Frissiras konstmuseum i Aten

Att kurera en utställning som fokuserar på nakna människor i konsten är måhända en säker väg till höga besökstal. Men det kan också vara ett sätt att framkalla gäspningar. Har vi inte sett tillräckligt med avklädda kroppar genom århundradena? Med trettio nakenstudier framför sig, tröttnar man inte efter den femte?

Konstmuséet Frissiras börjar sin utställning Naked Truth med konventionella tavlor från 1900-talet. Jag får lita på dem när de säger att de visar verk av erkända konstnärer, eftersom jag inte känner igen ett enda namn. Det är en utmaning att måla en människokropp, med muskler, hudveck, ljusskiftningar i huden och kanske även fettdepåer, och att kanske släppa fram personligheten både hos modellen och artisten. Med bara en tavla av varje konstnär är det svårt att se eventuell konstnärlig utveckling, eller jämföra med andra verk från samma tid. Och kvinnor, bara nakna kvinnor... någon man här och där, inte mer. Det är sällan som något "händer" i tavlorna; det är som att inte världen existerar utanför motivet, och det menar jag inte som något positivt.

Men en trappa upp blir det intressantare. Bilderna är nyare och mer experimentella. Det är inte alltid det sköna - vackra kroppar, lättjefulla poser - som visas, och en del verkar ha något att säga. Pat Andrea är representerad med tre tavlor, stora, färgrika och med en teknik som liknar ett målat collage. Människor med udda proportioner bär stela kläder där det tittar fram bröst ur utskurna paneler i tyget. Det får mig att tänka på personer som spelar roller, med eller mot sin vilja, och min hjärna börjar vakna till igen.

Pat Andrea

I ännu ett annat rum visas tre tavlor av Jean Rustin i blågrå färgskalor. De visar små, satta människor (barn?) med groteska ansiktsdrag. De liknar nidbilder av sinnesslöa från för sjuttio år sedan. Men barnen tittar på oss med ett tuffa, utmanande blickar, och verkar inte knäckta fastän de ser ut att vara illa behandlade. Spännande.

På några stora, detaljrika tavlor manar Dino Valls fram gamla noggranna målningar och katalogiseringar av växter. På vänstra långsidan av en stora tavla finns paneler som visar en blomma, hänvisningar till dess plats i Linnés sexualsystem, några latinska definitioner och en röntgenbild av ståndare och pistill. På högra sidan finns motsvarande paneler men för arten människa. Mitt emellan står två människor med sidan till framför en stor hylla med lådor som gjorda för att förvara fina exemplar av vad man månne samla på. Mannen och kvinnan står med sidan till, och man ser att deras frisyrer tar slut mitt på huvudet. Som om baksidan är oviktig, för att de skall plattas till i ett herbarium för människor! Men... den ene håller i handen en vass kniv. Är de på väg att göra uppror? Jag hoppas det. För på en annan tavla sitter en orörlig kvinna med rödkantade ögon och orolig blick. Framför henne ligger utplacerade handskar, gummihänder och en kniv, och från vår synvinkel sträcks det fram en företagsam hand som verkar vilja förse sig med ett provexemplar. Ugh, kusligt! Men efter alla sekel av nakenmodeller som målats av och glömts bort är de tavlorna en skruvad överdrift av "människan som studieobjekt" som jag verkligen gillar.

Länk till Frissiras

Dino Valls

Äta ute i Aten

Efter bara en vecka kan jag ju inte ge någon heltäckande guide till vad man kan få att äta i Aten, men några saker lade jag märke till. I kvarteret nedanför Akropolis, i stadsdelen Plaka, finns det många restauranger som säkert är fulla av besökare under högsäsong. De är fint inredda, har livliga inkastare och många har utomhusserveringar där man sitter med utsikt mot något trevligt torg eller monument. Och förmodligen cigarettrök från grannbordet, om man orkar med det.

 Restaurangerna har ungefär samma priser och samma utbud; kända typiska grekiska rätter som moussaka och souvlaki, och några mindre kända. Det är inte gourmetklass på maten, men den är heller inte dålig. Krögarna bjuder ibland på en drink efter maten, eller en tallrik skivad frukt som efterrätt, och de plockar gärna in många smårätter till större sällskap och hjälper till att skapa god stämning. De är turistfällor, men man vet vad man får och man behöver inte bli besviken på det.

Här och där på smågator i andra stadsdelar finns det familjedrivna restauranger som känns mer genuina. En vars namn jag inte minns ligger mitt emellan de två prisvärda hotellen Herodion och Philippos strax söder om Akropolis. De serverade inte moussaka, för det var inte säsong för det. Sådan integritet gillar jag. Men åh, vilka goda förrätter de hade! Ostpajer i form av rullar, smakliga pumpa-frittatas och aubergine stekt i olja som smälte i munnen. Vilka smaker - inte starka, men rika.

Men en av de bästa måltiderna åt jag för tre euro på ett sjabbigt gatukök strax intill hallarna med köttmarknaden, Varvakios Agora. I hallarna stod slaktare och hackade upp stycken av de upphängda djuren, så förstås hade haken i närheten tillgång till färskt kött. Men ändå, att den här lilla syltan lagade till både grönsakerna och kycklingen till souvlakin och pitabrödet det låg i, så att det blev så gott! Hela mitt sällskap blev mycket mätta och nöjda och pratade om souvlakin länge efteråt.

Grekiskt kaffe finns det en del som älskar och en del som hatar. Det lagas till i en kanna där vatten kokas upp tillsammans med de krossade kaffebönorna, så det blir ett lager av kaffesump i botten som man kan spå sina vänners framtid i. Själva det drickbara kaffet kan man tycka är blaskigt eller gott. Jag tyckte att det var gott, men föredrar ändå vanligt kaffe. Ingen spådde min framtid! Kanske kommer jag tillbaka till Aten, men det vet jag inte...

Benakimuséet i Aten

Längs parlamentsbyggnaden i Aten går en stor gata där flera ambassader ligger. Ett av husen på gatan är Benaki-muséet, litet svårt att hitta för ingången är från sidogatan, men väl värt ett besök. Trots att jag älskar muséer var jag litet besviken efter besöket på Akropolis och dess museum. Som tur var följde jag några kloka kollegor till det vackra och välplanerade Benakimuséet.

På våningsplan efter våningsplan, nedifrån och upp, visas arkeologiska fynd ur den grekiska historien. De äldsta föremålen är femtusen år gamla, och så vackert gjorda! Jag ser en skål av sten med tre fötter som jag gärna skulle ha hemma. Intill ligger en grund mortel och mortelstöt som fortfarande bär röda fläckar efter det som stöttes i den för tusentals år sedan. Urvalet av föremål är lagom stort för att man skall se variationer på varje tema, men inte så stort att det blir överväldigande. Varje monter har fylliga förklaringar till vad föremålen användes till och under vilken tidsperiod. Jag kan se hur de hänger samman, får en idé om hur samhället såg ut, och börjar fantisera om vilka människor som tillverkat dem och vilka som använt dem.

Under vandringen uppåt i huset rör sig man framåt genom århundradena. Man visar knivar, skålar, amforor, statyer, leksaksfigurer, rökelsekar, smycken, tavlor och böcker som är vackra, imponerande och signifikanta för sin tidsperiod. Förutom montrarna har man i salar använt autentiska föremål för att bygga upp hur ett (rikt) hem kan ha sett ut för femhundra år sedan, eller ställt upp vackra ikonostaser som täcker en hel vägg. Ända fram till 1900-talet sträcker sig historien, inbjudande och intressant från början till slut.

Just när vi besökte muséet var den permanenta utställningen utökad med kommenterande verk av nutida konstnärer. Intill de historiska föremålen såg de mest slarvigt gjorda och litet fåniga ut, men något hade de väl att säga. En konstnär hade målat bilder av moderna konflikter på små marmorstycken, intill de antika tavlor och monument som skildrar krig, men med mer fokus på våldet och offren än på hjältarna. På många platser i huset satt serieteckningar ritade av samma person. Hade jag kunnat grekiska hade jag förstått ännu bättre vad bilderna ville säga, men nu kunde vi bara konstatera att de var designade (till färg och form) så att de skulle smälta in i utställningen. Jag är annars mycket intresserad av att låta nya konstverk kommentera historiska föreställningar, och fastän jag inte tycker att det här försöket var så lyckat, tycker jag att det var en bra idé.

Att besöka Benakimuséet var otroligt lärorikt, och ändå var det en rofylld upplevelse att vandra genom den fint planerade permanenta utställningen. Jag rekommenderar alla som besöker Aten att vika några timmar till att gå dit!

Länk till Benakimuséets hemsida

Akropolis i Aten

Över mångmiljonstaden Aten reser sig Akropolisklippan med Parthenontemplet och kan ses från många platser i staden. Att gå uppför klipporna till Parthenon är inte så tungt som det kan se ut från den brantaste sidan, för det finns breda stenlagda trappor med lagom avpassade steg största biten, och det finns andra helgedomar och Dionysosteatern att stanna upp och titta på under vägen. Dionysosteatern, vilken teater! Byggd 500 f Kr på sydsidan av Akropolisklippan kan den ta emot 17000 besökare. Tänk så många verk som spelats där för så länge sedan. Hur många av våra förfäder träffades där och blev förälskade? Vilka var skådespelarna? Var de omsvärmade, hade de rampfeber, slogs de på krogen efter en föreställning?

Skyltar dirigerar med jämna mellanrum besökare att välja en slinga på vägen upp och en annan på vägen ned. Jag antar att det är nödvändigt att tänka på under högsäsongen när klippan myllrar av turister. När man kommer i januari är vi besökare så få att man kan flanera åt vilket håll man vill, stanna upp och se templen så länge man vill och med fri sikt. Nackdelen är att det kan vara molnigt och duggregna, som när jag var där. Det var inget som störde mig just då, men när jag jämförde med ett annat tempel jag besökte senare i bättre väder, önskar jag att jag hade fått se de magnifika pelarna i solljus och skuggorna de kastar.

Propyléerna är portalbyggnaden genom vilken man träder in till tempelområdet högst uppe på den plana klippan. Nästan alla byggnader är under renovering, och man ser byggnadsställningar, arbetsverktyg och ett par grovarbetare. Jag vet inte hur mycket som man har tänkt att restaurera och hur det kommer att se ut efteråt. Skall de bevara det som är intakt och bygga på så att det ser ut som under områdets glansdagar? Jag är inte säker på att det blir bättre än att låta ruinerna stå kvar som de är, även om det säkert vore en mäktig känsla att gå bland de stora, vackra templen och med hjärtat i halsgropen tänka sig att man är på väg för att offra en gris för att få ett bättre kärleksliv...

Precis nedanför klippan ligger Akropolismuséet med sin läckra fasad av glasrutor tonade i svart. Mest imponerande är rekonstruktionen av friserna längs Parthenontemplets sidor, placerade utåt i en rektangel som om de satt kvar på Parthenon, men i ögonhöjd för oss som inte är lika upphöjda som de grekiska gudarna. Vilka scener, och så fantastiskt välgjorda figurerna är! Som tur är var de väldokumenterade i ord och bild innan överbeskyddande engelsmän plockade ned dem och förde dem till England, där de ännu är kvar. Annars är det litet komiskt att se att när det enda som är kvar är en (halvmeterstor) tå, så har de ändå lyckats rekonstruera jätten som den satt på, och hur han vrider sig i sin dödsscen. Och det utan DNA! Och det är också fantastiskt att så mycket har bevarats trots flera attacker och plundringar av Aten under århundradena, arméer som använde templen som krutlager och fromma kristna som byggde om alla tempel till kyrkor. Muséet är placerat så att man vid ena långsidan av frisen kan vända sig om och tydligt se Parthenon uppe på Akropolis. Det är snyggt!

På muséets nedre våningar finns fler statyer och mindre fynd som skålar, amoforor och leksaksfigurer, de flesta från åren 500-400 f Kr, eran då Akropolis bebyggdes. Precis som vid templen uppe på klippan finns det faktiskt inte så mycket information om fynden mer än från vilken tidsperiod de kommer. Jag hade gärna velat ha fler berättelser om vad föremålet har använts till. Om man går till muséet är det en god idé att ha med en egen guidebok. Säkert kan man hitta någon bra i museishoppen. Så listig var inte jag, tyvärr, men i efterhand fick jag låna en bok som en vän hade köpt, och den var riktigt bra! Den innehöll helsidesbilder på (de orestaurerade) templen på Akropolis och även några andra runt om i staden. Till varje bild fanns ett transparent blad, och när man vek ned det bladet såg man hur byggnaden sett ut när det var nybyggt. Det gillade jag riktigt mycket! Man kunde skapa sig en känsla av hur det var tänkt att se ut, och ändå få se det som är kvar av vad människor baxade uppför klippan utan hjälp av lastbilar och lyftkranar för över två och ett halvt tusen år sedan. Det är svindlande att tänka på. Vad vi människor kan!

Micaela Dahlberg på Angelika Knäpper Gallery

Jag känner igen stämningen från den förra utställningen i Micaela Dahlbergs nya utställning med titeln Postcards and Dreamers. I stilla, mjuka men kalla landskap finns det föremål utplacerade som borde frysa eller ta skada. En drake mot en himmel med tunga moln är inte lika oväntad som miniatyrhusen under ett fågelbursgaller. Men även de ensamma snäckorna ser ömtåliga ut där de ligger på klippor i bergiga landskap. De har färger och mönster som om de försöker smälta in i landskapet. Hur kom de dit? De kan ha tagit sig dit på egen hand. Snäckorna kanske längtade till bergen.

Micaela Dahlberg The Mountain (2010/2011)

Jag tycker om tavlorna som ställer ett element av saga mitt i verkligheten. Allra bäst tycker jag om bilden av trädstammar och mjuk, ljusgrön mossa från en djup skog, med två fritt svävande sängstolpar i förgrunden. Det är en fantasiväckande bild av blandningen mellan dröm och verklighet.

Länk till Angelika Knäpper Gallery

Micaela Dahlberg The Bed (2010/2011)

Unga filharmoniker i närbild

Musikerna som tog plats på Grünewaldsalens scen är alla unga till åren, men har ändå erfarenhet från såväl Kungliga Filharmonikerna som andra goda orkestrar. I elfte timmen fick Elisabeth Dingstad hoppa in i en fiolstämma, men ingen darrade på stråken för det. Ensemblen lät samspelt, och det är inte fel att hålla sig nära intill det skrivna utan att ge sig ut i egna tolkningar.

Det första stycket, Philip Glass Stråkkvartett nr 2 "Company", är minimalistiskt men ändå harmoniskt och melodiskt. Instrumenten spelar långa pågående figurer som är både rytm och ton, med lätta förskjutningar som skapar växlande känslor. Det var suggestivt och mjukt att lyssna på.

Att komma direkt efter Glass gör att Maurice Ravel kanske inte låter lika nyskapande som han faktiskt var. Nu är hans Stråkkvartett i F-dur så vacker, med sin inbjudande inledningsmelodi som ekar i de följande satserna, att det ändå bara är att blunda och njuta.

Efter paus anslöt pianisten Peter Friis Johansson för Schumanns Pianokvintett i Ess-dur. Det är ett fint verk, där pianot ibland kommer in överraskande, men där harmonin sedan återuppstår. Det var ett vackert program för en januarisöndag.

Bjarne Melgaard på Lars Bohman Gallery

The Sadistic Skater är titeln på Bjarne Melgaards utställning på Lars Bohman Gallery. Det syns skejtare, hotfulla och lockande, i de färgrika drömbilderna gjorda av ett virrvarr av streck som här och där liknar fallosar. På en kille som går med en bräda under armen sticker det fram en penis i form av ett gristryne. (Den figuren har synts förr i Melgaards konst.) Jag vet inte om skejtscenen hatar eller välkomnar bögar. Den har ju sina egna koder, och säkert en grov machismo mot utbölingar. På ett självporträtt i aggressiv pose förnekar Melgaard att han tänkt göra någon skejtramp som konst.

Hat mot homosexuella är ju tyvärr inte ovanligt. I några andra tavlor med text verkar den talande längta efter att utsättas för våldet av en (själv)rättfärdig kristen man. Det är bra att peka på felslutet hos dem som tolkar det kristna budskapet till att misshandla bögar. Men inbjudan till våldet påminner ju också om underkastelsen hos någon med masochistisk läggning, och tar alltså udden av böghatarens våld. Fast med tanke på att de flesta homosexuella i världen nog helst skulle slippa vara rädda för stryk, får jag ändå en dålig känsla av tavlorna.

På golvet står kompakta skulpturer i halv människostorlek. Det är figurer, två och två, en med en arm om den andre. De har ingen hals utan ett knopphuvud liksom andra gubbar som synts i Melgaards konst, de har tunna, tillbakabildade armar och utslätade kroppsliga kännetecken, förutom att flera av dem har tjocka penisar som når ned till marken som ett tredje ben, ett elefantben, grövre än de två andra. Det ser ut som att någons dröm har blivit verklighet där. Färg har kladdats på dem i tjocka lager som bildar egna formationer. Vad är de där stora runda färgcirklarna för något? Kulhål? Jag kan inte läsa av dem. De kulturer som Melgaards utställning rör sig i är varken bekanta eller intressanta för mig, så jag får nog betrakta dem som en utomstående.

Uppdaterat: Bjarne Melgaard hade så mycket att säga om skatescenen, att han nu fortsätter med utställningen Sadistic Skater del två.

Länk till Lars Bohman Gallery