Kontrast 2012, lördagen

 Min andra dag på Kontrast 2012/Swecon började med paneldiskussionen Science Fiction and the Future, ledd av Lise Andreasen (LA). Gavin Grant (GG), Jerry Määttää (JM), Niels Dalgaard (ND) och Vesa Sisättö (VS) gav sin syn på saken. ND påpekade att man alltid i någon mån skriver om sin samtid och trender man uppfattar. Vid det här laget kan vi också jämföra framtidsvisioner från tidigare år med hur det verkligen blev. Och till exempel har väldigt mycket förändrats från 1980 till nu, men på sätt som man inte kunde förutse. Så hur skall man kunna spå hur världen skall se ut om trettio år till?

GG säger att det har blivit svårare att beskriva en trovärdig framtid. Och kanske har läsarna blivit griniga: här är vi nu, men inte har vi några rymdresor eller jetpack på ryggen! Men ändå, vad science fiction oftast har lättare att göra än mainstream-genrer är att visa upp stora (hypotetiska) förändringar i samhället. Han tycker att böcker med undergångsscenarier tar den enkla vägen ut, och föredrar dem som beskriver en komplex framtid med problem och framsteg. På sistone har han inte läst någon sf som piggat upp honom. Finns det böcker med positiva framtidsscenarier? Panelen nämnde Kim Stanley Robinson, vars namn dök upp då och då i flera andra seminarier. Här vill jag bara passa på att skjuta in att enligt min mening var hans The Years of Rice and Salt oäääändligt tråkig, men kanske borde man ändå läsa hans Mars-böcker.

LA frågar om sf har fått slut på idéer? VS säger att det kunde vara enklare förr: man såg fåglar och önskade att man kunde flyga själv. Det är svårare att fantisera om större fenomen på det sättet idag. JM skjuter in att författare i andra genrer inte har samma krav på nya idéer: de kan fortsätta skriva om kärlek och sorger på olika sätt. ND och GG påpekar att man inte skall avfärda de upprepningar och  referenser till andra verk som finns i sf-genren, för när läsaren känner igen dem känner hen sig som en medlem i den inre kretsen (om det inte är utfört på ett exkluderande sätt). Dessutom säger ND att förr behövde man känna till klassikerna för att anses som bildad. Numera är det snarare TV-serier som bildar gemensamma referensramar.

Berhöver vi kombinera idéer nu för att få en bra historia? Det räcker inte längre bara att resa till månen för att ha en story, den behöver även innehålla förändringar och diskussioner inom områden som nanoteknologi, religion och annat intressant. ND påpekar att William Gibsons Neuroamncer startade denna hyperdense trend, och Ian McDonald är ett ypperligt exempel på den.

VS skjuter in att den för finsk sf tongivande boken "Trettio år senare" från 1880 berörde många områden, förutom de stilbildande idéerna om kvinnor som går på universitet, röker och bär byxor, vilket fick skotten GG att svara "... also men wearing skirt? Wonderful!"

Till seminariet The Short Story and the Idea samlades Kelly Link (KL), Peter Watts (PW), Karin Tidbeck (KT), Lise Andreasen (LA) ledda av Marianne Leikomaa (ML). Använder man noveller för att testa sina idéer? KT svarade ja, men PW höll inte med; en del idéer kräver väldigt mycket förberedelser och utveckling för att fungera. Med det sagt erkände han att hans första roman var en novell som han gett 20000 ords utfyllnad... Men han sade också att idéer kan ha kort halveringstid, och passa bäst i t.ex. noveller där fokus ligger på slutet.

KL tyckte att romaner och noveller är olika, för saker fungerar olika när de är sammanpackade i en novell. Hon kan jobba med noveller som är karaktärsdrivna, eller där hon kan experimentera med en icke-traditionell form eller liknande. Alla frågetecken måste inte förklaras och lösas i en novell. Men den behöver ändå ha struktur, och just därför att man förutsätter att läsaren skall fylla i en del gap själv (där en roman kanske förklarat tydligare), därför måste man ha pauser i progressen så att hen hinner med det.

LA sade att hon skriver noveller för att hon är för lat för att engagera sig i world building! Men nu skriver hon faktiskt en roman, där hon har lånat världsbygget från någon annan. Smart! Hon sade också att efter första stycket måste det hos läsaren finnas en fråga: vad händer? vad skall hända? Som läsare gillar hon också ett logiskt slut; "detta är vad som måste hända", och skriver sina berättelser sålunda.

Kelly Link

Eftersom KL även arbetar som redaktör kan hon läsa en novell och tänka "den borde inte starta där". Det var en intressant tanke! Hon påpekade också att alla inte kommer att tycka om var berättelsen slutar; borde den slutat tidigare, borde den ha förklarat litet till? Ytterligare en intressant tanke! KL gav även tipset till blivande författare att det som man tycker illa om i andras texter, det är just det som man behöver tänka på och förbättre i sitt egen skrivande. Kelly Link, du kloka generösa kvinna och huvudanledningen till att jag kom till Kontrast 2012, tack för de tankarna!

För att inte bli helt snurrig i huvudet tog jag en paus från det digra schemat ända fram till diskussionen Research When Writing Fiction med alla hedersgäster i panelen. Det blev ännu en spirituell och givande diskussion som spann iväg åt flera olika håll, och jag kanske går igenom mina anteckningar och skriver ned mer om den en annan gång. Paneldiskussionerna och hedersgästintervjuerna var alltid intressanta och givande, men jag uppskattade också de föredrag där bara en engagerad person talade inlevelsefullt om sitt favoritämne. Jerry Määttää illustrerade sitt föredrag Varför gillar vi när världen går under med bilder ur filmer, och påpekade att ekologiska katastrofer sällan gör sig bra på film. Antingen går de för långsamt, som i verkligheten, och då blir det tråkigt, eller så går det snabbt och då blir det fånigt och icke-trovärdigt.

Riktigt givande var Stefan Ekmans genomgång av Fantasylitteraturens gränstrakter, och definitionerna av vad fantasy är och vad fantasy inte är. Jag blev fascinerad av frågan om hur få fantasyelement en berättelse skulle kunna ha och ändå upplevas som fantasy. Jag började också fundera på om medeltidens berättelser om riddare och drakar skall räknas som fantasy, när man faktiskt trodde att det fanns drakar när de skrevs - och tänk, just den frågan skulle jag få svar på nästa dag i Ola Wikanders underhållande föredrag!

Det var också stimulerande (i nämnda föredrag) att få höra Tsvetan Todorovs uppdelning mellan uncanny (där det övernaturliga får en naturlig förklaring) och marvelous (där det underliga inte har någon förklaring). Berättelser som vacklar på gränsen mellan de båda kan i sista minuten ge en ledtråd åt ena eller andra hållet, men också vara så skickligt (eller slarvigt) gjorda att olika läsare/tittare kan välja olika förklaringsmodeller. Man kan också tänka på att berättarrösten kan vara opålitlig. Pans Labyrint, Jo Waltons Among Others och Astrid Lindgrens Allra käraste syster var exempel som kom upp under kvällen, och jag längtade starkt efter att få se, läsa resp. läsa om dem alla!

Därefter lyssnade jag på Torill Kornfeldts fascinerande berättelser om djur i vår värld som gör riktigt konstiga saker. Föredragets underrubrik var Kannibaler, zombies och penisar, men minsann om det inte kom in en zombiepenis, till och med!

Med signerade böcker av Peter Watts och Caitlin Sweet att lägga till den av Kelly Link for jag hem nöjd och lycklig den kvällen.

Kontrast 2012, fredagen

I lärdomsstaden Uppsala hölls årets Swecon, science fiction- och fantasykongressen Kontrast 2012, med början fredag den 5 oktober. Redan innan invigningsceremonin klockan sju hölls ett par diskussioner och seminarier, och jag hann fram till seminariet med den intressanta titeln Writing: How do you do it? Emil Hjörvar Petersen (EHP), Caitlin Sweet (CS), Mats Strandberg (MA) och Joe Abercrombie (JA) fick svara på frågor från moderator Ben Roimola och berätta om sitt författande.

Att snabbt kunna tala in noteringar på sin iPhone hjälper JA och MS att inte glömma sina idéer. Men CS säger att hon inte har mer än två-tre idéer per bok, heller ingen iPhone, utan en anteckningsbok och (gås-) penna, och hon skrev länge och långsamt på spårvagnen på väg till jobbet. Nuförtiden har hon dock Writing Thursdays på puben tillsammans med sin make (Peter Watts), några ostörda timmar av skrivande. Eftersom hon är noggrann i sitt första utkast tycker hon om att det går långsammare att skriva för hand, speciellt som hon skriver fort på datorer på sitt arbete. Fast nu har hon börjat med att skriva en bok på datorn, så vi får se hur det går!

Att räkna ord och sidor och se att man har skrivit mycket känns bra. JA skriver så mycket han kan på två gånger en och en halv timme, vilket idealiskt blir 1500 ord. Han skriver mycket i utkasten och måste sedan också revidera mycket. Det är dock som cement; första gången är det lätt att stuva om delar, nästa gång blir det trögare och mindre omflyttningar. Liksom MS kunde han märka när han skrev om, att en karaktär eller helt annan utveckling visade sig vara viktigare än han tänkt från början. EHP som börjar med att skriva sina idéer och plotter på många små pappersbitar kan i sista omskrivningen känna hur ledtrådarna faller på plats, samtidigt som han adderar ytterligare ett lager, som på en tavla. Vid det laget känner han sin historia så väl att han är redo att skriva det sista kapitlet.

Hur vet man att texten är färdig? Ibland kan man vara så fast i sitt omskrivande att man skriver om bara att man tror att man måste ha något nytt. MS tillsammans med Sara Bergmark Elfgren hade mot slutet raderat en hel del som deras redaktör tyckte var bra och lade tillbaka. EHP:s senaste bok skall publiceras om två veckor, och han tänker ännu på saker han skulle vilja skriva om, men det får han ju inte nu! JA kan vid det här laget läsa sina första böcker, se saker han skulle gjort annorlunda nu, men slappna av och låta det vara som det är.

Vad gör man då med sin bok när man vill få den utgiven? JA sade skämtsamt att han lockade agenter med hur mycket pengar de skulle komma att tjäna på hans bok, haha! CS svarade då att så stor omsättning har inte hon, så det enda hon kan locka agenter med är "break-even"...

Senare på kvällen ägde intervjun med hedersgästen Peter Watts rum, och det var tyvärr samtidigt som sing-alongen till Buffy-avsnittet Once More With Feeling. Sångerna hördes svagt genom väggen, och Watts sade att vi gärna fick öppna när det var dags för Giles och Spikes sånger, men sedan tog samtalet fart och sångerna blev bakgrundsmusik.

Peter Watts

Peter Watts är marinbiolog och författare, och började båda banorna inklusive en förfalskarverksamhet som sexåring, då han hörde En världsomsegling under havet på radion, skrev ned den som sin egen berättelse och visade sina förstående föräldrar. Han var en pojke från prärien, och han hade sett ett stort officiellt akvarium med stora fiskar och bläckfiskar. När då en vän bjöd hem honom för att visa sitt akvarium, och det visade sig vara ett litet pyttigt akvarium, så blev han både besviken och glad: "Alla kan ha ett eget akvarium!"

Hans arbete och forskning gick egentligen bra, förutom att det visade att utfiskning påverkade fiskbeståndet vilket man dock inte kunde säga officiellt, eftersom fiskindustrin sponsrade forskningen. Så för att komma undan politiken i den akademiska världen sade Watts upp sig och utökade skrivandet som han redan hållit på med vid sidan av.

Watts tycker inte att någon med vetenskaplig bakgrund som skriver sf skall hänga upp sig för mycket på vetenskapen. Tvärtom tycker han att de som inte har koll på kunskapsläget och vetenskapliga lagar kan vara mer visionära, exempelvis Samuel Delaney och William Gibson. Nu har han ändå varit väldigt noggrann med vetenskapen i sina böcker, och t.ex. Blindsight avslutas med en lång referenslista. Det är hans garderingar mot de petimätrar som skriver till honom och anmärker på sakfel. Istället för att (bara) irritera sig på dem brukar Watts då också fråga dem om de vill vara hans referenser i framtiden, vilket brukar mötas med glädje.

Peter Watts brukar anklagas för att vara en dysterkvist som kan beröva en hoppet om mänskligheten. Det förstår han inte själv! Visst finns det pessimistiska tendenser i hans böcker, men de är en bakgrund till allt som händer, inte huvudstoryn. Folk verkar kunna läsa vilket blogginlägg som helst som deppigt, även om han inte menar det! Nu finns det en del sadism i hans Rifters-böcker. Det kommer delvis av att han under tråkiga möten brukar sitta och fantisera om att tortera någon av de närvarande. En scen han har skrivit innehåller just ett möte där en av deltagarna genomgår en plågsam operation under tiden. Han lade till operationen för att liva upp scenen - annars skulle den ju bara blivit en massa pratande!

Lyssnar man på Peter Watts hör man absolut inte någon pessimistisk människa. Även när han berättar om de fantastiskt fula omslag som missprydde några av hans upplagor, hur TOR misskötte tryckningen av Behemoth (vilket på omvägar visade sig göra den till en bästsäljare) och den mycket tveksamma incidenten som numera gör att han är förbjuden att resa in i USA, visar hans öppenhet, skämtlynne och självdistans att han inte är någon tråkmåns som bara ser det dåliga i tillvaron. Under kommande paneldebatter kom han att bidra med ännu mer humor och intelligens.

Kvällen slutade för mig med en paneldiskussion om Buffy the Vampire Slayer. Deltagarna får ursäkta, och jag tror nog att de och många andra kan förstå mig, för den fick mig allra mest att längta efter att få åka hem och se om serien från början igen. Den sköna känslan av att se avsnitten för första gången och bli överraskad matchas ju faktiskt av att de är så bra att de tål att ses om gång på gång. Och liksom panelen önskar jag att vi även idag skulle kunna gå till The Bronze och diskutera avsnitten medan vi ser dem. Smart av Joss Whedon att använda sig av internet för att skapa en gemenskap kring Buffy! Men - den gemenskapen finns ju än idag, där man minst anar den!

Ravel och Berlioz i Konserthuset

Det var två komplexa och uppfordrande verk som stod på programmet för torsdagskvällen, men som vi har börjat vänja oss vid nu så var Konserthuset nästan fullt till sista plats. Den polska pianisten Ewa Kupiec tog plats vid flygeln och satte av tillsammans med filharmonikerna på det inledande startskottet (pisksnärten).

Ravels Pianokonsert i G-dur (1929-31) liknar George Gershwins Rhapsody in Blue på så sätt att de båda sprudlar av en modernitet och energi som får en att känna sig som att man står i ett gathörn och ser bilar och människor skynda förbi med stora planer. Men Ravels konsert innehåller mer vågade experiment med klanger och överlämnande av stafettpinnen mellan solisten och de olika stämmorna i orkestern. Utan att det någon gång sackade eller glipade, tycker jag personligen att Kungliga Filharmonikerna kommer bättre till sin rätt i verk med större och tyngre klanger. Ändå, tillsammans med den säkra solisten Kupiec lät pianokonserten som en frisk vårflod.

Ravels pianokonsert kan vara svår att hänga med i om man är obekant med den, och det gäller även för det andra och avslutande verket, Hector Berlioz Symphonie Fantastique (1830-45). Pianokonserten är jag väl förtrogen med, men i symfonin fick jag skruva upp min uppmärksamhet ytterligare ett snäpp. De två inledande satserna hade skönhet och hopp, medan det drog ett starkt stråk av sorg genom den tredje satsen. Fjärde satsen signalerade beslutsamhet och handlingskraft. När den så gick över i den tumultartade sista satsen, häxsabbaten, exploderade intrycken från alla håll. Det var dock ett kontrollerat tumult och en väl balanserad ljudstyrka som ledde fram till en final i triumf. Den engagerade gästdirigenten Kazuki Yamada, och förstås hela orkestern, fick stormande applåder av en mycket nöjd publik.

Flimmer på film

Det börjar med en rundmålning av människorna i det lilla samhället Backberga. Det är inte ett klassiskt brukssamhälle med ett tynande bruk, men väl med en dominerande telekom-leverantör som börjar hacka. Alla personer har sina egenheter som förstärks av att man bor i en liten kommun och har sina inarbetade platser i hierarkin. Där finns telekom-VD:n Tord Gellin (Kjell Bergqvist), vars dryghet utvecklats till översitteri, och ekonomiansvarige Kenneth Skoglund (Jacob Nordenson), litet fumlig och den evige syndabocken. Där finns också jobbarna på fältet, Jörgen och Roland (Olle Sarri och Jimmy Lindström) som är på plats när olyckan sker: en kortslutning i en kraftledningscentral som slår ut all elektricitet i Backberga. Strömavbrottet påverkar lokalinvånarna på olika sätt, och i synnerhet då Roland och Jörgen. Men sedan puttrar folk i småstaden vidare i sina liv.

Filmen visar stor omsorg om detaljer, såväl i scenografi som i händelser och referenser till annat. Som åskådare försöker jag först samla på mig alla pusselbitar och fundera på om de skall gå att knyta samman - stroppig IT-helpdesk, doftljus, kontaktannonser och så mycket annat. Sedan dämpar jag kontrollbehovet, låter mig flyta med i floden av bisarra men fullt möjliga händelser och njuta av dem. Det är många gånger under filmen som jag skrattar högt åt dråpliga repliker och situationer, men det är inte på bekostnad av någon stackare, för hela tiden visar filmen sympati för de många udda invånarna trots att de missförstår varandra så många gånger.

Men i många scener börjar en klump av oro att växa i magen. Det finns situationer som verkar kunna sluta riktigt illa. Ju längre filmen går, desto fler blir de konstiga och jobbiga händelserna. Jag hänger inte helt med i svängarna när filmen ändrar karaktär: när jag nu har börjat tycka om karaktärerna blir jag mer än bekymrad när riktiga hot tornar upp. Dessutom börjar en del av personerna att bete sig riktigt irrationellt. Utan att avslöja hur det går kan jag ändå säga att filmen faktiskt flätar ihop de flesta av ledtrådarna som lagts ut från början, och lirka in några saker till. Jättebra!

Trots perioderna av gnangande bekymmer är det en väldigt skön stämning i filmen; småstadsverkligheten är lätt förvrängd för att bli komisk men ändå trivsam, och det breda persongalleriet är intressant och engagerande. Jag hoppas att få se många fler filmer i den här stilen av Patrik Eklund.

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Inget att undra på att boken har blivit så populär! Cirkeln handlar om flera ungdomar med olika bakgrund och skilda mål i livet i ett litet brukssamhälle, och såväl tonåringar som vuxna kan säkerligen känna igen sig i ett par av dem. Varje person är dessutom så väl beskriven att man inte blandar ihop dem under läsningen.

Författarna har hittat rätt ton för att beskriva ungdomarna och hur de reagerar på vad som händer med dem. De är varken lillgammalt överduktiga eller barnsligt rebelliska - eller jo, de hänfaller ibland åt det ena eller det andra, beroende på sin personlighetstyp. Men genomgående är de trovärdiga i sina roller i skolan och i sitt nya uppdrag som häxor som måste försvara sig och världen mot en annalkande ondska.

När jag jämför boken med Buffy the Vampire Slayer, måttstocken och höjdpunkten för alla berättelser om ungdomar som kämpar mot onda fiender, så är det enbart för att berömma. Precis som i Buffy har fortfarande ungdomarna sina vardagsproblem; klara skolan, vara omtyckta av klasskamraterna, hitta kärleken, bli älskade av sina föräldrar - och allt detta medan en illvillig fiende hotar att förgöra dem. Det tar udden av den självupptagenhet som kan prägla tonåren, för här gäller det ju faktiskt liv och död! Vardagsbekymren blir på samma gång oviktiga och livsviktiga.

Och precis som i Buffy handlar det om att människor med mycket olika personlighetsdrag måste samarbeta. När den vägvisande goda (?) kraften säger att de måste hålla ihop, vad gör man då med den riktigt elaka mobbaren Ida som man inte riktigt kan lita på? Och därtill, vem kan flickorna alls lita på av dem som säger sig vara deras vägvisare?

Handlingen i Cirkeln är ett komplett äventyr i sig själv, men jag är glad att det finns en fortsättning på berättelsen, och jag är glad att den finns att få tag i redan nu!

Fler böcker av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren:
Eld
Nyckeln

Alla celli! och en sopran

Kungliga Filharmonikernas cellosektion stod för programmet för dagens konsert i serien Filharmoniker i Närbild. Jag har hört många celli spela tillsammans förut i den konsertserien, och som musikerna själva sade har cellon ett så rikt register att den kan säga mycket på egen hand. För att låta tonläget skifta hade sektionen också valt ut stycken som krävde olika många cellister.

Tio dylika satt på scenen för det inledande verket av Hector Villa-Lobos, Bachianas Brasileiras nr 1. Det var riktigt vacker musik, lyrisk och dansant och nästan översinnligt fantasieggande, och de tio instrumenten skapade varma harmonier tillsammans.

Nästa stycke var ett nyskrivet verk som cellostämman beställt av den svenska tonsättaren Tommy Andersson, med stöd av Filharmonikernas vänförening. Awakening of the Beauteous Faun var inspirerat av Barberinis skulptur med samma namn som finns på i Münchens Glyptothek. Denna faun tog i Andessons tappning tid på sig att vakna, spritta till, vila litet igen, vakna helt och fyllas med energi, innan han tycktes somna in igen.

Peder Holms Liten svit började någorlunda traditionellt, men bit för bit började den experimentera med uttrycket och slutade i något som lät som en fråga.

Werner Wolf Glaser flydde från Berlin till Västerås, där han i hög grad inspirerade och utvecklade musiklivet. Hans Variationer och mellanspel lät till stora delar tätt, och då väl sammanhållet av de goda cellisterna, men tidvis också planlöst i sitt uttryck.

Eftermiddagens stora behållning var ändå de båda verken av Hector Villa-Lobos, där Bachianas Brasileiras nr 5 för sopran och 8 celli fick avsluta konserten. (Och trots titeln var faktiskt hela dussinet cellister med och spelade!) Än en gång gav han oss musik med underbar rytmik; modern och vågad men ändå dansant och melodisk. Sångstämman fick ibland bli ett nynnande och smälta in som ett av instrumenten, men också ta täten i expressiva melodistämmor. Den utmärkta sopranen Ida Falk Winland var intensiv men avslappnad, precis vad som behövdes för att gunga med i rytmerna utan att tappa precision.

Så bra att Filharmonikernas stämmor får arbeta enskilt och ta sådana här goda initiativ! Dessutom har den sympatiska cellosektionen lagt ut ett prov av Villa-Lobos Bahcianas Brasilerias, så att vi alla kan få njuta i en minut:

Stenhammar Quartet i överraskande verk

Stenhammar Quartet uppträder regelbundet i Konserthuset, ofta med verk av Wilhelm Stenhammar som givit kvartetten sitt namn, och så även idag. Men först inledde de med Stråkkvartett i C-dur (1813) av Franz Schubert. Det är ett verk utan den bitterljuva tonen som förskönar så många av Schuberts verk. Istället inledde den med några toner av dov sorg, som sedan snabbt förbyttes i mer livliga melodier. Att de muntra partierna kändes forcerade berodde alltså inte alls på de goda musikerna, utan för att de (i mitt tycke) var skrivna med en glädje som kanske inte var äkta. Sista satsen innehöll sprittande dansanta melodier - men mitt i dansen kom ett parti av djup melankoli igen. Nu var Schubert mycket ung, bara 16 år gammal när han skrev den här kvartetten, så det sköna vemod som förgyller hans finaste verk hade han nog inte lärt sig fånga ännu. Men jag blev ändå litet sorgsen av att höra det här stycket.

Jag har hittills inte börjat älska Wilhelm Stenhammars musik, även om jag gärna vill höra den. Den Stråkkvartett Nr 6 i d-moll (1916), den sista han skrev, börjar med två satser som tycks vilja bryta dåtidens traditioner och skapa egna harmonier, men det låter inte njutbart i mina öron. Men så kommer den innerliga tredje satsen, Poco Adagio, som med ypperlig samstämmighet förmedlar ett djupt allvar. Allvaret följer med in i sista satsen, Presto, som blir en stark avslutning.

Under pausen plockas det fram två gonggonger och ett stort antal vinglas med olika mycket vätska i, verktyg som krävs för George Crumbs Black Angels (1970). Verket som skrevs under Vietnamkriget har undertiteln 13 Images from the Dark Land och skall beskriva vår trasiga värld. Jag var glad att jag lyssnat på stycket innan, så att jag inte blev helt överraskad av den hårda, skärande satsen som inledde, Threnody 1: Night of the Electric Insects. De olika saterna, med namn som Sounds of Bones and Flutes och Danse Macabre, ändrade uttryck gång på gång; musikerna ropade sifferserier, smackade in i fiolernas mikrofoner, spelade med stråkar på glasen och gonggongerna. Det var spännande att lyssna på, och jag är glad att ha fått höra och se verket framföras.

Allra sist drog Stenhammar Quartet nytta av att instrumenten var uppmickade, och rev loss i Jimi Hendrix Foxy Lady. Vilken energi! Låten passar verkligen för stråkkvartett, och det var en bra avslutning på konserten.