Bin ich schön? av Doris Dörrie

De böcker av Doris Dörrie som är översatta till svenska är barnböckerna om Mimmi och om Lotta, samt hennes debutbok, novellsamlingen Hjärta, smärta och hela rasket. Förutom att vara en framgångsrik TV- och filmregissör, är hon även uppskattad som vuxenförfattare i Tyskland. Bin ich schön? kom ut 1994 och innehåller sjutton noveller med en medellängd på 30 sidor. En del av historierna hänger ihop två och två, och berättar om ungefär samma människor men med utgångspunkt från olika personer.

De två första novellerna handlar om Charlotte och hennes försök att hitta en bra barnsköterska till sin lilla Lena. Först får vi se intervjuprocessen ur Charlottes synvinkel, och sedan hur hon litet ängsligt och anstucken av white guilt (eller snarare Wessie guilt) insisterar på att Lena skall uppfostras utan McDonalds, kött och minsta nypa socker. Jag tycker genast om tonen i boken, och skrattar högt flera gånger. I nästa novell ser man hur överspänd men också uppriktigt stressad Charlotte verkar, i ögonen på den bekymmerslösa au pair-flickan som dimper ned från USA.

Framåt och bakåt i tiden och några vändor till USA och tillbaka rör sig historierna. Olika former av white guilt kryper fram i flera sammanhang, och det är väl skrivet, roligt men allvarligt på samma gång. De är alla intressanta, men allra bäst tycker jag om de som beskriver livet i en familj, främst ur mammans synvinkel. Av bara några scener och repliker förstår man hur förväntningar och vanor stelnat genom åren. Att försöka förändra på någon av de små irriterande detaljerna i vardagslivet skulle inte gå utan att ruckas omkull allt, och vågar man försöka det? Orkar man?

Om alla novellerna vore eländesskildringar skulle jag snabbt tröttna på dem, men så är det inte. Personerna har det tungt, men alla är inte uppgivna. Här och där får man några glimtar av lycka i alla fall, och den lyckan kan man leva på ett tag till. Den sista novellen sammanfattar de känslorna så fint.

Hannah och Jim har en liten energisk dotter, Lilli, och hela vardagen går nu ut på att leka med henne, neka henne glass och däremellan stjäla till sig några ögonblick av sömn. Ett litet kravmonster är hon allt, men hur skall man kunna förklara för henne att hon inte kan få glass när hon vill, när hon är för liten för att resonera logiskt? I en fantastisk scen ligger Jim som vanligt utslagen av sömnbrist i soffan, och Hannah ligger på golvet och leker bebis med Lilli, som spelar mamman. Hannah skall låta sig nattas och låtsas gråta, och lever sig med möda in i skrikandet och sprattlandet. Då kommer Lilli tillbaka och frågar, med mammas ord och händerna bestämt i sidorna: Vad är det nu då? Snart blir jag jättearg. ... Så ser alltså mamma-barn-leken ut från den ledsna bebisens håll... Men så kommer Lilli fram och tröstar sitt mammabebismonster med en snäll smekning på kinden. Trösten som kommer i leken är lika verklig som trösten man behöver i vardagslivet. Man får försöka njuta och minnas de ögonblicken.

Doris Dörrie är en klok och skicklig författare med ett rättframt språk. Jag ser fram emot att läsa fler böcker av henne.

Captain America 3D

2011 är superhjältefilmernas år. Hittills har jag sett X-Men: First Class, Gröna Lyktan, den eländiga Thor, och nu senast Captain America. De här filmerna, liksom Iron Man 1 och 2, är en lång uppladdning inför filmen The Avengers, där flera av de här superhjältarna, Hulken och några till skall samarbeta. Flera av filmerna har haft en kort teaser efter eftertexterna, med några nya ledtrådar som leder till The Avengers. Det som är intressant med den filmen är att den regisseras av Joss Whedon, som i den stilbildande TV-serien Buffy the Vampire Slayer visade att dynamiken mellan varelser som har superkrafter inte bara påverkas av mystiska kraftfält och yttre fiender, utan av personligheter och samarbetsförmåga. Därför, just därför, bänkar jag mig framför varje ny film med en superhjälte jag aldrig brytt mig om tidigare, och väntar på den stora sammandrabbningen nästa år.

Captain America tar sin början under andra världskriget. Uncle Sam uppmanar sina unga män att ta värvning och försvara världen mot Hitlers stormaktsplaner. Unge Steve Rogers (Chris Evans) försöker gång på gång på nya värvningskontor med nya identitetshandlingar varje gång, men inget kan dölja att han är för liten och för klen för att passa som soldat. Eller kanske...? För Dr. Abraham Erskines (Stanley Tucci) hemliga planer verkar han perfekt.

Första delen lägger stor tid på att visa Steve Rogers som underdog, ständigt mobbad av de stora, tuffa killarna, men i hjärtat modigare och smartare än de alla. Andra världskriget är mest en kuliss till den egentliga handlingen. Så snart det hemliga serumet har verkat börjar äventyret. När väl Rogers blivit Captain America behöver han ingen träning för att utföra sina stordåd. Swoosh - maffiga muskler! Då kan du springa och hoppa på den onde nazisten som kom för att förstöra! Swoosh - en stilig dräkt och en oförstörbar sköld! Då kan du bryta dig in i den galnaste nazistens läger och befria krigsfångarna. Swoosh - ett gäng lojala befriade krigsfångar från alla de goda axelmakterna! Då kan du bryta dig in i den galnaste nazistens huvudkvarter och påbörja slutstriden. Handlingen hoppar framåt i väldiga språng, ackompanjerade av tanks, eld, explosioner och fighter man mot man.

Men den allra galnaste nazisten, Johann Schmidt (Hugo Weaving), fnyser åt Hitlers planer som ynkliga jämfört med hans egna. Han har ett vapen som drivs av en stark kraft hämtad från asagudarnas välde, och i jakten att få samma övernaturliga styrka som Captain America har han blivit Red Skull, med ett blodrött ansikte svett in på bara skelettet. Den läckraste stridsscenen är förstås när Red Skull och Captain America mäter sina krafter - i tyngdlöshet, eftersom flykt-planet befinner sig i fritt fall.

Goda skådespelare som Stanley Tucci, Hugo Weaving och Tommy Lee Jones har inte utrymme att göra något annat än att gå och stå på sina platser och säga rätt repliker. Filmen Captain America är inte något mästerverk, men den sista pusselbiten på vägen mot The Avengers.

Popaganda 2011 lördag

Ännu en dag med strålande väder! Skinande sol och en ljum vind som fläktade bort svetten från våra stormönstrade hipsterbukar. Så synd för barnen som inte fick bada i utomhuspoolerna på den sista soliga helgen i augusti, men nu var det vi vuxna som ville höra bra musik på Eriksdalsbadets två scener. Tack och lov lät ljudet mycket bättre idag! Ingen skrällig diskant, däremot för hög bas på lilla scenen. Ljudnivån var fortfarande så hög att musiken fick dålig balans och flöt ihop, men nu hade i alla fall enskilda instrument och sången chans att klinga ut.

Jag hade sett fram emot Those Dancing Days, och jag blev inte besviken. Tightare än någonsin spelar de sina läckra låtar. De har verkligen en unik musikalisk identitet, med vackra melodier och spännande harmonier i ett hetsigt poptempo. Och så Linnea Jönssons själfulla röst! Hitten och Can't Find Entrance är klara stjärnor, men alla låtar däremellan är också starka kort.

Jenny Wilsons låtar och arrangemang är intelligenta och fascinerande. Tensta Gospel Choir gör bra punktmarkeringar i musiken, och det är bra att de inte får ta över helt och att de är så samsjungna nu. De ger en fin nyans åt musiken.

På lilla scenen är som sagt basen för hög, och det är svårt att hitta en plats där inte ljudet flyter ihop. Men man har i alla fall chansen att höra detaljer i musiken den här dagen. Syket har en trumpetare på scenen. Bra! De börjar med några tröga låtar men går också upp i tempo. Jag gillar dem ganska mycket. Många tyckte om Delorean, som spelade i en halvskymning som ännu var ljus. Jag tror nog att deras dansanta, utdragna låtar skulle kommit mer till sin rätt senare på natten.

Annika Norlin förtjänar allt jubel hon får när Säkert! intar stora scenen. Hennes musik är vackert medryckande, med ett stråk av folkvisa, men framför allt är hon en av Sveriges bästa på att skildra stunder av djupt vemod i sådan detalj att man känner känslan precis, vare sig man har levt den eller ej. Fastän konserten är den sista på en lång turné tappar hon bort sig i Vi kommer att dö samtidigt, startar om och kallar det remix medan publiken jublar åt minsta pausering. Trycket stiger till ett buller i sista, hårda Allt som är ditt.

Trion Junip har spelat ihop sedan 1900-talet. Till deras drömska klanger passar det bra att José Gonzales alltid låter som att han sjunger stämmor med sig själv. Ibland blir det för mycket av ljudmattorna, men för det mesta är musiken meditativ och vacker. Bara ett litet snäpp piggare låter Midlake: stillsam folkrock med tvärflöjt och stämsång. Halvvägs så växlar de upp tempot i en låt, men annars ligger de farligt nära vaggviseläget. Det är mörkt nu, och vi som har suttit i solen hela dagen är litet yra i huvudet och trötta.

Den enda konstanten under jjs konsert är Elin Kastlanders sång, som en säker fyr när musiken växlar från hipphopptakter till dansbar world music och vidare till känslosamma gitarrballader. Bandet är imponerande musikaliska, men med så stor variation i musiken hinner jag inte få grepp om dem på den korta konserten.

På slaget tio dundrar hård musik och blixtrande strålkastare igång på stora scenen. Det är som ett pågående bombanfall med all rök och ljussvep över scenen. Sedan dämpas rytmen, och Lykke Li och hennes band börjar spela hennes musik. Lykke Lis musik är komplex och lättsjungen på samma gång, och fastän hon låter inbjudande i mellansnacket är inte konserten publikfriande. I det höga, svartvita scenrummet framstår Lykke Li som en domptör av den stora musiken. 

Pianot går sönder till Sadness Is My Blessing, så vi får höra den med orgel istället. Att sjunga en cover på Burt Bacharachs Please Stay är en bra idé. Även i de mest oskyldiga 60-talsarrangemang kan man höra allvaret i Bacharachs sånger, och Lykke Li tar inte fram det luftiga utan det närmast desperata i sången. En annan cover verkar vara på gång, men det är bara introt till The Knifes suveräna Silent Shout vi får höra. Dessförinnan kommer den sköna låten Little Bit. Till och med på det stora konsertområdet låter den nära och intim, för att inledningen funkar så precist. Men det är nästan den enda värmen vi får på konserten (förutom mellansnacket). Rich Kids Blues startar med ännu ett bombanfall till varje trumvirvel och spelas i blodrött ljus. Under de sista låtarna skruvas trycket ända till sista låten, Get Some. Sedan är det slut.

Popaganda 2011 fredag

Eriksdalsbadet är en så bra plats för en festival: stora ytor att röra sig på, en exotisk doft av klor från bassängerna och skymtar av T-banetåg. Två välplacerade scener där banden avlöser varandra är också den optimala lösningen för att man inte skall behöva missa en enda takt av musiken man vill höra. Fredagen börjar med solsken och vädret är ljummet hela kvällen. Synd bara att ljudet låter så skrälligt ur högtalarna. Det är det enda som är dåligt, men å andra sidan är ju musiken det allra viktigaste på festivalen. Ja, förutom för dem som kommit för att visa upp mormors finaste klänning eller imponera på en ny flickvän och pratar genom hela konserterna.

Jag kommer i tid för att höra Saint Etienne från början. Utan några om och men kliver de in på scenen och börjar genast med You're In a Bad Way. De spelar förstås gamla favoriter som Only love can break your heart och Who do you think you are, men också nya låtar. Ibland vinglar de taktfasta synttrummorna ned i eurodiscodiket, men det är OK på den soliga eftermiddagen. Jag tycker om Method of Modern Love, trots ögonblick av falsksång och det allmänt skrälliga ljudet. She's on the phone är en bra avslutning.

När Henrik Berggren dyker upp på scenen tjuter kidsen som på värsta Justin Bieber-konserten, liksom när han säger att han skall spela en BD-låt. Trumpeten låter fint till Berggrens nerviga stämma. Sångerna är finstämda, men för mig flyter de faktiskt ihop till oigenkännlighet efter en halvtimme.

På den lilla scenen timmen innan försvinner tyvärr Cults ganska fina låtar i ett bullrigt ljud, och sångerskan hörs ofta knappt alls. Litet bättre lyckas Is Tropical nå ut med sitt sound. De gör energiska, melodiska och roliga låtar, men de känns anonyma. De får säkert upp partyhumöret för alla dem som väntar på The Go! Team. De i sin tur uppmanar sin publik att dansa genom hela konserten. Själv tycker jag att de låter urtråkiga. Men det finns ju många som gärna dansar, hoppar och spiller öl under nästan vilken konsert som helst, så nu fick de sitt.

Serenades var konserten jag sett fram emot mest under fredagen. Vackra låtar, fina arrangemang och en eklektisk uppsättning med goda musiker är en bra början, men än en gång försämrades allt av det dåliga ljudet, som bara blev bullrigt och skramligt. Även medhörningen måste ha varit dålig, för när sången väl hördes, så lät den inte bra. Ändå var det en bra konsert med stark känsla från scenen och i publiken. Jag vill höra mycket mer av Serenades, både på skiva och live under bättre förutsättningar.

Sista uppträdandet var Arcade Fire. Redan några minuter innan start började "förfilmen", följt av några sekunder ur musikvideon The Suburbs, på den snygga tredelade bildskärmen. Men vad som syntes under bandets första låt var den mest romantiska vy som finns: palmer vid en lagun i solnedgång. Bilderna växlade från låt till låt, och korsklipptes ibland med konsertbilder som gjorts psykedeliska med gröntoning. Det är sällan man ser bildspel som är så goda bakgrunder till musiken utan att ta över. Spike Jonze långa film till The Suburbs ger en ännu mer kuslig dimension till den vemodiga texten.

Jag har tidigare inte varit så förtjust i Arcade Fire. Deras ljudmattor har låtit antingen irriterande eller sövande för mig. Men det var för att jag inte hade hört dem live. När bandet spelar på scenen får deras musik nerv och allvar. Nu är jag väldigt glad över att ha hört Arcade Fire live, och skall minnas den känslan när jag hör dem nästa gång.

Länk till popaganda

Nichts als Gespenster av Judith Hermann

Judith Hermanns första novellsamling Sommerhaus, später kom ut på svenska som Sommarhus, senare år 2000. Många tyckte om den, även jag. Hermann är en sparsam författare, och har bara kommit ut med två andra böcker (båda novellsamlingar) efter det. Nichts als Gespenster fick inte lika mycket uppskattning som debuten, men jag tror att jag kommer att minnas de här berättelserna längre än de förra. Fyra av historierna har även gjorts till en novellfilm. Är den väl gjord så tror jag att filmen kan vara riktigt bra.

I den första novellen, Ruth (Freundinnen), reser en kvinna från Berlin till en mindre tysk stad för att hälsa på en väninna som arbetar där som skådespelerska. I historien flätar det in sig ännu en tågresa till en tysk stad, och en, nej, två tomma kärlekshistorier. Nästa novell, Kaltblau, utspelar sig på Island, dit en tysk kvinna och hennes vän kommer för att besöka en annan gammal vän till kvinnan, Magnus. Förhållandet mellan Magnus och hans sambo Jonina är som Island på vintern: stilla, svalt. Är det kärlek? Snarare vana och brist på alternativ.

Språket är sakligt och noggrant, och berättar om människor, miljöer och vad som sägs. Känslor beskrivs sällan. Det är  snarare så att man får se krusningarna på ytan och själv föreställa sig vad som sker därunder. Och vad personen gör för att hålla känslorna i schack.

Utan att det känns sökt, beskriver varje novell en människa på resa. Och som det visar det sig, en tomhet som ersätter kärlek. För varje berättelse skärps allvaret och ensamheten. Ingen människa i novellerna har kärlek, vare sig passion eller närhet och ömhet. De rör sig nära varandra, några är tillsammans, några längtar efter varanda, men ingen tar steget att ge sig till den andra fullt ut. Jag värjer mig oftast mot sådana uttryck, men här står det klart att det är just det sista steget som saknas, språnget ut i det okända, att våga visa och vänta sig förtroende. Ingen av människorna känner en kärlek som är stark nog att hålla, och ingen vågar hoppas på det. Jo, faktiskt, några bifigurer i berättelserna känner det, och ibland är deras passion så stark att den kan skaka om de blasérade storstadsborna. Tack för de få glimtarna av hopp! Men annars känns den invanda likgiltigheten och den långsamma förlusten av kärlek skrämmande trovärdig.

Huset vid Flon på Stadsteatern

Pjäsen Huset vid Flon bygger på två romaner av Kjell Johansson, Huset vid Flon och Sjön utan namn. Den rörliga kronologin får sin start i hur syskonen Eva och Einar går igenom sitt barndomshem för att sortera och slänga det som är kvar när deras mor har dött. Ett föremål väcker upp ett gammalt minne, sedan följer scenerna ur det förflutna varandra och tar form på scenen.

Barnen växte upp i ett hus en bit bort från det egentliga samhället, Midsommarkransen i utkanten av Stockholm. Man såg litet snett på familjen, där pappan var borta i långa perioder. På sjön? Nej, i fängelse. Och det var ändå under bortaperioderna som familjen klarade sig som bäst.

När jag såg pjäsen och lade till det jag mindes från boken Huset vid Flon, märkte jag tydligare den röda tråden: Barnens mormor som tillsammans med morfadern såg den framväxande socialdemokratin som det som skulle ge dem självförtroende och respekt i det nya samhället. Modern som läste och läste och drev sina barn till att studera och få respektabla yrken. Men den uppåtsträvande rörelsen är nära att knuffas omkull av fadern, som gång på gång försöker sig på hederliga jobb men tar genvägar och snubblar. Och känslan av att vara ett fotsteg från avgrunden har han lämnat kvar främst hos sin dotter Eva.

Eva tar sig till faderns barndomshem, Skogstorp, där kusinerna bor. De som var hennes vänner när de alla var små hör ändå till den sidan av släkten som såg hennes far som en förrädare. Eva, gymnasielärare i propra kläder, sticker ut bland dem, även om hon verkligen dras till människorna, speciellt till kusin Axel, de som stod varandra så nära som barn. Kanske kan hon "rädda" honom därifrån till Stockholm och ett nytt liv? Ändå är det de sjaskiga kusinerna som ser igenom Eva. Hon är med små steg på väg att bli lik sin far - hon börjar bli beroende av alkohol och kanske även av lögner och överdrifter? De här scenerna är de bästa i hela pjäsen, för de har ett sammanhang, och alla skådespelare spelar nedtonat och allvarligt.

Tyvärr är det så mycket annat av pjäsen som inte är bra. Den återkommande dialogen mellan syster och bror om vad som har hänt känns klumpigt skriven och framförd. Scenerna från barndomen i huset är till en början så glättiga att de förlorar all verklig känsla. Det är också många scener som avbryts när de börjar bli för hemska, med utrop som att så får man väl inte göra mot ett barn, eller att det är för hemskt. Ja, jag håller med, det är hemskt och jag är litet glad att jag slipper se fortsättningen. Men jag blir också besviken för att det förminskar allvaret i allt det hemska som barnen faktiskt har varit med om.

Jag är egentligen jätteglad över att det sitter musiker på scenen, men det är så ofta som deras stämningsmusik låter alldeles för högt och tvingar skådespelarna att skrika utan att de ändå hörs. Under en scen är musiken helt i onödan så irriterande att jag bara ville stänga av den.

Några av skådespelarna lyckas göra goda insatser. Göran Ragnerstam har en rik roll som pappan som ibland lyser som solen med grandiosa planer för framtiden, ibland är full och elak mot mamman och barnen. Mats Qviström, Sven Ahlström och Lena Nilsson är riktigt bra som den tätt sammankittade gruppen på Skogstorp, misstänksamma människor med sina egna regler och lojaliteter. Om fler av skådespelarna fått spela lika långsamt och tungt, och om replikerna legat bättre i munnarna, skulle pjäsen varit bättre.

Länk till Stadsteaterns sida om Huset vid Flon

Foto: Carl Thorborg

Johnny Boy Eriksson på Galleri Wetterling

Det är en vördnadsfull stämning i rummet: ljudet är dämpat, det hörs suggestiv musik, en udda doft hänger i luften, tak och väggar är klädda av ovanliga rosor, och från väggarna ser människostatyer i stort format ut och förbi oss som står där för att titta. Rosorna och skulpturerna är helt och hållet konstruerade av brun tejp.

Det går att fastna i beundran framför en detalj i taget: de stora strukturerna som har tyngd trots att de är byggda av tejpbitar, ansiktsdragen som ser stilla men inte livlösa ut, noggrannheten och arbetet som ligger bakom de många tunna flätorna. Det är imponerande att tänka på hur mycket arbete som Johnny Boy Eriksson har lagt ned på sina verk. Men det är minst lika imponerande att bortse från det och stå omgiven av de stora, tysta människobilderna.

Det första rummet liknar en uråldrig helgedom med gudabilder eller kungabilder att visa sin underkastelse för. Men Johnny Boy Eriksson har själv berättat att fyra av statyerna visar stereotyper som inte nödvändigtvis är goda förebilder: en kvinna så skönhetsopererad att ansiktshuden smält bort, en hipphoppare med pistol i handen. Några andra av personerna är på väg att slukas upp av väggens bruna rosor. Den enes ansikte håller på att förvandlas till rosor, och det ser kusligt ut.

I en annan sal är det istället en vitmålad man med långt hår och hatt som bryter sig fram ur väggen, genom tegelstenar och tejprosor, och sträcker ut sin hand. Han har ett vänligt uttryck, men det är fortfarande litet kusligt att hans stora kropp kämpar sig fram ur golvet och väggen. Var kom han ifrån? I en filmsekvens visas en vitklädd man med stort vitt huvud som hittar en stor skalle i snön, och sitter och kontemplerar på en bänk med ett mångtydigt uttryck i ansiktet. Johnny Boy Erikssons utställning är spännande och fantasifull.

Länk till Wetterling Gallery
Länk till Johnny Boy Erikssons hemsida