tisdag 31 juli 2012

Civilisation och välstånd

I en civiliserad värld behöver inte människan kämpa för sin överlevnad varje dag. Det finns system på plats som underlättar det dagliga livet (rinnande vatten, elektricitet, avlopp) och lindrar farliga situationer (sjukvård, polis) och det är ett gemensamt ansvar att upprätthålla systemen genom skatteinbetalningar och demokratiska val. Befolkningen kan lita på att ingångna avtal hålls, och rättvisa domstolar reder ut konflikter. Med den grundläggande tryggheten säkrad, kan man låta fantasin vandra mot mer extravaganta saker och "onödigheter".

Vi behöver kläder för att hålla oss varma, men de flesta nöjer sig inte bara med att skyla sig. En stickad mössa i en fin röd färg känns skönare att dra på sig en kall vinterdag! Till högtidliga tillfällen är det underbart att ha en dräkt som får en att känna sig vacker. Hur långt kan man gå? Man kan få fina kläder för en billig penning idag, men för en del är det värt det att lägga litet mer på att få något som är litet mer välsytt; raka sömmar, knappar som håller, material som känns ljuvliga mot kroppen, modeller som tar fram det vackraste i ens figur. För några finns det ingen gräns för hur mycket pengar de kan lägga på kläder; många plagg, dyra plagg, åtråvärda plagg av ett märke som inte alla kan få tag i. Någonstans längs den skalan ligger gränsen för var och en av oss, och det frestar att avfärda dem som spenderar mer som galningar, lurade eller samvetslösa.

Intressena varierar. Det som jag tycker är en fånig pryl är fantastisk för en annan; kanske inte ens för att det förskönar vardagen (en extra stor bil, ett nytt glänsande kök) utan bara för en njutning som inte går att sätta ord på (exklusiv whisky, en pilsnabb båt). Flera av mina intressen (parfymer och sidenscarves) kan andra skratta åt, och jag håller med om att de inte är livsnödvändiga, i alla fall inte lika mycket som mat för dagen och tak över huvudet. Men för dem som älskar sina porslinskatter, orkidéer eller skor har det stort värde att äga dem och syssla med dem. Jag minns känslan från alla de gånger jag har hållit ett nytt läppstift i handen: "DET HÄR, DET HÄR läppstiftet kommer att göra mig till en filmstjärna!" Redan när jag tänkte det visste jag att det inte var sant, men känslan var berusande och jag saknar den ibland...

Allt det här som är så onödigt och nödvändigt på samma gång, det finns i vårt samhälle därför att människor har vågat ta risken att starta ett företag och börja tillverka och sälja sådant som de inte kan vara säkra att de får sålt. Det har krävts mycket förberedelse, hårt arbete och långsiktig planering för att våga ta den chansen. Det är ett av inslagen i ett samhälle där man kan lita på att regler inte ändras från en dag till en annan, eller att en korrumperad byråkrat eller maffiaorganisation snor åt sig frukten av ens arbete. I sämre samhällskonstruktioner kan en enskild person uppnå en liknande stabilitet genom mutor eller genom att känna rätt personer. Tänk så mycket kreativitet som går förlorad för att de som inte har rätt kontakter eller råd till mutor inte får chansen att pröva sin lycka.


När stabiliteten och friheten går att lita på, är det inte bara prylar och lyx som är frukten av välståndet. Några av civilisationens byggstenar är vetenskaplig forskning och framsteg, universitet som bevarar, utvecklar och sprider kunskap, och en respekt för intelligens och bildning. Men om jag skulle välja en symbol för en högtstående civilisation, så är det symfoniorkestern. Ett hundratal människor har tillbringat flera timmar om dagen i tiotals år med att öva på sitt instrument. En och en skulle de inte göra lika stort intryck. Nu har de samlats och repeterat i veckor, tillsammans och enskilt. Det de framför kan vara ett verk skrivet för 250 år sedan, som var tillräckligt skönt eller medryckande för att människor velat höra det om och om igen under seklerna. Timmar av övning, traditioner som vårdas och en vilja att spela briljant för andra människor - jag ryser av lycka över hur många gånger jag har fått uppleva detta!

Kakor i utsirade burkar, exakta urverk bakom blänkande boetter, stereoapparater som levererar ett underbart ljud, bibliotek som bevarar böcker från andra århundraden, vaccin som låter människor slippa dö av sjukomar - jag är tacksam över allt som civilisationen har frambringat, och önskar att jag kan vara till hjälp när mänskligheten bygger vidare för framtiden.

söndag 29 juli 2012

Joan As Police Woman på Kägelbanan


Med sitt tighta band återkommer Joan As Policewoman till Stockholm och en liten, hängiven publik på Kägelbanan. De tre på scenen - Joan Wasser, Tyler Wood, Parker Kindred - är väl samspelta och kan låta som många fler när de vill. De börjar med Stay, en ny låt som säkert hamnar på den kommande nya skivan. När sedan de första ackorden hörs till I Defy jublar publiken.



Många av låtarna under den första halvan av konserten har samma stadiga driv, en framåtgående rörelse som kokar av tillbakahållen energi. Andra låtar sväller ut i skönt psykedeliska ljudmassor. Efter ett sådant klimax, då Joan Wasser växlat tillbaka till keyboad från sin röda gitarr, kommer underbara The Magic. Hittar som Say Yes, äldre och helt nyskrivna låtar fyller lokalen med komplexa harmonier och intelligenta texter.



Allra sist får vi ett extranummer (utan att bandet slösar tid på att gå av scenen). Det är What a World, som är så nyskriven att Joan måste tejpa fast en lapp med ackord framför sig. Den verkar börja i rymden med spejsade toner och zooma in mot jorden i ett skramlande crescendo innan själva melodin börjar. Det är en riktigt bra låt precis som alla andra på spelningen, och jag ser fram emot att höra den igen på skiva.



Musikalisk blandning från Wien

På min sista kväll i Wien hade jag bestämt att låta mig övertalas av någon av alla biljettförsäljare att gå på någon av alla turisttillvända konserter med smått och gott ur Wiens musikhistoria. Mitt emot Augustinerkyrkan ligger Palais Palffy, ett mindre kulturcentrum med utställningslokaler och flera konsertlokaler. Dit gick jag för en konsert med musikaliskt plockgodis tillsammans med en massa turister.

De unga musikerna uppträdde först i färggranna aftonkläder i 1700-talsstil. Det måste vara en god affär att sy 1700-talskläder i Wien! Jag gissar att ensemblen utgjordes av musikstudenter eller nyss utexaminerade musiker. De var mycket professionella och engagerade och spelade väl. Första halvan av konserten utgjordes av musik av Mozart, och Divertimento i F-dur och Eine kleine Nachtmusik klingade väl. De gästades av såväl en utmärkt sopran som sjöng Susannas aria ur Figaros bröllop, liksom en dansös följd av en stilig dansör som uppförde några scener ur Mozarts balett Les Petits Riens.

Efter en paus återkom ensemblen i svartvit aftonklädsel (frack och långklänning) och spelade musik av Strauss-familjen: An der schönen, blauen Donau, Wiener Blut och den glada Annen-Polka. Åter uppträddebalettdansörerna och den charmerande sopranen. Rudolf Sieczynskis Wien, du Stadt meiner Träume ("Wien, Wien, nur du allein...") var en avslutning som värmde hjärtat!



Under min helg i Wien såg jag många möjligheter för turister att få liknande smakprov av den mest lättälskade musiken staden har att erbjuda, till mer eller mindre hutlösa priser. Med talangfulla och engagerade musiker kan man inte avfärda konserterna som enbart kitsch. Jag funderade ändå på hur varierat musikutbudet är, och på om jag hade tröttnat på Mozart om jag flyttat till Wien som jag drömde om som 16-åring. Är staden en enda stor nostalgitripp i pudrade peruker, eller kan man även få sitt lystmäte av Sibelius och Ravel?

Säkert finns det dock begåvade musiker som vill spela annan musik än de vackrast glimmande örhängena, i en stad så hängiven kultur och musik. Ett svar fann jag samma morgon tvärs över gatan i Augustinerkirche. Under högmässan spelade en organist och en flöjtist satser ur sonater av Johann Sebastian Bach och Michael Blavet, en fuga av Max Reger och Albinonis underbara Adagio. På det digra programmet för resten av året ser jag fler mässor av Mozart, Schubert, Haydn, Bruckner, Mendelssohn och många fler. Även om jag skulle sakna att inte få sjunga själv i söndagsmässan, är jag glad att se så höga ambitioner för musiklivet, och det till och med öppet för alla. I Wien kan man låta sig omslutas av kultur från morgon till kväll.

Länk till musikprogrammet i Augustinerkirche

lördag 28 juli 2012

Reflecting Fashion på mumok wien

I den stora grå byggnaden i Wiens MuseumsQuartier finns mumok, Museum moderner Kunst. Under sommaren 2012 pågår en utställning från översta till nedersta våningen med olika perspektiv på kläder och mode.

På den översta våningen finns kostymer i ovanliga material - filt, frotté - och specialsydda kläder - en segerskjorta med ärmarna isydda rakt upp, i en segergest. På en vägg hänger ett ark fulltecknat med mönster till plagg. Åh, jag minns de dyrbara silkestunna mönsterarken som man försiktigt lossade från Burdas mittuppslag. Byxor, blusar, skjortor och kavajer reducerade till sina delar, utplattade och inpassade till silhuetter i lager ovanpå och genom varandra. Jag var fascinerad av dem, och när jag ser mönsterarket på utställningen önskar jag att konstnären hade försökt att leta efter hemliga bilder i dem! Ja, om ingen annan gör det kan jag ju prova själv någon gång.

I en sal visas några av Stephen Wallats väskor och kläder, med stora plastfickor där man kan sticka in kort och byta färg eller markera sitt humör med ord. De stora fyrkantiga färggranna bitarna är charmigt 1900-talsmoderna. Idag skulle man säkert kunna göra samma saker med smarta material som kan byta färg och tecken snabbt och lätt med några knapptryckningar via mobilen.

Det jag läser om kollektivet Factory of Found Clothes tankar bakom sitt verk låter pretentiöst, potentiellt tråkigt innan jag kommer till lokalen med deras Shop of Utopian Clothing. Men de korta berättelser som är insydda i de uthängda kläderna, kläder med mönster, färger och förslitningar som vittnar om personen det gäller, är gripande i sina sammanfattningar. Och för andra gången under helgen ser jag det angelägna budskapet "FREE PUSSY RIOT".

Än en gång dyker Emilie Flöge upp i sina böljande tunikor, en design som är både vacker och generös mot en människa som vill röra sig fritt. Ett antal foton av Cindy Sherman finns med på utställningen. För min del skulle de kunnat få vara ännu fler. Så många av hennes serier har tema som passar; inte bara hennes o-sköna människor i designerkläder utan även alla livsöden hon gestaltar med de kläder och accessoarer hon väljer.

Alla utställda verk intresserar mig inte lika mycket, men på det stora hela är Reflecting Fashion en varierad och tankeväckande utställning, värd att besöka om man är i kvarteret.

Länk till utställningen på mumok Wien

fredag 27 juli 2012

Wiener Secession: Klimts Beethovenfris och Mutatis Mutandis


Den gyllene bollen av sammanlänkade löv glimmar inbjudande ovanpå den vackra sekelskiftesbyggnaden. När ett antal Wienkonstnärer 1897 beslöt sig för att bryta med etablissemangets Wiener Künstlerhaus och driva sin egen konstsyn, hade de lyckligt nog arkitekter, sponsorer och mark till att bygga sin egen utställningslokal. Deras motto VER SACRUM ("helig vår") står i guld mot den harmoniska vita byggnaden intill ingången.

Till utställningen 1902, då flera konstarter skulle samlas och samsas, målade Gustav Klimt en fris inspirerad av Beethovens nionde symfoni. Denna Beethovenfris visar mänsklighetens strävan efter lycka: bönande ber man riddaren täckt av gyllene rustning att kämpa mot illvilliga krafter som sjukdom, galenskap och frosseri. Under taket, längs väggarna går färden mot sitt lyckliga slut.

Beethovenfrisen målades direkt på väggen för utställningen, och var menad att tas bort senare. Året efter köptes den och fraktades bort av en samlare, och sedan dess har den flyttats så gott som varje decennium. Sedan 1985 är den restaurerad och tillbaka i Secession, och visas åter för allmänheten. En noggrann detaljkopia och filmer av restaureringen visas i rummet strax utanför, så att man kan närstudera motiven. Som en ytterligare hjälp finns i år, Klimt-året 2012, även en (gräll) plattform att stiga upp på, så att man kan se frisen i ögonhöjd. Det är tacksamt att få se målningarna på nära håll och slippa vrida upp nacken för att få en skymt av skönheten!

På andra håll i huset finns Mutatis Mutandis, verk av ett fleratal samtida konstnärer. De flesta av videokonstverken, installationerna och tavlorna är sorgligt ointressanta, och utställningen ger ett splittrat intryck. Vad jag stannar upp inför är Suzanne Triesters tavelserier. I sviten Alchemy (2008) har hon tagit rubrikerna från dagstidningar i olika länder och skrivit dem i cirklar och formationer så att de liknar magiska besvärjelser. När man läser orden i det sinnelaget ser man hur mycket de förlitar sig på fakta kända av åskådaren, och hur de ofta har en ödesmättad klang redan utan utsmyckningarna. Men i Triesters följande svit HEXEN 2.0 ritar hon upp personer och händelser som skall utgöra trådar från en samhällsföreteelse till en annan via hemlig statlig planering. Det tycker jag är fånigt och onödigt. Det flyter omkring tillräckligt många konspirationsteorier och försök till att förstå "vem som verkligen ligger bakom allt", som låter osäkra och mindre intelligenta människor tro att de vet mer än Medelsvensson. Åter igen: onödigt och fånigt. Och sammanfattningsvis var tyvärr utställningen Mutatis Mutandis inte särskilt givande.

Länk till Wiener Secession

torsdag 26 juli 2012

Mozarts Requiem i Karlskyrkan i Wien

Under större delen av 2012 uppförs Mozarts Requiem i Wiens Karlskirche varje lördag. De som framför verket är kören Heinrich Biber Chor och musikerna i Ensemble 1756 under ledning av Konstantin Hiller. Jag var väldigt lycklig över att än en gång få slå mig ned i bänkraden i den vackra och välkomnande Karlskyrkan.


Med sina många utsmyckningar, guld och marmor ger kyrkans inre inte något överlastat intryck, utan är förvånansvärt balanserat och skönt för ögat. Marmorn i (nedtonat) vitt och rött påminner om färgerna i Österrikes flagga. Därtill finns detaljer i en mörkare marmor som harmonierar med de övriga fälten. De rundade detaljerna (fönster, pilastrar, balkonger med glasfönster) skapar harmoni då de ligger symmetriskt mot varandra, förgyllda änglar sträcker armarna i triumf mot himlen, och alla blickar dras till slut mot den stora molnformationen i koret där Guds namn strålar i guld.

Kören var inte stor, men deras stämmor räckte för att fylla kyrkan med musik. Liksom under konserten kvällen innan hjälpte det mig att känna till verket, kunna höra detaljerna men främst låta klangerna överväldiga mig. Dies Irae ljöd mäktig i kyrkans akustik, och ändå lät även de svagaste nyanserna precisa och fina. I den innerliga Lacrimosa kunde stämmorna växa sig starka utan att gå förlorade i eko.

Musikerna, kören och solisterna var alla mycket kunniga och engagerade, trots att de nu uppfört Mozarts mystikomvärvda Requiem varje lördag sedan mars. Det är ett företag som måste kännas uppfordrande och spännande, och vi besökare kan vara tacksamma för deras insats.

onsdag 25 juli 2012

Cirkus och William S. Burroughs i Kunsthalle Wien

I Kunsthalle Wien pågår nu i juli två utställningar. Den ena är Parallellwelt Zirkus/The Circus as a Parallell Universe, där olika konstnärer visar cirkuslivet ur olika synvinklar. Jag tycker om tavlorna med "samlarkort" som visar bilder från början av 1900-talet av såväl hårdtränade artister som "freaks"; dvärgar, siamesiska tvillingar och liknande. Fastän de pekar ut cirkusmänniskor som annorlunda, visas de ändå upp med en viss värdighet.

En del andra verk gör mig dock litet beklämd på olika sätt. I en platsbyggd installation ser man två dockor som arbetar med reparation och annat utanför en parkerad cirkusvagn, vilket är en viktig aspekt av cirkuslivet. Men i vagnens fönster projiceras en clownsilhuett gående på stället mot en bakgrund som liknar helveteseld. Vad skall det föreställa? Clownen som gråter bakom masken? Sisyfosarbetet av att göra samma sak varje dag i olika städer? Det är kopplingar som det känns ytligt att göra, men jag ser inga andra. Och ändå är verket av samme Peter Blake som samlat korten, om jag minns rätt.


Ulrike Ottingers film och foton Freak Orlando visar människor som skulle kallats freaks och fått leva på cirkus för hundra år sedan (dvärgar, damen utan underkropp), och "vanliga" sexuellt annorlunda personer som lever ut en sadomasochistisk auktion. De verkar ha roligt, men är jag bjuden till deras fest, eller vad vill de säga? Allra minst tycker jag om konstnären och hennes vänner som klätt ut sig till clowntyper i olika färggranna kläder. Vad har de för roller? i cirkusvärlden har clownerna viktiga uppgifter och arbetar hårt för att hitta en specialitet och bli bra på den. Det är inget man bara kan valsa in i för att det ser kul ut.


Som motvikt visas foton ur Fellinis La Strada och hela Chaplins underbara The Circus. När jag ser de brottstyckena vill jag se hela filmerna. Jag tror att de ger en mer intressant och fullödig bild än utställningen på Kunsthalle Wien.

Den andra utställningen är Cut-ups, Cut-ins, Cut-outs som handlar om William S. Burroughs liv. Den är väl disponerad, med fokus på olika perioder och tekniker i Burroughs liv i olika rum. Det första som möter en besökare är en sal med foton av Burroughs på väggarna och hans Cut-up-verk under glas: artiklar och berättelser han skrev, tidningar han och hans vänkrets producerade och fyllde med sina egna alster. Vännerna utgjordes av andra viktiga beat-poeter som Allen Ginsberg, Brion Gysin och Jack Kerouc, och även medlemmarna i The Beatles, främst Paul McCartney.

Jag måste säga att när jag stannar för att läsa berättelserna så har jag varken tålamod eller intresse av att följa dem till slut. Det krävs mycket inlevelse för att (vilja) följa den hoppande handlingen och de framrusande intrycken. Säkert var det inte meningen att en hel tidning skulle läsas i ett svep, snarare några artiklar i sällskap med en whisky eller tyngre droger, som inspiration eller bekräftelse på sitt eget bohemliv. Men när man ser alla verk sida vid sida är de väldigt likartade, och dessutom inåtvända, självupptagna och upprepande; Tangier, revolver, rån, rymma, solnedgång. Eller sidorna med ord upprepade i mönster.

På ett annat ställe nämns att Burroughs var mycket intresserad av självhjälpsböcker och samlade på sig många av dem. I flera brev till bekanta understryker han också kraftigt att scientologi kan hjälpa en människa till insikt mycket snabbare och bättre än vad flera års psykologi kan, vilket får mig att tvivla på hans urskillningsförmåga.

Experimenten med cut-up-metoden spillde över till fotocollage och till ljudtejper, det senare i samarbete med The Beatles som använde tekniken i Tomorrow Never Knows 1965. Den låten är förstås ett mästerverk, men det mer renodlade exempel som spelas i en av salarna är mest irriterande. Fotocollagen säger mig heller inte så mycket, och än mindre intresseras jag av konstverken som fullbordats med pistolskott; de är alla så personliga i så måtto att de vittnar om ögonblick man borde ha varit med om för att kunna uppskatta. Jag förstår att Burroughs och hans vänner levde ett spännande liv, men det jag ser inspirerar mig inte. Men jag tror ändå att jag vill läsa Naked Lunch för en chans till inblick i tidens anda.