För bara några veckor sedan annonserades att baletterna Paquita och en Carmen-svit skulle uppföras på Operan i Odessa. Jag tror att det ar ett gästspel från ett annat baletthus. Trots ihärdigt googlande har jag inte lyckats utröna vilken stad och vilken balett dansarna kom ifrån, men de var ypperligt professionella. Jag är glad att jag dessutom hade fått en plats extra nära scenen, så att jag kunde se de precisa stegen i detalj.
Från baletten Paquita är det de senare tilläggen som har överlevt på balettscenerna, med musik av Ludwig Minkus och koreografi av Marius Petipa. De ger tillfälle för flera dansöser och två dansare att visa upp sin talang i nummer som alla visar upp svåra, vackra steg, piruetter och hopp av olika slag. En av de unga dansarna verkar kunna sväva fritt! Han hoppar högt, stannar till i luften i vad som verkar som en halv sekund, slår sedan ut ena benet i en hög spark och landar obehindrat på marken för ett nytt hopp. Otroligt!
Operahuset i Odessa sätter främst upp baletter och operor med klassisk inscenering. Jag har uppskattat alla jag har sett, men när nu den mer modernt koreograferade Carmen-sviten tog plats inför mina ögon, insåg jag att det var vad jag hade längtat efter. Bizets musik ar förkortad och redigerad av Rodion Schedrin, och Alberto Alonso, konstnärlig ledare vid National Ballet of Cuba, har skapat en intensiv koreografi. Scenen är en tjurfäktararena, avdelad med en hög horisont mot en svart och röd bakgrund. Carmen och männen rör sig i spända och hett sensuella danser i förförelse, gräl och kärlek. Tjuren är en spenslig kvinna helt klädd i en svart dräkt som glänser som skinnet på en kraftig tjur, och när hon sträcker upp armarna och spetsar händerna till horn ger hon ett kraftfullt intryck. Handlingen rör sig snabbt framåt, och slutscenen inträffar snabbt och obönhörligt. Jag är djupt imponerad och djupt gripen av Carmen-sviten.
onsdag 30 juni 2010
tisdag 29 juni 2010
Museet för Öst-Västlig konst i Odessa
Avdelningen for västlig konst var stängd för reparation, men det fanns tre andra utställningar att titta på i det vackra husets olika salar. Först gick jag till några rum behängda med tavlor av en nutida konstnär, Nikolaj Prokopenko. De föreställde kvinnor med runda ansikten, ögon och rumpor och bulliga små bröst; nästan geometriska former som slingrade sig om varandra, i purpur, dovt rött, och litet guld, vitt och blått här och där som skapade kontraster. Vid första ögonkastet såg det ut som romantiska bilder för tonårsflickor i alla åldrar, men jag kunde inte avfärda dem som gubbsjuka eller banala. De rofyllda kvinnorna gjorde ett mycket sympatiskt intryck, och jag tyckte om att se på dem en och en och alla tillsammans.
I några andra salar fanns konstverk från Öst. Samlingen var liten och eklektisk. Inga av föremålen verkade vara mer än några hundra år gamla. I första rummet fanns stora bemålade keramikfat, piedestaler och bord med noggranna inläggningar i träet och schatull från Turkiet och Iran. I rummet därpå fanns snidade gudastatyer i elfenben och andra material, målningar och klädedräkter i vackra, starka färger (gult, rött, grönt) från Tibet, Mongoliet och Indien. I sista salen visades konst från Japan och Kina upp; tavlor, små statyer, snidade svärdsskidor i elfenben. Alla konstverk visade upp stor noggrannhet och hantverksskicklighet.
På övervåningen fanns några tavlor med motiv från Karelen. Så exotiskt landskapet och det klara ljuset såg ut, både efter rundturen bland asiatiska verk och efter en vecka vid Svarta Havet!
Det är inget överdåd som möter en på muséet for Öst-Västlig konst, men för det låga inträdespriset var det fint att få komma in och se konst från både när och fjärran.
Lank till museet
I några andra salar fanns konstverk från Öst. Samlingen var liten och eklektisk. Inga av föremålen verkade vara mer än några hundra år gamla. I första rummet fanns stora bemålade keramikfat, piedestaler och bord med noggranna inläggningar i träet och schatull från Turkiet och Iran. I rummet därpå fanns snidade gudastatyer i elfenben och andra material, målningar och klädedräkter i vackra, starka färger (gult, rött, grönt) från Tibet, Mongoliet och Indien. I sista salen visades konst från Japan och Kina upp; tavlor, små statyer, snidade svärdsskidor i elfenben. Alla konstverk visade upp stor noggrannhet och hantverksskicklighet.
På övervåningen fanns några tavlor med motiv från Karelen. Så exotiskt landskapet och det klara ljuset såg ut, både efter rundturen bland asiatiska verk och efter en vecka vid Svarta Havet!
Det är inget överdåd som möter en på muséet for Öst-Västlig konst, men för det låga inträdespriset var det fint att få komma in och se konst från både när och fjärran.
Lank till museet
måndag 28 juni 2010
Nurejev Forever på Operan i Odessa
Sjutton år efter hans död lever minnet av Rudolf Nurejev, och stoltheten över hans storhet, bland världens balettälskare. Ett hyllningsprogram till honom visar upp scener ur hans liv på scenen, och unga dansare försöker återskapa hans graciösa rörelser.
Ramhistorien är att tre skyddsänglar följt Nurejev till jorden. De tar av sina vingar och klär på sig hans scendräkter for att dyka upp senare under föreställningen. En ung Nurejev-lookalike reser sig ur sin stol och dansar ut över golvet. Han möts av en dansös som spelar Margot Fonteyn, och dansarparet får i flera återkommande scener gestalta de bådas kärlek och den tekniska briljans de utvecklade tillsammans.
Däremellan träder en annan Nurejev-version in, en ung pojke som med höga, kosack-inspirerade hopp representerar Nurejevs Tatariska ursprung. De cirklande sparkande stegen är verkligen imponerande, men den tredje och fjärde gången han kommer in och gör nästan samma dans börjar det bli repetitivt.
Något jag oroade mig för var att det bara skulle bli solodanser eller pas de deux, inga spännande gruppscener. Men minsann kom det en sådan också! Ur Boris Asafievs The Fountain of Bakhchisarai spelades ett helt stycke med många koreograferade dansare på scenen. Jag kan se att Bakhchisarai ligger på Krim, alltså i Ukraina, men Kejsaren med mongoliskt utseende, de spännande kläderna och den ödesmättade handlingen fick mig att tanka på science fiction. (Ja, Blixt Gordon, förstås.)
Det dansades dels till inspelad musik, dels till orkestern i sin grop, dels till en flygel placerad längst bak på scenen. Ljudet från flygeln blev burkigt, men ändå var dess musik innerlig och viktig i den vackra epilogen. Nurejev-dansarna och hans partners dansade tätare och stillsammare, och stillnade i vackra pietà-liknande poser som speglades i foton från föreställningar som projicerades i fonden. Även om jag önskat mig mer av sammanhang, var det en vacker avslutning som väckte mycket respekt för dansarnas skicklighet.
Ramhistorien är att tre skyddsänglar följt Nurejev till jorden. De tar av sina vingar och klär på sig hans scendräkter for att dyka upp senare under föreställningen. En ung Nurejev-lookalike reser sig ur sin stol och dansar ut över golvet. Han möts av en dansös som spelar Margot Fonteyn, och dansarparet får i flera återkommande scener gestalta de bådas kärlek och den tekniska briljans de utvecklade tillsammans.
Däremellan träder en annan Nurejev-version in, en ung pojke som med höga, kosack-inspirerade hopp representerar Nurejevs Tatariska ursprung. De cirklande sparkande stegen är verkligen imponerande, men den tredje och fjärde gången han kommer in och gör nästan samma dans börjar det bli repetitivt.
Något jag oroade mig för var att det bara skulle bli solodanser eller pas de deux, inga spännande gruppscener. Men minsann kom det en sådan också! Ur Boris Asafievs The Fountain of Bakhchisarai spelades ett helt stycke med många koreograferade dansare på scenen. Jag kan se att Bakhchisarai ligger på Krim, alltså i Ukraina, men Kejsaren med mongoliskt utseende, de spännande kläderna och den ödesmättade handlingen fick mig att tanka på science fiction. (Ja, Blixt Gordon, förstås.)
Det dansades dels till inspelad musik, dels till orkestern i sin grop, dels till en flygel placerad längst bak på scenen. Ljudet från flygeln blev burkigt, men ändå var dess musik innerlig och viktig i den vackra epilogen. Nurejev-dansarna och hans partners dansade tätare och stillsammare, och stillnade i vackra pietà-liknande poser som speglades i foton från föreställningar som projicerades i fonden. Även om jag önskat mig mer av sammanhang, var det en vacker avslutning som väckte mycket respekt för dansarnas skicklighet.
söndag 27 juni 2010
Is och vatten, vatten och is av Majgull Axelsson
Majgull Axelsson är en svensk författare som skriver på ett språk jag uppskattar. Att det skall vara så svårt att skriva med ett tilltal som till en annan vuxen, och utan att det känns förkonstlat! Men med sitt raka, berättande språk kan Axelsson uttrycka både vad en människa tänker på, hur hon ser ut, och vad utanverket säger om det som rör sig inne i människan. Det är speciellt viktigt under tidsperioden då tonåringen steg fram som en egen person, på sextiotalet där modet blev allestädes närvarande och en fråga om liv eller död.
Nu utspelar sig historien i Is och vatten, vatten och is såväl före, under som efter sextiotalet, och inte heller i dess bubblande mitt utan litet i utkanten, bland dem som försöker hänga med i de nya tiderna. Den rör både ungdomar med nya krav från varandra, och vuxna som upptäcker vad de gått miste om när de antingen gjorde vad som förväntades eller när de gjorde precis tvärtom.
Centrala i berättelsen ar tvillingsystrarna Inez och Elsie, och deras respektive barn Susanne och Björn. Jag måste erkänna att jag under första halvan av boken har svårt att hålla isär vem som är vem, och i vilken tid det utspelar sig, eftersom kapitlen rör sig mellan personerna och årtiondena. Det finns inte bara en utan flera smärtsamma hemligheter i människornas liv, och en efter en rullas de upp ur de drabbades minne. Det är en styrka att personskildringarna i sig är så intressanta att jag inte känner tvånget att bläddra snabbt för att se vad som hände och hur.
Liven tvinnas om varandra; tvillingarna Inez och Elsie, syskonen/kusinerna Susanne och Björn. Beslutsamhet, styrka, ambitioner, framgång och moderskärlek följer inte raka linjer mellan generationerna utan speglas och studsar i de inblandades toppar och dalar. När boken slutar har jag ändå fått en genomgripande bild av hur några människoliv har formats, störts och räddats av dem som varit närmast, och alla fyra står mig nära.
Nu utspelar sig historien i Is och vatten, vatten och is såväl före, under som efter sextiotalet, och inte heller i dess bubblande mitt utan litet i utkanten, bland dem som försöker hänga med i de nya tiderna. Den rör både ungdomar med nya krav från varandra, och vuxna som upptäcker vad de gått miste om när de antingen gjorde vad som förväntades eller när de gjorde precis tvärtom.
Centrala i berättelsen ar tvillingsystrarna Inez och Elsie, och deras respektive barn Susanne och Björn. Jag måste erkänna att jag under första halvan av boken har svårt att hålla isär vem som är vem, och i vilken tid det utspelar sig, eftersom kapitlen rör sig mellan personerna och årtiondena. Det finns inte bara en utan flera smärtsamma hemligheter i människornas liv, och en efter en rullas de upp ur de drabbades minne. Det är en styrka att personskildringarna i sig är så intressanta att jag inte känner tvånget att bläddra snabbt för att se vad som hände och hur.
Liven tvinnas om varandra; tvillingarna Inez och Elsie, syskonen/kusinerna Susanne och Björn. Beslutsamhet, styrka, ambitioner, framgång och moderskärlek följer inte raka linjer mellan generationerna utan speglas och studsar i de inblandades toppar och dalar. När boken slutar har jag ändå fått en genomgripande bild av hur några människoliv har formats, störts och räddats av dem som varit närmast, och alla fyra står mig nära.
Maskeradbalen på Operan i Odessa
Hurra, en opera av Verdi! Snyft, om en ädel konungs död. Verdis operamusik hör till det bästa jag vet, och trots avsaknaden av "hits" är Maskeradbalen ett nöje. Vacker dekor och dräkter i karamellpappersfärger skapar stämningen av ett rikt hov, där Earl Riccardo (Nikolaj Subbota) regerar. Ja, det är Boston-uppsättningen som används, inte den svenska med Kung Gustav, så de mest svenska namn vi hör är Oscar och Ulrika. Byxrollen Oscar görs av Nadjezjda Sitjuk, som är en kvittrande lärka och ett energiknippe i en annars tung opera.
Riccardo hyser en hemlig kärlek till sin sekreterare Renatos fru, Amelia (Inga Martinova), och i hemlighet älskar hon honom tillbaka. Men de båda är både renhjärtade och ovetande om varandras kärlek, och har aldrig uttalat den högt.
Earl Riccardo och hans anhang kommer för att utfärda straffet för den dömda häxan Ulrica (Jelena Starodubtseva), men utnyttjar först hennes förmåga att spå i framtiden. Det ligger spännande klanger av mystik och förundran i melodin och i Subbotas röst när han ställer sin fråga till Ulrica. I Riccardos hand läser hon att han snart skall mördas - av näste man som tar honom i hand. Men näste man som tar honom i hand är ju hans sekreterare och bäste vän, Renato (Viktor Mitjusjkin)! Inte kommer han att bli Riccardos baneman!
Men ändå... Efter ett slumpartat möte mellan Amelia och Riccardo på en ödslig kyrkogård, följer sedan Renato den beslöjade Amelia tills de råkar på en grupp som konspirerar mot Riccardo. När det avslöjas att den okända kvinnan han eskorterade från kungen var hans egen hustru, framstår Renato som lurad. Hånskrattet från konspiratörerna är hårt och eggande, och det är inte svårt att förstå att Renato nu väljer deras sida mot Riccardo.
Martinovas röst passar bra till de dramatiska scener som följer, när detaljerna i mordet på Riccardo fastläggs. Allra mest gripande är Renatos sång om hur hans kärlek och vänskap har fläckats, och Mitjusjkin får med innerlig känsla fram sorgen och ilskan på samma gång. Den goda stämningen på den vackra maskeradbalen bryts till sist av ett skott, och Riccardo faller till golvet. Han beledsagas av undersåtarnas himmelskt ljuva sång in i döden, därefter hörs en hög, smärtsam veklagan från gästerna på scenen.
Riccardo hyser en hemlig kärlek till sin sekreterare Renatos fru, Amelia (Inga Martinova), och i hemlighet älskar hon honom tillbaka. Men de båda är både renhjärtade och ovetande om varandras kärlek, och har aldrig uttalat den högt.
Earl Riccardo och hans anhang kommer för att utfärda straffet för den dömda häxan Ulrica (Jelena Starodubtseva), men utnyttjar först hennes förmåga att spå i framtiden. Det ligger spännande klanger av mystik och förundran i melodin och i Subbotas röst när han ställer sin fråga till Ulrica. I Riccardos hand läser hon att han snart skall mördas - av näste man som tar honom i hand. Men näste man som tar honom i hand är ju hans sekreterare och bäste vän, Renato (Viktor Mitjusjkin)! Inte kommer han att bli Riccardos baneman!
Men ändå... Efter ett slumpartat möte mellan Amelia och Riccardo på en ödslig kyrkogård, följer sedan Renato den beslöjade Amelia tills de råkar på en grupp som konspirerar mot Riccardo. När det avslöjas att den okända kvinnan han eskorterade från kungen var hans egen hustru, framstår Renato som lurad. Hånskrattet från konspiratörerna är hårt och eggande, och det är inte svårt att förstå att Renato nu väljer deras sida mot Riccardo.
Martinovas röst passar bra till de dramatiska scener som följer, när detaljerna i mordet på Riccardo fastläggs. Allra mest gripande är Renatos sång om hur hans kärlek och vänskap har fläckats, och Mitjusjkin får med innerlig känsla fram sorgen och ilskan på samma gång. Den goda stämningen på den vackra maskeradbalen bryts till sist av ett skott, och Riccardo faller till golvet. Han beledsagas av undersåtarnas himmelskt ljuva sång in i döden, därefter hörs en hög, smärtsam veklagan från gästerna på scenen.
lördag 26 juni 2010
Arkeologiska museet i Odessa
I förkristen tid hörde stora delar av kusten kring Svarta Havet till den grekiska kulturen. På Krim fanns bosättningarna Chresosenos och Theodosia, och närmade man sig Odessos (nuvarande Odessa) längs kusten stötte man pa städer som Olbia, Orysthenius, Nikonion, Tyras, Istria och ön Leuke. Många utgrävningar i området har skett under ledning av arkeologer från Odessa, och det Arkeologiska museet visar upp flera av de spännande fynden.
I det första rummet har föremålen bara skyltar med text på ukrainska och ryska. Otur! Jag lyckas gissa mig till att de stora, läskiga käkbenen i en monter kommer från en noshörning. Att bara få se på dekorerade karl, mortlar och gjutna knivar stimulerar fantasin tillräckligt. For att inte tala om de små (5-10cm) kvinnofigurerna med stora runda rumpor, som sitter på små stolar! De är över tvåtusen år gamla. Vad var tanken när man gjorde dem? I sin glasmonter är de arrangerade i en halvcirkel, som om de höll rådslag. Fascinerande!
I de följande rummen finns längre, förklarande texter på både ryska och engelska. Till en början blir jag förvirrad av de många grekiska namnen på bosättningar och kejsare och stadsgrundare som nämns på funna stenplattor. Men prickarna på kartan intygar att ja, allt detta skedde kring Svarta Havet, inte alltför långt från där jag befinner mig. De vackert utmejslade små figurer, detaljrikt dekorerade tunna krukor, lås och nycklar och större statyfragment som man hittat här är alltså från människor som levde här för över tvåtusen år sedan. Jag får en ny känsla för historien, och det känns omvälvande.
Länk till Arkeologiska muséet i Odessa
I de följande rummen finns längre, förklarande texter på både ryska och engelska. Till en början blir jag förvirrad av de många grekiska namnen på bosättningar och kejsare och stadsgrundare som nämns på funna stenplattor. Men prickarna på kartan intygar att ja, allt detta skedde kring Svarta Havet, inte alltför långt från där jag befinner mig. De vackert utmejslade små figurer, detaljrikt dekorerade tunna krukor, lås och nycklar och större statyfragment som man hittat här är alltså från människor som levde här för över tvåtusen år sedan. Jag får en ny känsla för historien, och det känns omvälvande.
Länk till Arkeologiska muséet i Odessa
La Bohème på Operan i Odessa
I sin dragiga vindsvåning står poeten Rodolfo (Andrej Perfilov) och målaren Marcel (Ivan Fljak) och pratar om konst och huttrar i kylan. Några vänner anländer, och när hyresvärden kommer för att fråga om hyran kollrar de bort honom och behåller pengarna. Ikväll blir det fest med mat och dryck för de fattiga bohemerna! Alla utom Rodolfo springer ut till Paris' kaféer. Bara Rodolfo blir kvar, och möter då den nya grannen Mimi (Natalja Jutesj). Kärlek vid första ögonkastet!
Jag blev inte helt förtjust i Perfilovs lätt ansträngda stämma, inte heller i det alltför påfallande vibratot hos Jutesj, men när de sjunger sin vackra, vackra duett låter det ändå ljuvligt. Ännu bättre låter Ivan Fljak. Ytterligare en begåvad baryton, hurra, med styrka och känsla i rösten. Ännu mer blommar han ut när hans gamla flamma Muzetta (Anastasia Sjerbataja, med härlig röst) dyker upp på scenen och retas med honom för att få hans uppmärksamhet. Det flödar mycket humor och charm från dem båda, och deras samspel gör dem till mina favoriter i den har föreställningen! Även Sergej Uzun sjunger innerligt när han senare erbjuder sig att sälja sin rock för medicin åt Mimi.
För visst, det slutar olyckligt för de fria bohemerna den har gången också. Uppsättningen är god, men jag engagerar mig inte så djupt i Mimi att jag sörjer när hennes liv slutar. Med en säker orkester, en spenslig men säker kvinnlig dirigent (Oksana Liniv) och begåvade sångare var det ändå två timmar av god underhållning.
Jag blev inte helt förtjust i Perfilovs lätt ansträngda stämma, inte heller i det alltför påfallande vibratot hos Jutesj, men när de sjunger sin vackra, vackra duett låter det ändå ljuvligt. Ännu bättre låter Ivan Fljak. Ytterligare en begåvad baryton, hurra, med styrka och känsla i rösten. Ännu mer blommar han ut när hans gamla flamma Muzetta (Anastasia Sjerbataja, med härlig röst) dyker upp på scenen och retas med honom för att få hans uppmärksamhet. Det flödar mycket humor och charm från dem båda, och deras samspel gör dem till mina favoriter i den har föreställningen! Även Sergej Uzun sjunger innerligt när han senare erbjuder sig att sälja sin rock för medicin åt Mimi.
För visst, det slutar olyckligt för de fria bohemerna den har gången också. Uppsättningen är god, men jag engagerar mig inte så djupt i Mimi att jag sörjer när hennes liv slutar. Med en säker orkester, en spenslig men säker kvinnlig dirigent (Oksana Liniv) och begåvade sångare var det ändå två timmar av god underhållning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)