårda inställning som hjälpte henne att komma ut ur fångenskapen med (utåt sett) stark självkänsla, och jag tror att jag kan förstå hennes drivkraft och motståndskraft under åren.

Jag sade till mig själv att det var bra att jag inte kände till så många detaljer, så att jag inte började jämföra verkligheten med pjäsen Natascha Kampusch som Stadsteatern spelar, men istället satt jag ännu mer och undrade och tvivlade på vad som spelades upp. I en inledande scen är Natascha (Liv Mjönes) aggressiv gentemot psykiatern Margit (Kajsa Reingardt). Den okänslige professor Friedrich (Etienne Glaser) talar sedan om Natascha som bortskämd och vill förbjuda henne att gå tillbaka till sin källare. Antydningarna är intressanta: kanske blev Natascha bortskämd och fick vad hon önskade sig av sin fångvaktare, säkert var hon aggressiv efter befrielsen, och vem skulle inte förstå det.

Men mer nyanserad än så blir inte berättelsen. Professor Friedrich och psykiater Margit ställs ofta mot varandra i diskussioner om och över Natascha: han tror inte hon vet sitt eget bästa och vill vara sträng mot henne, som så många tyskspråkiga familjeöverhuvuden av den äldre generationen; hon är tillåtande och förstående och faktiskt litet dum i huvudet (och han är likaledes tomtig).

Ulrika Kärnborg har skrivit ett manus utan en enda sant klingande dialog. Man kan välja att göra scener realistiska, med naturligt talspråk och reaktioner, eller symboliska, som ett koncentrat av vad som har sagts och pågår. Men alla replikskiften låter styltiga, och ingen av skådespelarna kan göra något trovärdigt av ett så dåligt material, inte ens en så ypperlig skådespelerska som Marika Lindström som spelar modern, Birgitta. Den ende som klarar sig väl är Niklas Falk som fadern Ludwig, som uttrycker sin förtvivlan med äkta känsla.

De konspirationsteorier om moderns möjliga del i försvinnandet antyds och återkommer flera gånger. Det är bra att man låter modern vara en narcissist som på rutin kläcker ur sig elakheter hela tiden, utan att vare sig fastslå eller undanröja hennes eventuella skuld. Men Kärnborgs historia har varken den psykologiska insikt eller det berättartekniska handlaget för att göra utvecklingen intressant eller ens sammanhängande. Scener följer varandra utan någon röd tråd, och regin gör inget för att hjälpa till. Nej, tyvärr, det här var en riktigt dålig pjäs.

Länk till Stadsteaterns sida om Natascha Kampusch

Foto: Petra Hellberg

Hans Lannér på Galleri Magnus Karlsson

Hans Lannér målar motiv med vaga konturer och blekta färger. De skulle kunna avbilda svenska landskap med dämpade färgskalor eller afrikanska landskap, otydliga under starkt solljus. Utställningen heter Ingenstans/No place, så jag antar att åskådaren får välja var hen vill placera bilderna.

Kwames mamma (2012)

Jag brukar tycka om bilder som är mångtydiga och inbjuder betraktaren att fylla i med sina egna upplevelser. Men när jag ser Hans Lannérs verk tycker jag att de lämnar för mycket åt åskådaren och gör för litet själva. Föremålen är enkelt målade och människor saknas oftast i bilderna, trots att titlarna antyder att de skulle finnas där. Varken de avskalade tavlorna eller de kryptiska titlarna väcker mitt intresse. Men jag kan tänka mig att det finns andra människor som de talar direkt till, och ger en stor upplevelse.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om utställningen

Kattvakt (2012)