Lars Lerin på Angelika Knäpper Gallery

Lars Lerin är känd och älskad för sina akvareller. När han använder färgerna skapar han så rika motiv att det kan se ut som lager av oljefärger. Det krävs både skicklighet och öga för motivet att låta färgen bilda konturer, skiftningar eller detaljer som är så lagom otydliga att ögat fyller i det självt. Ett fantastiskt exempel är den mönstrade kupolen på ett palats, där Lerin både visar sirligt ornament och tidens tand på mönstret. Det första som möter en i Angelika Knäppers salar är tre stora verk med namnen Ljus i öster I, Ljus i öster II och Palats. Motiven är vackra bysantinska byggnader.

Lars Lerin, del av Ljus i Öster, 2010

I nästa rum är vi tillbaka i Europa. En tavla heter Spegelsal - jag är inte tillräckligt berest för att känna igen den. Det är knappt så att jag känner igen Nationalmuseum i ett underligt skymningsljus, med ett varmt ljus som kommer från en helt mörk bakgrund. Fullständigt fascinerande är den stora tavlan Bibliotek. Rad efter rad av böcker, halvt läsbara titlar på ryggen, här och där den karakteristiska pricken på en avskiljare som anger att en ny underkategori börjar.

Det blygsamt betitlade verket Lösöre I-VII visar upp vackra, värdefulla föremål, som i alla fall jag skulle bli glad och tacksam över att få ärva. Men de visas upp ett och ett, som i en auktionskatalog. Kanske kommer de att skingras och förlora sin gemensamma historia.

Draculas borg är just en silhuett av ett spökslott mot en dramatisk himmel. På tavlans nedre del löper en handskriven text, en vacker men helt oläslig handstil, som kanske berättar historien som skulle kunna utspela sig i motivet. Roligt, men kanske inte så djupsinnigt. En annan sorts historieberättande sker i tavlan Fönster mot gården, där några upplysta fönster i ett höghus visar scener ur livet. Men jag tycker ändå att de tavlor som inte försöker säga för mycket på en gång är de som säger mest. Till exempel Marknad (Teresina), som med sitt motiv av människor i vita kläder i ett starkt ljus, förmedlar en känsla av hetta, ljus, damm och nästan ljud och rörelse.

Kanske är det jag som är bländad av exotism, jag som knappt varit utanför Europa, när jag påstår att bilderna från öst och syd verkar mer naturtrogna än de från ett Västeuropa i skymning (das Abendland). I varje fall är vartenda konstverk så imponerande och fascinerande att utställningen är mycket, mycket sevärd.

Länk till Angelika Knäpper Gallery

Oskuldens tid

Vilken lögn, att kalla en film om flickor på internatskola för "oskuldens tid"! Tonårsflickor kan vara nog så ondsinta mot varandra, bilda grupper för att känna sig viktiga och mobba dem som inte passar in. Men visst finns det en oskuld i de här flickornas drömmar om det avlägsna livet utanför skolan.

Bland alla svartklädda, stränga lärarinnor och husmödrar på internatet lyser den glamourösa Miss Gribben (Eva Green), simlärarinnan, med sotade ögon, röda läppar och stiliga kläder efter senaste snittet (ett 1920-tal som börjar känna sig dekadent). Åh, att få vara med i hennes simteam! Och att få vara kapten för simmarlaget, och Miss G:s favorit, som Di (Juno Temple) är! Men Di är också en liten apa, med tyrannfasoner mot de andra flickorna. Så synd att just hon är Miss G:s favorit. Miss G verkar faktiskt vara litet för kamratlig mot henne och mot hela sitt simteam.

"Vad är det viktigaste i livet? Begär! Desire!" säger hon med blixtrande ögon till sina flickor. Är begäret tillräckligt starkt i er, kan ni göra vad som helst, lovar hon dem. Avskärmade från livet utanför suger flickorna i sig varje ord. Miss G är deras idol, och det är ju en tacksam roll att vara idol för ett dussin skönhetstörstande tonårsflickor. Hon suger i sig deras kärlek nästan som en vampyr.

Från världen utanför, insvept i en aprikosfärgad sammetskappa och med rykten om aristokratisk börd,  kommer den nya flickan Fiamma Coronna (María Valverde). Även om hon varit lugn och följsam hade hon säkert ruckat på hierarkierna i gruppen av simmarflickor. Nu är hon dessutom stolt och säker på sig själv. Och hon har färska erfarenheter inte bara av vardagslivet utanför skolan, utan från exotiska länder som Indien, Abyssinien och Somaliland. Med sin mystiska historia och annorlunda sätt är hon både en lockande storasyster, och någon som måste sättas på plats för att bevara ordningen. Och Miss G är inte personen att hålla flickornas intriger i schack, tvärtom.

Skolbyggnaden är omgiven av en djup gammal skog och isolerad på en ö. Ibland känns den som en hemsökt herrgård som det aldrig går att ta sig ifrån. Och är man en ensam flicka långt från sina föräldrar är det säkert så det känns. Verkligheten är det man har precis omkring sig; skolan, fröknarna, skolkamraterna. Att någonsin lämna skolan är något som en del av flickorna slutat drömma om. Man har inga andra lagar än det man kommer överens om med sina vänner.

Jag hade sånär missat den här filmen, om jag inte läst Vän med kroppens recension. Tack för det! Tidningarnas recensioner var litet väl avmätta. Men Oskuldens tid är en spännande berättelse, med vackra scener att njuta av, och en av de mest intressanta filmerna på bioduken just nu.

Stephan Balkenhol på Lars Bohman Gallery

I Lars Bohman Gallerys salar står stora och små människoskulpturer. Små människor i helfigur på höga socklar, stora reliefer av ansikten eller helfigurer, och även kolteckningar av människor. Alla har neutrala uttryck och inga disktinkta kännetecken. De är helt klart människolika, men utförandet har inte tillfört någon personlighet, snarare reducerat den. Skulpturerna är noggrant utmejslade, men inte putsade eller utjämnade på ytan, och de flisor som blivit kvar har målats med samma färg som den tillhörande kroppen.

Litet humor ligger det i att den lilla kvinnoskulpturen i första rummet står som om hon vore på utställning och tittade på en tavla. Och en teckning föreställer en man som tittar på ett stort kvinnohuvud i samma stil som Balkenhols egna skulpturer. En man har klättrat upp i en kaktus. Alla avbildade människor är stillsamma, avslappnade, mer sympatiska än avvisande. Men jag ser ingen större mening med dem som konst. De är varken en utsmyckning eller en utmaning för intellektet. De engagerar mig inte.

Foto: Lars Bohman Gallery

Länk till Lars Bohman Gallerys sida om Stephan Balkenhol

The Four-Gated City av Doris Lessing

I fyra böcker har jag följt Doris Lessings Martha Quest under hennes uppväxt och liv i Afrika. I sista boken, The Four-Gated City, flyttar hon till London, England, landet som hennes föräldrar kom ifrån och ofta har talat om som en möjlighet i framtiden. Handlingen tar sin början 1950, men boken är skriven 1969, och det har tydligt påverkat Lessings berättarstil.

De första hundra sidorna av den tjocka boken förmedlar en känsla av rotlöshet. Dels är London fortfarande skakat av andra världskriget och bomberna som raderade flera kvarter och lämnade ruiner efter sig. Dels är även Martha osäker på vem hon skall vara och hur hennes roll i livet skall vara, och hon väljer och väljer bort bostäder och jobberbjudanden. Mest av en slump hamnar hon till sist som assistent hos författaren och fabrikören Mark Coldridge; i huset som är en så central punkt för familjens medlemmar, och genom dem också mitt i det nya liv som bröt fram under The Swinging Sixties. Fastän fokus ofta flyttas från Martha, är det en lättnad att få läsa de partier som mer konkret redogör för skeenden och dialoger, och som liknar Lessings sakliga röst från de tidigare böckerna.

Men större plats i boken tar långa partier av mer eller mindre psykologiska analyser av skeenden och av människors mentala tillstånd. Jag kan inte uppskatta dem alls. Marthas/Författarens utgångspunkter, undersökningsmetoder och slutsatser känns oriktiga och mer och mer som önske- eller efterhandskonstruktioner. En av huvudpersonerna i boken, Marks hustru Lynda, vårdas tidvis för schizofreni, bor tidvis hemma och vacklar mellan att försöka bete sig "normalt" och episoder av vansinne. När Martha tar hand om henne börjar hon själv påverkas och dras in i ett tänkande där hon känner sig evolvera bortom människors normala kapacitet och till förmåga till tankeläsning. Jag tycker bara att det är obehagligt, och ingenstans övertygar Lessing mig om att förmågan är verklig - händelserna kulle lika gärna kunna fantasier under psykotiska episoder.

Ett appendix tillhörande boken listar brev skrivna 1995-2000, alltså "i framtiden", som beskriver apokalyptiska händelser under 1970-talet. Som storläsare av science fiction under flera decennier blir jag beklämd av att läsa de bristfälliga och naiva berättelserna om katastrof och utopiska kommunistiska samhällen. Det är tydligt för mig att Lessing saknar ett vetenskapligt tänkande som är nödvändigt för att skapa ett trovärdigt scenario, men därtill tycker jag att hennes idéer om vad som skulle hända i dessa situationer saknar djupare insikt om mänskligt beteende i grupp. Än en gång verkar det som mer önsketänkande för att driva en tes, än försök till klarsynt extrapolering av samtida stämningar.

Efter att ha följt den intelligenta Martha Quest genom fyra böcker, känns den femte ytterst malplacerad. Jag ångrar inte att jag läste The Four-Gated City, men jag tycker inte att den tillförde något till berättelsen om Martha Quest, snarare tvärtom. Den stora behållningen av boken är att den målar upp baksidan av Swinging London; när Lynda ständigt bär färggranna handskar, och sanningsenligt svarar att det är för att hon har bitit sina naglar blodiga, blir hon hyllad som en excentriker med egen stil. Flera sådana berättelser om själslig oro som både slätas över och förstärks av det snabba livet där det gäller att vara snygg och synas på rätt fester ger en bild som kompletterar det lilla jag vet om sextiotalet. Ja, boken beskriver ganska väl ett samhälle som blir mer individualistiskt för att i värsta fall tippa över i narcissism och en evig ansvarslöshet. Men jag kan ändå inte koppla samman den med Martha Quest.

När jag läste den här boken kände jag en viss längtan efter en genomgripande analys av litteraturvetare och idéhistoriker. Det finns så många trådar i handlingen att ta upp. Till exempel hur Marthas kommunism inte startar någon lust till klasskamp när hon flyttar in till en man som ju är en av ägarna till produktionsmedlen. (Dock inte mig emot; jag har aldrig hyst något agg mot dem som uppfinner saker och skapar arbetstillfällen åt andra.) Om någon har någon analys att bidra med, så lyssnar jag gärna!

Fler böcker av Doris Lessing:

Martha Quest

A Proper Marriage
A Ripple from the Storm
Landlocked 

The Grass Is Singing
The Memoirs of a Survivor

Modern musik från förra sekelskiftet

Claude Debussys Prélude à l'après-midi d'un faune (1894) var ett av de stycken som den aspirerande flöjtisten Jenny B stod och övade på i sitt tonårsrum. Åh, som jag längtade efter att få spela den lockande flöjtstämman i en av Europas konsertsalar! Men även vetenskapen kallade, och nu är jag en nöjd lyssnare istället.

Kungliga Filharmonikernas flöjtsolist inledde konserten med att spela den vackra melodin med varm och säker ton. Orkestern, som ofta låter väldigt bra i stycken som det här, föll in och stödde, ledde och målade faunens eftermiddag med den lätthet och klarsynthet som impressionismen kräver. Underbart!

Verket var dessutom en perfekt prelud till nästa; Pianokonsert Nr 5 i F-dur (1896) av Camille Saint-Saëns, med Jean-Yves Thibaudet vid Konserthusets flygel. I konserten håller sig orkestern till största delen i bakgrunden. Förutom i sista satsen, där även orkestern får leva ut i crescendon och bära melodislingor, ligger energin och dynamiken hela tiden hos solisten. Och rätt så! Är man solist skall man få excellera i både tekniska utmaningar och känsloexplosioner. Det gjorde Thibaudet verkligen - vilken pianist! Han har en styrka i sitt spel, och kan även få flygeln att låta som ett helt annat instrument i några fina passager i diskanten.

Vi fick ett extranummer; Chopins vackra Nocturne. Thibaudet spelade den inte så långsamt och drömskt som den ofta får låta, utan snarare med eftertryck och briljans, kanske ridande på energivågen efter konserten. Det var egensinnigt men lyckat. Jag hoppas att vi får höra honom snart igen!

Var det Star Wars: A New Hope som rullade igång efter pausen? Man kunde nästan tro det, men det var ju Gustav Holsts Planeterna (1916). Inte ett sekelskiftesverk som de två tidigare, men framsynt på ett annat sätt. De sju planeterna som ingår i verket har tonsatts efter sina astrologiska egenskaper, och jag kan tycka att temperamenten är litet överdrivna: Mars är så krigisk, Venus så fridfull, Jupiter så jovialisk (och stor och tung!). Men kanske är jag avtrubbad efter att ha hört liknande starka (manipulativa) känslomusik som bakgrund i filmer under hela mitt liv. Så blasé var inte Holst när han skrev sin svit, så på konserten lutar jag mig tillbaka och låter mig hänföras.

Som vanligt spelar filharmonikerna utmärkt, och Sakari Oramo leder dem genom pastorala stycken och starka fortissimon utan att det blir spretigt. I sista satsen, Neptune, the Mystic, närmar sig kvinnliga sångare ur Katarina Kammarkör utanför salens stängda dörrar, för att sedan lämna oss med en borttonande, fantasieggande tonslinga. Verket slutar alltså i fjärran... Det är spännande och vackert, och jag är lycklig och tacksam över den givande resan genom vårt solsystem.

Samma konsert ges också på lördag den 25 september, och jag rekommenderar den varmt!

Länk till Konserthusets sida om konserten

Thrice upon a time på Magasin 3

Det privata konstmuséet Magasin 3 i Stockholms Frihamn har hunnit skaffa en massa spännande verk under de tjugo år det har funnits. Tre kuratorer (Elisabeth Millqvist, Tessa Praun och Richard Julin) har valt konst ur samlingarna efter vida men stimulerande begrepp, och jag tycker att de har lyckats väl med att hitta intressanta verk som fungerar bra ihop.

Första delen tar avstamp i konsthistorien och två av de vanligaste och viktigaste motiven: porträtt och landskap. Jag tycker om de traditionella kompositionerna av personporträtt och landskapsmotiv, och precisionen och de dolda budskapen som var ett tecken på yrkesstolthet hos målare för hundratals år sedan. Men jag tycker också om de moderna varianterna, som skapar motiven genom collage och andra tekniker, och försöker säga något nytt. Flera av verken på Magasin 3, särskilt landskapen, är intressanta och fantastiväckande. Speciellt tycker jag om Janine Antonis självporträtt inbyggd i ett dockskåp, som är en nickning till Frida Kahlo och ändå en helt egen idé: en vuxen kvinna med ett leksakshem i ett leksaksrum. Fast några tavlor av Carl Fredrik Hill, som var ovanliga och överraskande när de gjordes 1874, är ändå starkast av alla.

Utställningens tema rör sig sedan mot rum; ytor, inneslutningar, konkreta rum, tänkta rum. Här finns Ann-Sofie Sidéns Who Told the Chambermaid, och en video där den israeliske konstnären Absalon demonstrerar nya varianter på möbler som han drömt ihop. Han provligger en säng som är en urgröpt rundel där benen hänger utanför, och provstår i en axelhög kub där man är innesluten från tre sidor. Kul, fast litet onödigt, tycker jag.

Karin Mamma Andersson, Studio (2007)

I en sal får konstnärer visa upp och tala om sina hem och sina ateljéer. Det är bara någon av dem som har ett avspänt förhållande till sitt arbete; alla andra talar om hur hem och arbetsrum är sammansmält på gott och på ont, mest på ont, verkar det som, eftersom de flesta talar om ångest inför sitt arbete och eviga uppskjutanden.

Det bästa i hela utställningen är några stora fotografier utförda av Annika von Hauswolff. Jag har sett dem förut, och även här, inklämda i en trång gång, förmedlar de samma starka känsla av oro, och är så fysiska att de nästan tränger sig ut ur bilden.

I nedre utställningssalen visas verk på temat samlande och uppräkning. Det är något jag skulle kunna tycka om, men vad jag gillar då är det nästan tvångsmässiga samlandet som vittnar om ett försök att förstå världen, eller en liten bit av den, och kategorisera något som egentligen inte kan generaliseras. Men på Magasin 3 trängs delar av samlingar med andra samlingar, och det förtar intrycket.

Ett helt rum är dedikerat åt Jockum Nordström, en konstnär som jag alltid har tyckt är överskattad. Här får vi se några roliga husbyggen och pyssellådor, som är litet roligare än hans vanliga teckningar. Men som så ofta har han litet omotiverat prånglat in några pinsamt pubertala nakenteckningar. Nej. Jag kan fortfarande inte tycka att han är vare sig bra på att rita, eller har något intressant att uttrycka.

Det låga inträdet till Magasin 3:s utställning gäller för hela säsongen, som vanligt. Det är generöst! Och också i det närmaste nödvändigt, eftersom utställningen är så stor och varierad att man borde gå tillbaka och se på verken flera gånger.

Länk till Magasin 3:s sida om Thrice upon a time

White Material på bio

I öppningsscenerna banar sig Maria Vial (Isabelle Huppert) väg, i rosa klänning, genom ett hett afrikanskt landskap. En bil som hon försöker stoppa vägrar att stanna, själv gömmer hon sig i buskarna när en bil med soldater kör förbi. Vart är hon på väg och vad har hänt? Hon springer vidare, och filmen börjar blicka tillbaka. Jo, visst kan man ana varför Maria Vial springer, men även med ett hum om handlingen är det svårt att få grepp om vad som händer, och främst om vem som krigar mot vem.

Maria Vial och hennes familj driver en kaffeplantage, Café Vial, i ett icke namngivet land i Afrika. Ett uppror i landet gör livet farligt för civilbefolkningen, inte minst vita markägare. Flera har flytt eller är på väg att fly, men Maria Vial vill inte lämna farmen. De hyrda arbetarna ger sig av i cykelkolonn medan hon ber dem att stanna: "Kaffet är snart skördat, bara en vecka till, bara fem dagar till, så har vi bärgat skörden!"

Men männen ger sig av. Även ex-maken och partnern André (Christophe Lambert) vill fara; "Litet kaffe är inte värt att dö för!" Men fru Vial lyssnar inte. Med steg som är bestämda och ostadiga på samma gång rör hon sig över farmen, lagar det som är trasigt, hyr nya arbetare, försöker fortsätta som vanligt. Är hon modig eller för envis och dum för att se faran? I vartannat hörn står en transistorradio och spottar ur sig hotfulla meddelanden; varnande, uppeggande, hatfulla.

Den långa tid av filmen som jag inte förstår vem som orsakar vad är kanske en rättvis gestaltning av förvirringen vid ett hotande inbördeskrig. Men jag tror att filmen skulle vunnit på att vara mindre mystisk; som det är nu blir Maria Vials handlingar, som egentligen är logiska, lika hemlighetsfulla som rebellerna som gömmer sig i buskarna. Och den skakiga handkameran - kunde den inte varit mindre skakig, och oftare stått helt stilla?

Till sist gryr ändå dagen då Maria Vial tar på sig den rosa klänningen från öppningsscenen och ger sig av in mot staden. Vi har sett barnsoldaterna som samlats i skogen; allvarliga, farliga, med stora vapen i fumliga händer. Vi har sett fragment av hemska scener som vi anar skall ske snart. Bitarna börjar falla på plats, min oro växer, och det blir ändå en hemskare överraskning än jag kunnat föreställa mig. Det grövsta våldet antyds bara, och ändå gör det ont. I den vackra naturen som skulle kunna ge arbete och näring åt alla, hur skall man kunna leva vidare nu? Varför avundsjuka, varför allt hat? Det är otroligt sorgligt.