Freddie Wadling på Gröna Lund

Dansgolvet framför Lilla Scenen är fullpackat av gamla och unga som vill höra Freddie Wadling. För dem som står längs kanterna blandar sig trudelutter och barnskratt från åkattraktionerna med musiken, och då och då drar en lätt sommarbris in under taket. Det är Bond-låtarna som inleder spelningen: Diamonds Are Forever, Tomorrow Never Dies och Another Way To Die, samt Love Without Sound. Tyvärr låter ljudet dåligt till en början; texten försvinner i ett mullrande eko, till och med det mycket sparsamma kompet flyter ihop och man kan undra om männen på scenen ens hör varandra.

Foto: Jonas Adolfsson

Men sedan lossnar det! Ljudbilden klarnar, harmonierna sätter sig, musikerna låter samspelta och får energi att sätta de två underbara, underbara låtarna I Hang on to my Vertigo och Här slutar kartan. När klangen djupnar och volymen ökar igen i den svängiga Cherokee Dance så låter det fortfarande fint - inte minst Per "Ruskträsk"s saxsolo.

"Det är en rolig låt" säger Freddie Wadling när han har sjungit Creep. Ja, fast ganska vemodig också i de stillsamma verserna, som bryts av så häftigt av refrängerna, som verkligen låter som att de kommer från ett fjälligt monster i en källare!

Sist jag hörde gruppen spela David Bowies Let's Dance tyckte jag att den lät härligt dekadent. Nu tyckte jag att den blev en innerlig och fin kärleksballad, och vem säger nej till det en så fin sommarkväll? När sedan Secret Agent Man började hade den färg av White Wedding, och det gillade jag. Vi är tillbaka till Bond-låtarna ("Bond söker fru"!) med The World Is Not Enough och You Only Live Twice.

I ett öronbedövande arrangemang spelar killarna Robert Johnsons Me and the Devil Blues, dedikerad till ALLA politiker! Inte nog med att de spelade den i Filadelfiakyrkan i vintras, dagen innan hade de spelat den i en kyrka i Forsmark. Lika mäktig men med mening bakom varje knepigt ord ljuder Monster Magnets Space Lord. Lugnare låter A Salty Dog, som befanns okategoriserad längst bak i pärmen efter idogt bläddrande. Men inte var det sista låten! Vi fick även sköna The Freaks, och så en ljuv version av My Funny Valentine att minnas när vi vandrade hem den ljusa sommarkvällen efter femkvart i rymden, i underjorden, bland inälvor och på äventyr. Om inte Freddie Wadling är K-märkt än så måtte han bli det snart!

Sally Mann på Fotografiska

Jag blir alltid tveksam när jag ser fotografier av namngivna personer i deras hemmamiljöer. Är det meningen att vi skall lära känna dem? Skall vi se deras liv som förebilder, eller kanske som inspiration? Eller skall vi se de svårigheter de har upplevet, och sympatisera och ursäkta dem? Svaret beror ju förstås av sammanhanget. En del dokumentära bildsviter ger större förståelse för en annan tidsepok eller hur människor märkts av ett oundvikligt hårt liv. Andra bilder kan avteckna något som kan tolkas allmängiltigt, och speglar och inkluderar mina erfarenheter, eller mytologiskt, eller estetiskt.

Flera av Sally Manns fotografier avbildar hennes familj i intima situationer. Fotona av de nakna unga barnen, rivna av kattklor eller nedkladdade av droppande godis, ser jag absolut inte som pornografi, och det är beklämmande att den tanken direkt måste dyka upp. Men jag ser dem ändå som problematiska, eftersom de är så väldigt utlämnande när de avbildar unga barn som inte själva kan avgöra om de vill synas för evigt nakna och utslängda på en soffa.
 

Det är mitt andra problem med bilderna: jag förstår inte den estetiska motiveringen. De avbildade hamnar i ett läge mitt emellan att posera för kameran och att glömma bort att den är där - ibland mer av det ena, ibland mer av det andra, men alltid i en förvirrande gråzon. I utställningen ingår även andra fotoserier, av multnande döda kroppar, av landskap i en gråskala som tar bort allt liv, men inget av det gör något stort intryck. Av fotografierna var det nästan inget som var vare sig vackert eller tänkvärt.

Länk till Fotografiskas sida om Sally Mann

Ghosts av Paul Auster

Efter att ha låtit en lekman spela detektiv i en existensiell gåta i boken City of Glass, låter Paul Auster en yrkesman ta ett liknande övervakningsuppdrag i boken Ghosts. Det är en person som skall följas och övervakas, och det är en person som anlitar detektiven och därefter drar sig undan vidare kontakt. Huvudpersonerna är namngivna efter färger: Blue, White, Black, och i periferin Brown, Gray, Green och Violet. Verkliga personer får behålla sina namn, men det dyker också upp en Redman och en Jimmy Rose. Vem har anonymiserat persongalleriet för oss läsare, och varför? En mestadels frånvarande berättarröst får sista ordet men bidrar inte med några förklaringar, bara korta fakta.



När Blue får uppdraget av White att övervaka Black, är allt arrangerat för honom; en lämpligt belägen lägenhet, en garderob med passande kläder. Att följa en man som sällan går några överraskande ärenden är praktiskt sett inte svårt, men förstås frustrerande i sin orörlighet. Blues tankar börjar vandra, och han försöker ta sig närmare Black. Samtidigt börjar de två mer och mer att likna spegelbilder av varandra.

Efter att ha läst ut den korta boken funderar jag på vad som är dess mening. Man skulle kunna se på Blues förhållande till Black som människans förhållande till Gud. Blue försöker observera och förstå Black utan särskilt många ledtrådar. Det visar sig att Black känner till Blues observationer, och kanske till och med känner sympati för honom. Jag tycker att det är en intressant tolkning, men det får mig ändå inte att tycka om boken.

Jag begär inte att alla böcker jag läser skall vara verklighetstrogna. Men Ghosts faller mitt emellan realistisk och surrealistisk utan att låta sig färgas tillräckligt av någondera. Historien känns så konstruerad, som om klassens ljus har tänkt ut något riktigt imponerande men inte riktigt kunnat ge det kött på benen. Den överraskande berättarrösten dyker också upp litet för lägligt. Jag hoppas bli mer engagerad av trilogins sista del.

Fler böcker av Paul Auster:
City of Glass
The Locked Room

The Brooklyn Follies
4 3 2 1 

A Canticle for Leibowitz av Walter M. Miller Jr.

När boken börjar är I.E. Leibowitz död sedan sex sekler. Han överlevde kärnvapenkriget som utplånade största delen av mänskligheten, och som han hade en viss del i som ingenjör i USA:s armé. Civilisationen slogs sönder och de människor som överlevde, skadade av strålning och andra plågor, gjorde våldsamt uppror mot den mänskliga forskning som lett till kriget och dess plågsamma efterverkningar. Genom denna Simplification, påtvingad och självvald, stod de katolska klostren kvar, som de redan gjort i nästan två årtusenden. Kyrkan och klostren åtnjöt fortfarande viss respekt från de förvildade människorna, och de som ville bevara de sista fragmenten av kunskap drog sig till klostren. Salige Leibowitz var en av dem, och efter hans död som martyr har hans kommunitet verkat för att han skall helgonförklaras.

De inledande kapitlen utspelar sig i Utahs öken, där den unge novisen Broder Francis tillbringar en fyrtio dagar lång fasta. Miljön ger en utmärkt inramning till hur utsatta de sista utposterna av kunskap och medmänsklighet är: mesta tiden är pojken ensam bland klipporna, under en stekande sol och en cirklande gam. Den gamle vandraren som kommer förbi honom, är han verklig eller en hallucination? Hans abbot Arkos avvisar bryskt alla försök att skapa helgonlegender av det Francis sett. Klokt, skall det visa sig, eftersom kyrkan håller på sina stränga regler för att godkänna mirakler, och ett alltför ivrigt glorifierande av Leibowitz skulle ligga klostret i fatet inför en eventuell kanonisering.

Men det bombskyddsrum, de ritningar och skeletten av döda människor som Francis upptäcker under sitt novisiat kan inte avfärdas som hallucinationer. Ritningarna förs till klostret och läggs till dess Memorabilia, samlingarna av papper från tiden innan bomberna brände sönder samhällsbanden. Liksom i medeltida kloster tillbringar bröderna hela dagar och många år med att kopiera texterna och bilderna när originalen börjar vittra sönder. Det är inte överraskande men rörande att man, liksom förr i tiden, med ornament och guld börjar smycka ut texterna, även den ritning över en elektronisk pryl som Francis hittade i bombskyddet.

De tre texterna i boken publicerades ursprungligen en i taget i tidskriften The Magazine of Fantasy and Science Fiction. Jag tycker om det hisnande perspektivet när scenerna ur den framtida historien är lagda med flera seklers gång emellan. Efter den första berättelsen, Fiat Homo, följer Fiat Lux som utspelar sig år 3174, i samma kloster. Som jag själv har levt mitt liv under katolska kyrkans vingar får jag anledning att tänka på årens gång de söndagar vi sjunger mässan på latin, till melodier som skrevs för över tusen år sedan. Det gör också att jag har lätt att förstå de stycken som talas på latin i boken, men i annat fall finns det översättningar att hitta på nätet.

Efter nästan ett och ett halvt årtusendes studier av de gamla dokumenten har munkar oberoende av varandra börjat försöka tillämpa kunskaperna, återfinna vetenskapen och återskapa elektriskt ljus. Det är fascinerande hur svårt och svårgripbart arbetet beskrivs. Jag tänker ofta på hur bräcklig vår teknologi är, för att kunskapen är så utspridd och tas för given. Jag är civilingenjör, men skulle jag kunna bygga en glödlampa av skrot i en sönderbombad värld? Det krävs både teoretiskt och praktiskt kunnande och människor som samarbetar.

Det är också fascinerande hur det uppstår diskussion om det alls är rätt att sträva efter forna tiders kunskap. När människorna visste för mycket, när de tuggat i sig Kunskapens frukt till sista smulan, då lät de världen gå under i eld. Kommer det att hända igen? Skall man hejda sig på tröskeln till vetenskapens tidsålder? Diskussionen är väl inramad av huvudpersonernas karaktärsdrag; de är drivna av kunskapstörst, eller av teologiska hänsyn, eller tanken på mänsklighetens bästa.

Bokens delar är skrivna på 1950-talet, påverkad av de pågående kärnvapenexperimenten och diskussionen kring dem, och det är också till den tiden som katastrofen förläggs. Men A Canticle for Leibowitz fick snart status som sf-kanon. Dess belysningar av apokalypsen, teologi, medmänsklighet och civilisation skulle säkert skrivas annorlunda idag, men är fortfarande mycket läsvärda och tänkvärda. Dessutom har författaren en säker känsla för miljö- och personbeskrivningar, vilket ännu bättre understryker perspektivet av tidlöshet och historien som upprepar sig.

City of Glass av Paul Auster

För några år sedan hittade jag en snygg upplaga av The New York Trilogy, med fint omslag inspirerat av pulp-romaner. Efter att jag impulsköpt den stod boken orörd i min hylla ett tag. Det behövdes att jag fick ytterligare en Paul Auster-bok av en vänlig kollega för att jag skulle börja läsa trilogin. Vad väntade jag på? Efter alla uppskattande ord om Auster var jag rädd för att han inte skulle leva upp till mina förväntningar.

Tack och lov sugs jag in jag redan på första sidan. Språket håller sig tätt intill historien, inga utsmyckande adjektiv ens när berättelsen tar en utvikning bakåt i huvudpersonens tidigare liv. Och dessutom så tätt skrivet att det anas mycket mer mellan raderna: intelligens och en historia som inte förlitar sig på klichéer och förenklingar.

Kanske för första gången får jag förståelse för varför deckare fascinerar sina läsare. Som författaren säger, de ritar upp en helt egen värld, och vartenda ord kan vara en ledtråd. Det är ju också en signal till oss läsare att dricka in varje rad - listigt! Men det gör jag gärna. Mysteriet som nystas upp är angeläget och dessutom mångbottnat. Mannen som tar sig an fallet tar också på sig identiteten som privatdetektiv, vilket är en ny men inte okänd roll för honom.

Under de dagar jag läser City of Glass, den första boken i trilogin, dyker detaljer från boken upp i min vardag - en jojo på min kollegas skrivbord, en TV-serie där huvudrollen har samma namn som en man i boken - och några teman i boken smälter också samman med teman i boken jag läser parallellt. Referenserna till världslitteraturen får mig att känna mig som en del i en internationell krets av intellektuella. Men så tycker jag att allt faller till marken med den simpla upplösningen av mysteriet. Så synd! Det var inte så att jag önskade mig en konventionell lösning, nej, jag hade önskat mig ett ännu större antiklimax. Men jag är fortfarande fascinerad. Jag läser vidare i trilogin.

Fler böcker av Paul Auster:
Ghosts
The Locked Room

The Brooklyn Follies
4 3 2 1 

Grand Final i skojarbranschen av Kerstin Ekman

Kan man skilja masken från den som finns bakom den? Kan en människa vara antingen bara det ena eller bara det andra? Avtalet mellan Babba och Lillemor var att Babba skulle skriva böckerna och Lillemor vara författaransiktet utåt, djup och yta, för Babba var tjock och ful medan Lillemor var snygg och kunde föra sig. Under alla år av skrivande kom ändå Lillemors känsla för stil till pass, när hon stuvade om och skrev rent berättelserna som Babba tänkt ut.

I Kerstin Ekmans bok turas Babba och Lillemor om att föra ordet. I var sitt kapitel i taget berättar de historien om hur de möttes och formade sitt framgångsrika författarskap, och även om de personliga framgångarna och sorgerna under tiden. Genom deras ögon får vi också se hur Sverige förändras, från 1953 och framåt. Man kan notera att fastän Babba alltid är den som levt på "landet", i utkanten, så är det Lillemor som påverkas av tidsandan och följer med gröna vågen till ett råttigt kollektiv i skogen. Boken är skriven i tredje person, och kvinnorna berättar om varandra, så ibland blir jag osäker på vem det var som just förde ordet.


Redan innan jag började läsa boken tänkte jag att en författare väl bör ha båda de här rollerna inom sig i högre eller lägre grad, och då i synnerhet Kerstin Ekman själv. Hon är vacker, välklädd och välformulerad; går hem i de fina salongerna, men har ju faktiskt skrivit böcker på invecklat bygdemål om varelser och släkter i Norrlands skogar. Säkert kan hon känna motsatsförhållandena inom sig: att sitta på Akademiens torsdagssammankomst och tänka ut en berättelse om ett troll som ligger med alla i sin väg; att skriva om en fattig släkts oro och sedan ta på den rosa kavajen för en intervju. Visst måste det kännas konstigt men också kittlande skönt att ha båda rollerna inom sig? Den känslan unnar jag henne verkligen.

Handlingen i Grand Final i skojarbranschen växlar mellan att vara oroande, underhållande och underhållande med en underton av oro, men är hela tiden mycket spännande. De korta inblickarna i Svenska Akademiens formalia är lika intressanta som scenerna ur Babbas liv med riksspelmannen hon möter och fångar. Jag kan egentligen inte se att man som människa skall behöva välja det ena eller det andra livet, bara att man skall få välja själv hur mycket av den ena eller den andra man vill vara och visa idag. Jag vill ha en värld där båda finns.

Snow White and the Huntsman

Sagor är en eftertraktad källa till filmidéer, inte bara för att de är berättelser vi hört och vant oss vid sedan vi var barn, utan för att de målar upp dramatiska scenarier där det är lätt att se och identifiera sig med det goda mot det onda. Grundberättelserna i sagorna har använts i modernare tappningar, men varför inte spela upp sagorna rakt av? Det är det flera regissörer som har gjort just i år, och Snow White and the Huntsman är ett av resultaten.

Nu har man skrivit om och fyllt ut berättelsen om Snövit för att få till en fulllängdsfilm. Faktiskt har man fyllt ut sagan litet väl mycket, för filmen är över två timmar lång, och på mitten känns den litet för långdragen. Visst har man tänkt ut intressanta förvecklingar, men några av sidohistorierna kunde ha kortats eller strukits.

Det allra bästa med filmen är den första halvtimmen: vackra scener i sobra toner av svartvitt med kontrasterande färgklickar, precis som Snövits mammas blod mot snön. Varken kameran eller jag får nog av de utsmyckade dräkterna och gobelängerna mot kungaborgens gedigna murar. Och ännu bättre blir det när den nya drottningen Ravenna kommer till hovet och svekfullt stjäl åt sig makten! Likt forna tiders drottning Turandot drivs hon av ett outsinligt hat mot män, män som krossar kvinnors hjärtan och kastar dem åt sidan, och skyddar sig med en besvärjelse som låter henne hålla sig ung och oförstörbar till ett grymt pris.

Redan som vanlig dödlig hör Charlize Theron till de allra vackraste kvinnorna i världen. Nu är hennes skönhet förstärkt av magi, juveler och tillspetsade replikväxlingar. Jag brukar nästan aldrig heja på the bad guy, men det är svårt att inte fascineras av Ravennas iskalla beräkning och sinne för dramatik. Hon går från ljuv till trasig till galen utan att tveka. Till vår stora lycka är Charlize Theron ju också en bra skådespelerska, och ger trovärdighet åt såväl drottningens intensiva viskningar som hennes skrämmande vredesutbrott.

Trots att filmen är fylld av magi är det allra mest svårbegripliga hur "vackrast i landet" kan vara Kristen Stewart som spelar den tonåriga Snövit. Jag hör till dem som retar mig på hennes ständigt sura uppsyn, och i många scener märks det att hon saknar närvaron för att göra replikerna trovärdiga. Visserligen får inte Snövit mycket tid på sig att visa sin personlighet innan filmen låter henne locka alla att älska henne, men en bättre skådespelerska hade kunnat göra henne mer trovärdig OCH vacker på samma gång.

Redan innan premiären berättade några av dvärgarna (eller rättare sagt skådespelarna bakom dvärgarna) att de skrivit kontrakt för tre filmer, och nu vet vi att det kommer att spelas in en uppföljare. Går det att hitta en lika magnifik skurk som Ravenna/Charlize Theron? Kanske får Snövit storhetsvansinne och måste kämpas ned av oroliga dvärgar och älvor? Kanske får vi se mer av den läskiga Svarta Skogen eller älvornas glänta, som var så mjuk och välkomnande att till och med KStew log. Det fanns små glimtar av historie- och mytbildning, men även antydningar till kärlekstrubbel. Jag hoppas mer på fjärils- och svampskogen än Snövit och de sju hjärtesorgerna. Den här filmen var i alla fall vacker och underhållande att se.