Roliga, rörliga recensioner av 50 Shades-eländet

Oh My!

Jag har inte läst 50 Shades of Grey-böckerna och tänker inte göra det heller. För mig räcker det att skratta åt de pinsamma citat som andra lägger ut på webben! En som faktiskt har läst böckerna så att hon skall kunna recensera dem för oss andra är Katrina Lumsden. Hon har illustrerat sina högst personliga recensioner med gif-bilder som gör handlingen och Lumsdens åsikter om den hundra gånger roligare.

Hoppas ni skrattar lika mycket som jag! Här är recensionerna:

50 Shades of Grey

50 Shades Darker

50 Shades Freed

Barbara på bio

Den nya läkaren kommer till landsortssjukhuset. "Berlin, Charité", hon kommer från en fin medicinutbildning i den stora staden, vet hennes kollegor redan. Några vet ännu mer om henne redan innan de träffats. Hon är tystlåten, svarar knapphändigt, ler aldrig, söker inte kontakt med sina nya kollegor. I ljudlösa scener följer vi henne genom hennes nya arbetsplats, hem till den nya lägenheten. Man skulle kunna låta tankarna vandra till hur det kändes när man själv flyttade till sina första egna rum. Men i Barbaras fall har hon inte valt själv att flytta dit.

Efter att ha ansökt om tillstånd att lämna landet har hon blivit förflyttad till ett litet sjukhus på landet och anvisad en lägenhet hos en snipig kvinna som behandlar henne nedlåtande och med säkerhet rapporterar till Stasi vad Barbara gör varje stund på dagen och natten. Vem mer är utsedd att spionera på henne? Säkerligen någon av sjukhuskollegorna, men vem? Den fientliga sjuksköterskan eller den vänlige överläkaren? Inget att undra på att Barbara är fåordig och inte svarar på vänlighet.

På cykel tar sig Barbara till och från sjukhuset och ger sig ut på utflykter i trakten. Försöker hon skaffa sig en hemkänsla? Nej, hon söker hela tiden efter sätt att ta sig därifrån. Landskapet är skönt och det växer vackra blommor i trädgårdarna, men hur kan man leva i ett land där ens möblemang regelbundet vräks över ända av hånfulla Stasi-officerer? Även om livet om dagarna vore tillfredsställande, hur skall man stå ut med att det varje kväll parkerar en bil på gatan med en man som övervakar ens vardagsrumsfönster?

Medan handlingen långsamt rör sig framåt hinner man meditera över det absurda i DDR och hur det höll sitt folk som trälar. Om någon inte vill leva under landets myndighet vore det naturligt att låta hen lämna landet, men istället blir hen straffad, förnedrad och övervakad ännu hårdare. Man tvingar människor att skämmas för att de vill emigrera, när man själva borde skämmas för att man skapat ett land där människor inte vill stanna och där man byggt upp en intern spionapparat för att skvallra på medborgarna och hålla dem i schack. Det äcklar mig hur diktaturer belönar skvallerbyttor och mobbare för deras nedriga beteende.

Filmen är lika inåtvänd som Barbara. Inga åsikter eller känslor skrivs en på näsan utan skymtar fram i bisatser eller ordlösa scener. Stillheten på landsorten bryts bara av korta bud från omvärlden, men det är de buden som får några att drömma om ett annat liv.

Åtta fakta om Jenny B

Av Bokomaten har jag blivit utmanad att berätta åtta saker om mig själv. Jag som älskar att prata om mig själv fick fundera ett tag för att komma upp till åtta. Nu hoppas jag att jag har hittat intressanta och relevanta klipp ur mitt liv!

1. Jag måste ha varit världens tråkigaste lekkamrat. När jag var barn ville jag hellre sitta och läsa än leka med mina vänner. Jag gick hem till min kompis Annika för att leka familj. "Jag är pappa, och nu åker jag till jobbet" sade jag och gick och satte mig och läste hennes serietidningar... På något sätt är Annika än idag en av mina bästa vänner!

2. Jag är inte speciellt förtjust i naturen. I många år kände jag mig som en dålig svensk för att jag inte längtade efter att fjällvandra. Till slut accepterade jag att jag inte är en naturmänniska, och då blev det lättare för mig att faktiskt njuta av att sitta i parker och höra trädens sus och fågelkvitter. Det räcker för mig!

3. Jag är heller inte särskilt intresserad av djur. Jag förstår mig inte på dem, och får inget utbyte av att klappa en hund eller katt, hur mjuk päls den än har. Fast jag har ju träffat en del djur med personlighet som varit roliga att umgås med, och valpar och kattungar är ju hur söta som helst.

4. Under min studietid i Uppsala var jag sångerska i ett storband, och uppträdde i paljettklänning och sjöng underbar musik på fester och turnéer.

 5. Jag jobbade ett år i Tyskland, och förfinade min skoltyska rejält. Det första uttrycket jag lärde mig av de dubbade TV-serierna var "Wieso tust du mir das an?" = "Varför gör du så mot mig?"

6. Jag tränade Krav Maga i nästan fem år, vilket var utmanande både fysiskt och mentalt. Jag hoppas att jag aldrig behöver använda våld på riktigt, men är glad över allt jag har lärt mig om självförsvar. Innan jag började träna var jag mycket rädd för våld i samhället. Nu har jag en mer realistisk uppfattning om mig själv och vad jag kan.

7. Jag älskar makeup och parfymer. Se min andra blogg för fler detaljer! Jag har fler läppstift och parfymer än jag kommer att hinna göra slut på i min livstid, men jag är glad för alla fina färger och dofter jag har! Det är några av de sakerna som jag ser fram emot på morgonen: att välja parfym och ögonskugga. Är man morgontrött är alla möjligheter att piggas upp välkomna!

8. Jag gillar listor med rekommendationer. Jag vill gärna följa dem och skapa mig en egen uppfattning, och jag tycker också om att göra egna listor. Tänk att prova alla restauranger med toppbetyg, tänk att prova alla exotiska godissorter i snabbköpet i ett främmande land! Som jag önskar att jag hade läst de viktigaste verken av alla Nobelpristagare, och jag har en långsiktig plan att göra det också. Det kommer förstås att ta några år att åstadkomma, speciellt som jag senaste året börjat läsa alla tiders Hugoprisvinnare.

So many books, so little time!

The Master av Colm Tóibín

Colm Tóibín har skrivit ett flertal romaner och även icke skönlitterära verk i tjugofem år. År 2004 publicerade han den flerfaldigt prisbelönta The Master, en berättelse om författaren Henry James som var verksam kring förra sekelskiftet. James skrev historier som läses och är uppskattade än idag: The Portait of a Lady, The Golden Bowl, den tvetydiga spökhistorien The Turn of the Screw och många andra romaner och noveller.

Tóibíns bok utspelar sig främst under åren 1895 till 1899, men många återblickar till upplevelser i barndomen och tidigare år fyller ut berättelsen med bakgrunderna till situationer och känslor hos den medelålders James. Tóibíns prosa är formell och återhållen, och gör James till en reserverad man, en utomstående betraktare av människor, en ständigt ensam man. I synnerhet befästs hans avsides position i det som berättas om hans relationer till två kvinnor som var mycket viktiga i hans liv, kusinen Minny och den goda väninnan Constance Fenimore Cooper, som båda har dött förtidiga dödar. Utan att uttryckligen ha brutit några löften har James genom sin frånvaro (kanske) svikit dem när han (kanske) kunnat göra mer för dem. Självförebråelser bubblar upp, diffusa men tryckande, James lägger locket på sina känslor och fortsätter sin ensamma levnadsbana.

Då och då berättar boken hur en person eller en situation i verkligheten inspirerar James till något av sina verk. Det går snabbt, på några rader; en intressant scen, ett komplicerat förhållande, James tar några pusselbitar och förändrar dem litet till sitt eget verk. Det James (i bokens fiktiva beskrivning) plockar ur sina observationer är knapphändigt som en hafsigt skriven baksidestext, och just när jag läser det irriterar det mig litet. Men när jag tänker tillbaka är det en intressant bild av en författare som ser essensen i något och använder det som stomme för ett helt eget bygge. Tóibín är ju själv författare och plockar säkert inte ur tomma luften sin beskrivning av hur inspiration uppstår.

The Master är en rik men ganska dyster bok. Den är välskriven och jag uppskattar den, men av att läsa den får jag faktiskt mer lust att läsa fler verk av Henry James än av Colm Tóibín.

Fler böcker av Colm Tóibín:
Brooklyn

Popaganda 2012 lördag

Popagandalördagen bjöd på strålande sol, varmt väder och flera bra konserter! Ur en paus från Those Dancing Days kommer Vulkano som spelar kraftfull urskogsrock. De spelar sånger om djur och djungeln, och till sista låten dyker det upp två stora amöbor/spindlar/djur med päls av rasslande svarta plastremsor, flera små antenner och varsitt stort öga.

På stora scenen startar Icona Pop sin öronbedövande konsert. De spelar tung disco med ekon från hela pophistorien, och till I Love It går det bara inte att stå still. Men trots att de tar i från tårna låter det inte originellt utan som klipp-och-klistrat från andra. Saint Lou Lou på lilla scenen har samma svårighet att låta personliga, fastän de spelar en annan sorts musik. Kanske skulle starkare sångerskor fjort att musiken stått ut tydligare, inte bara i ljudstyrka utan främst i engagemang. När Dungen börjar spela undrar jag om jag blivit en tant som är missnöjd med allt. Deras skramliga ljudbild är uppblandad med drömska ackord som dock inte resonerar hos mig.

Men så startar Urban Cone, och jag tror på musiken igen! De har en renare ljudbild, mycket energi, bra låtar och arrangemang som påminner om Vampire Weekends world pop. Dem vill jag höra mer av! därefter drog en ensam Damien Rice med gitarr många trogna lyssnare till stora scenen med sin ärliga och känslostarka musik.

Sedan blir jag missnöjd igen. Love Antells politiskt naiva mellansnack gick hem hos många fjortisrevolutionärer i alla åldrar, men egoismen blir skärande när han i nästa minut sjunger Upp på sociala, ner på systemet. Ännu sämre smak i munnen ger det när han sjunger Jag ska döda dig långsamt efter den patosfyllda Spring Rico. Hyckleri och dumhet, och tyvärr låter inte musiken särskilt pigg heller.

iamamiwhoami med assistenter

Tack och lov avslutades festivalen med tre konserter i toppklass, musikaliskt och visuellt. Jag har inte uppmärksammat iamamiwhoami tidigare, så det blev en intressant överraskning att se hennes spelning. De ambitiösa låtarna och det futuristiska soundet matchades väl av scenshowen med prydligt vitklädda assistenter vid instrumenten, och en svårtydd koreografi med härligt knyckiga rörelser och ännu en mystisk svängande djur/fågeldräkt. Om musiken har någon handling skulle jag kanske inte ens förstå om jag hörde sången, men det gör inget, jag är fascinerad ändå och gillar verkligen vad jag ser och hör!

Friendly Fire var också en riktigt bra ny bekantskap. Ett band med trumpet och sax, yay! Sångaren hade fantastiskt mycket energi och en fin röst som gärna hade fått höras mer genom musiken. Första låten hade en skönt torr funkig ljudbild. När synten lät som bäst gav den en frisk 80-talskänsla åt musiken, men i alltför många låtar låg den som ett störande brus över alla andra instrument. Bra låtar, starka arrangemang och säkra musiker gjorde spelningen ändå till en höjdare.

Till sist, tio gånger bättre av allt med Teddybears Sthlm! Skickliga musiker, samspelta sedan åratal, stenhårda arrangemang och en ljusshow med eld, rök, laser och epilepsiframkallande blinkande strålkastare. Vad kan vara bättre än tre män i kostym och björnmasker? Ett gigantiskt björnhuvud i silver med lysande röda ögon till Bach-musik på elgitarr, förstås. Nallebjörnsmännen gjorde Popagandas sista spelning till ett magnifikt, dundrande klimax.

Teddybears Sthlm med ljusshow

Popaganda 2012 fredag

När Popagandafestivalen inledde på fredagen strålade solen. Mellan två korta spelningar på Lilla Scenen - trumdrivna Sameblod och Korallreven med ljudcollage och sång som närmade sig suggestiva viskningar - uppträdde Amanda Mair på Stora Scenen. Hon spelar fin och melodiös pop, och låtar som Said and Done, House och Sense är redan uppskattade av många.

Till Deportees spelning hann det komma fler fastän det fortfarande var tidigt på eftermiddagen, och sångaren Peder Stenberg tackade publiken för att vi lyckats smita från skola, jobb och studier. Och det var det ju värt. Inte bara lät deras sound bra från scenen, utan de har ju skrivit så många riktigt bra låtar. Fastän de inte spelade alla sina hittar idag fyllde de ändå en timme med god musik. Efter underbara Islands and Shores, som blir stor musik därför att den aldrig exploderar, kom Jennie Abrahamson in och sjöng med på A New Name To Go By. Och efter Under the Pavement, The Beach och litet allsång kom det änglakörer in och sjöng med på Heart Like Yours. Jag tycker om att Deportees unika stil, såväl i ljudbild som i låtskrivandet.

Frida Hyvönen och regn

Medan Little Dragon spelade bubblande etnopop blev det fina vädret sämre, och när Frida Hyvönen började spela låg molnen tunga över Eriksdalsbadet. När dropparna började falla översköljde hon sin publik med sympati och önskningar om att rädda oss från regnet, och sjöng passande sånger om regn och om havet. Men det som värmde mest var Terribly Dark, inte för att hon sjunger om att tända eld på sig själv utan för att det är en så dansant låt. Frida Hyvönens musik kan låta enkel, som trallig pop, men harmonierna som bygger upp dem är komplexa. Samma gäller texterna: de är sakliga berättelser om en person eller en plats, men de berättar samtidigt om något större än så och antyder ofta en sorg eller ett vemod som det gör gott att få känna igen sig i.

Jag har alltid tyckt att Deportees och Frida Hyvönen är begåvade, men efter de personliga och engagerade spelningarna idag känner jag ännu mer respekt och uppskattning för dem. Tyvärr gjorde regnet att jag sedan gav upp. Inpackad i mina fem tröjor och jackor under min regnkappa kunde jag ändå inte tänka mig några timmar till i kyla och väta, utan gick hem. Nu sitter jag i soffan inbyltad i myskläder, morgonrock och pläd med en kopp te, och Thåström har inte ens börjat spela än. Jag önskar de tapprade kvarvarande en riktigt bra spelning.

Eyvind Johnsons Krilon-trilogi

Ikväll har jag hört ett samtal mellan Jens Liljestrand och Thomas Gür om Eyvind Johnsons böcker om Johannes Krilon. Samtalet hölls i Timbros regi med anledning av en läsvärd essä som Liljestrand har skrivit, Friheten att vara mänska, och rörde sig till stor del kring de politiska aspekterna i trilogin och de verkliga förhållandena vid dess tillkomst.

Det är över tio år sedan jag läste Krilon-böckerna, och då gjorde de så djupt intryck på mig att jag själv började bjuda in mina vänner till möten så som Johannes Krilon gör i böckerna, låt vara att våra möten mer handlade om litteratur än diskussioner om politik och moral. Men det viktiga jag tog med mig från böckerna var alltså samtalet i grupp som motståndshandling i en tid av tilltagande totalitarism.

Det är en viktig mening i att mötena sker i en grupp, med människor som frivilligt väljer att samlas. De är inte ett ansiktslöst kollektiv, som i såväl de nazistiska som de kommunistiska hotande makterna, men inte heller ensamma aktörer. I Krilons grupp får också människor med relativt olika bakgrund och uppfattning komma till tals och bryta sina åsikter mot varandra. Man kan se personerna i Grupp Krilon som representanter för folkslag och/eller samhällsgrupperingar; Arpius med sitt latinska temperament, den stillsamme Jonas Frid, Odenarp som mest av de alla låter sig övertygas av Krilons motståndare Staph (en symbol för nazismen). Men personerna är inte bara metaforer, utan målas upp av Johnson som fullödiga personer med olika karaktärsdrag och öden.

Vad gör det då för nytta att några få människor samlas och diskuterar? Till en början är det en möjlighet för personerna i en blandad grupp att förfina och fördjupa sina ståndpunkter och i vissa fall också se det relevanta i motståndarnas argument. En god diskussion är ju inte bara ett envist hävdande av sin egen åsikt och ett försök att svartmåla den andra sidan. Som Thomas Gür sade: ta inte bara felsägningarna utan bemöt motståndarens bästa argument. På så sätt kommer man ifrån en svartvit syn på tillståndet och nyanserar debatten.

Men detta betydde dock i Johnsons/Krilons fall inte att man antog "kålsuparteorin", att alla sidor är lika goda eller onda och att man då kan ta ett steg tillbaka och vara neutral. Tvärtom har en fri människa anledning att kämpa för friheten även för andra människor, därför att ett fritt samhälle ger alla den största möjligheten att åstadkomma något gott. Krilon uttrycker att han önskar att gruppens hållning skall sprida sig i samhället som ringar i vattnet:

– Vi måste vara rakryggade och fasta. Jag hade tänkt mig att vi skulle avlägga löften till varandra att vara modiga – män och kvinnor i allt större och större kretsar skulle lova varandra att vara modiga, att inte brytas ner inför hotet och faran, att inte böja sig eller krypa. Om vi söker ära så har vi ett tillfälle nu. Det kommer att bli en ovansklig ära i framtiden för oss att ha varit fasta, att ha stått raka, att ha trott att alla viktiga samhällsfrågor, som kommer opp när det gäller att gestalta samhällets
liv, stifta lagar, utöva myndighet och så vidare kan och måste avgöras genom kloka, erfarna, fria, oförtryckta och oförtryckande mänskors samtal. Det fria samtalet är den stora metod mänskligheten funnit och som jag tror på. Det gäller att försvara det fria samtalet.

Eyvind Johnsons böcker är skrivna under nästan samma tidsperiod som de skildrar, 1941-1943. Under denna tid var det verkligen osäkert om Europas demokrati skulle överleva, trängd som den var mellan Tysklands och Sovjetunionens ambitioner att erövra. Att skriva den här trilogin med ganska lättavkodad kritik mot de stormakterna var modigt. Dessutom låter Johnson såväl några träigare figurer som de demoniska Jekau och Staph bete sig riktigt fånigt. Jag minns flera scener i böckerna med dem som löjeväckande, och jag kan tänka mig att det var både taktik och en form av hämnd att låta de här hotfulla personerna bete sig överdrivet och skrattretande; som om en väckelsetalande Hitler skruvats upp för hårt och helt gått överstyr.

Jag blir ofta besviken över att så många samtida författare beskriver Sverige och Stockholm så platt, både i handling, gestaltning och uttryck. Det jag har saknat är en författare som kan skildra Stockholm så att jag upplever något mer än bara det man kan se; människor med högre syfte, att det sker viktiga ting bakom portar och i folksamlingar. Men det är just det som Eyvind Johnson har lyckats med så väl i Krilon-trilogin. Till att börja med är böckerna fulla av vackra skildringar av Stockholm, och då såväl platser man kan gå förbi varje dag som okända mötesplatser i hemliga rum. Så beskriver ju också böckerna stora, ödesdigra skeenden så att hoten alltid känns verkliga, men också att en enskilda människor kan vara just de som stoppar något dåligt genom en modig handling i rätt tid. Slutligen visar böckerna att de här enskilda människorna, de är inte utvalda hjältar av övernaturlig styrka. De är människor i vardagen med brister och egenheter, korta och tjocka, långa och halta, ibland distraherade, men envisa, arbetande även i motvind efter sin starka känsla för vad som är rätt och fel.

Hermia läste Krilon-böckerna och reste i hans fotspår häromåret.