Krig är dåligt och fred är bra, eller hur? Eller? För bara något sekel sedan sågs militär träning och stridsvilja som något beundransvärt. Landsgränser var något som kunde förändras, och styrelseskick var inte fastlagda. Den gryende känslan för en mer rättvis samhällsordning var förstås en ännu starkare anledning att kämpa, även om oskyldiga offer krävdes på båda sidorna.
De som diskuterar och planerar kampen är män, unga män med stora framtidsplaner. Vad det är som kan hindra deras planer på att gå i uppfyllelse är - kvinnorna. Att gifta sig tynger ned en man och binder honom till familjen. Vilken plåga för de unga, starka männen! De unga kvinnorna, vad har de för funktion? Att vara glada, vackra, önskvärda att gifta sig med, och allra helst ha mycket pengar ifall deras fästman är utblottad.
Rollistan är lång, och nästan alla skådespelare har mer än en namngiven roll. I början undrar man som åskådare förstås om man skall kunna hålla isär dem alla. Men efter en timme har man fått en god uppfattning om de olika personerna och deras drömmar. Man får känslan av att av scenerna och dialogerna är ett destillat av längre händelseförlopp, och det är förstås oundgängligt när man skall hinna med en så omfångsrik bok som Tolstojs Krig och fred. De bitar som har valts ut till scenen är ändå tillräckliga för att skapa förståelse och föra handlingen framåt.
Några av de många personerna står fram extra tydligt. Maria Balkonskaja (Sanna Krepper), hårt behandlad av sin dominante far (Lars Lind), får både djupa skuldkänslor och ändå tröst och ett mål i livet av sin stränga tro på Gud. Hennes bror Andrej (Sven Ahlström) är en av de unga männen som känner sig kallade till kampen, och hur sprittande glad hans underbara fru Liza Balkonskaja (Rakel Wärmländer) är, är hon bara ett sänke för honom när kriget kallar.
Men teori och praktik är inte samma sak. När människorna verkligen får uppleva kriget, reagerar de på olika sätt. Några av de unga soldaterna finner sin plats i hierarkin, andra får sina drömmar rejält omkullskakade, och inser att livets värde ligger i att vara med sina närmaste.
Och efter att kriget är över, och alla vet hur fruktansvärt och meningslöst det är när människor försöker döda varandra? Då borde väl alla vara överens om att det aldrig mer skall få hända? Tja, vad är det man säger? Det enda vi lär oss av historien är att vi aldrig lär oss av historien. All of this has happened before and all of this will happen again.
Länk till Stadsteaterns sida om Krig och fred
torsdag 30 oktober 2008
tisdag 28 oktober 2008
Onkel Vanja på Dramaten
Har vi inte alla en dröm om hur vårt liv skulle kunna bli? Eller om hur det borde ha varit, om inte omständigheterna lagt hinder ivägen? Och vi ser människor som verkar leva fantastiska liv, sådana liv vi gärna också skulle vilja ha.
Ser man efter närmare är de lyckade människornas liv ofta inte så fantastiska som de verkade på avstånd. Och ser man närmare på sig själv - hur nära är man det livet man hade önskat? Vad har man gjort för fel på vägen?
När professor Serebrjakov (Per Myrberg) kommer till gården hans dotter Sonja (Julia Dufvenius) och hennes morbror Vanja (Tomas Pontén) driver, är det många livslögner som blir genomlysta. Så många människor på gården börjar fundera på vad de egentligen vill eller ville göra med sina liv.
Unga Sonja är full av energi och goda planer för sitt liv. Så synd att hon bara är intelligent och självständig, inte vacker... för det är professorns andra fru Jelena (Elin Klinga) som sätter männens blod i vallning. En hemlig affär med en vacker kvinna skulle kunna vara en lindring i det enformiga lantlivet.
Att ha ansvarat för gården under 25 år har varit ett slitigt arbete för Vanja, otacksamt och inte väl avlönat. Det är ändå hans livsverk, men även det som hindrat honom från att flytta till staden och söka ett annat liv. När professorn säger att han vill sälja gården blandas allt samman och brister för Vanja - drömmar och oinfriade förväntningar, tacken för en uppfylld plikt, hans enda inkomstkälla i en ålder av 53 år.
Alla huvudrollerna och de flesta av tjänsteandarna har kläder i rika, skimrande sammetstyger. Men sällan har jag sett smårollerna så missbrukade som här: några av gårdens tjänare får rusa in och ut i rummen, och skratta och hångla obekymrat. Vad skall det betyda? Att det är bättre att slippa tänka och planera, och bara äta, dricka och sova (och pippa)? Mmm, kanske det, men det känns inte rätt att det skall vara så simpelt.
Litet mer nyans ser man dock i den ruinerade godsägaren Ilja Telegins (Rolf Skoglund) öde. När han berättar att hans fru lämnade honom dagen efter bröllopet, och att han slitit hela livet med att betala för barnen hon fått med en annan, är han ändå nöjd över att han har gjort sin plikt hela livet. Det är inte alls sorgligt. Det är en man som har valt den roll i livet som passade hans kynne, och han behöver inte ångra sig, för han har följt sin plan även om inte hans fru gjorde det.
Jag vill inte skriva en massa om hur Elin Klinga förstör varenda scen hon klampar sig igenom, så jag säger bara att när jag blundade och tänkte mig hennes repliker sagda med nyans och naturlighet, höll scenerna ihop mycket, mycket bättre. En stor behållning av pjäsen var Örjan Ramberg som doktor Astrov, Vanjas suparbroder, och begåvade Julia Dufvenius. Methinee Wongtrakoon som en svartklädd ängel med röda vingar är också ett vackert inslag. Uppsättningen är inte direkt dålig, men jag önskar ändå att den hade varit bättre. Jag ser ingen sammanhållande idé för pjäsen, och det saknar jag.
Länk till Dramatens sida om Onkel Vanja
Ser man efter närmare är de lyckade människornas liv ofta inte så fantastiska som de verkade på avstånd. Och ser man närmare på sig själv - hur nära är man det livet man hade önskat? Vad har man gjort för fel på vägen?
När professor Serebrjakov (Per Myrberg) kommer till gården hans dotter Sonja (Julia Dufvenius) och hennes morbror Vanja (Tomas Pontén) driver, är det många livslögner som blir genomlysta. Så många människor på gården börjar fundera på vad de egentligen vill eller ville göra med sina liv.
Unga Sonja är full av energi och goda planer för sitt liv. Så synd att hon bara är intelligent och självständig, inte vacker... för det är professorns andra fru Jelena (Elin Klinga) som sätter männens blod i vallning. En hemlig affär med en vacker kvinna skulle kunna vara en lindring i det enformiga lantlivet.
Att ha ansvarat för gården under 25 år har varit ett slitigt arbete för Vanja, otacksamt och inte väl avlönat. Det är ändå hans livsverk, men även det som hindrat honom från att flytta till staden och söka ett annat liv. När professorn säger att han vill sälja gården blandas allt samman och brister för Vanja - drömmar och oinfriade förväntningar, tacken för en uppfylld plikt, hans enda inkomstkälla i en ålder av 53 år.
Alla huvudrollerna och de flesta av tjänsteandarna har kläder i rika, skimrande sammetstyger. Men sällan har jag sett smårollerna så missbrukade som här: några av gårdens tjänare får rusa in och ut i rummen, och skratta och hångla obekymrat. Vad skall det betyda? Att det är bättre att slippa tänka och planera, och bara äta, dricka och sova (och pippa)? Mmm, kanske det, men det känns inte rätt att det skall vara så simpelt.
Litet mer nyans ser man dock i den ruinerade godsägaren Ilja Telegins (Rolf Skoglund) öde. När han berättar att hans fru lämnade honom dagen efter bröllopet, och att han slitit hela livet med att betala för barnen hon fått med en annan, är han ändå nöjd över att han har gjort sin plikt hela livet. Det är inte alls sorgligt. Det är en man som har valt den roll i livet som passade hans kynne, och han behöver inte ångra sig, för han har följt sin plan även om inte hans fru gjorde det.
Jag vill inte skriva en massa om hur Elin Klinga förstör varenda scen hon klampar sig igenom, så jag säger bara att när jag blundade och tänkte mig hennes repliker sagda med nyans och naturlighet, höll scenerna ihop mycket, mycket bättre. En stor behållning av pjäsen var Örjan Ramberg som doktor Astrov, Vanjas suparbroder, och begåvade Julia Dufvenius. Methinee Wongtrakoon som en svartklädd ängel med röda vingar är också ett vackert inslag. Uppsättningen är inte direkt dålig, men jag önskar ändå att den hade varit bättre. Jag ser ingen sammanhållande idé för pjäsen, och det saknar jag.
Länk till Dramatens sida om Onkel Vanja
söndag 26 oktober 2008
Den fule på Dramaten
Är du ful? Är jag? Har jag ett fjälligt horn i pannan som gör att jag ser grotesk ut? Men jag kanske har sett mitt ansikte i spegeln så länge (hela livet) att jag tycker att jag ser normal ut, medan alla andra bara låtsas ha vant sig vid mig. Så är fallet för huvudpersonen Lette (Peter Engman) i Marius von Mayenburgs pjäs Den fule.
Handlingen beskrivs på några rader: Ingenjör Lette har gjort en patenterad uppfinning, men är för ful för att få presentera den på teknikmässan. Efter en skönhetsoperation blir hans nya utseende en succé - ja, en så stor succé att plastikkirurgen börjar kopiera det till fler kunder som vill bli vackra och framgångsrika.
Eftersom handlingen presenterats redan i reklamen för pjäsen, blir jag frustrerad över hur replikerna rör sig i cirklar runt varandra för att inte genast avslöja vad alla vet utom Lette: att han är otroligt ful - att operationen gjort honom otroligt stilig. Jag tycker inte om den sortens rappa replikväxlingar utan innehåll.
Efter Lettes återfödelse som snygging blir fars-inslaget tack och lov mindre dominerande. De snabba replikskiftena används till att byta scen mitt i en dialog. Det är vågat, och det funkar. Men jag önskar ändå att pjäsen kunnat stanna upp ibland. Ögonblicken av psykologisk vånda är så korta att de nästan är över innan de hunnit göra avtryck. När Lettes fru så ivrigt kastar sig över sin nye, stilige man blir han för ett ögonblick svartsjuk på sig själv, och börjar också undra vem han är.
Helt klart är pjäsen inte någon djupdykning i identitetsproblem, utan en drift med driften att bli så vacker och framgångsrik som möjligt. Lettes nya dragningskraft på kvinnor är något han gladeligen utnyttjar; tillgången på kvinnor känns nästan förpliktigande till snedsprång efter snedsprång. Men när Lettes ansikte dyker upp överallt, är det kvinnornas tur att ha ett stort utbud (tillgång), och snart nöjer sig nästan ingen med mindre än Lettes vackra ansikte, på vilken kropp det än må vara.
Vad leder det till, när alla män ser precis lika snygga och faktiskt likadana ut? Tempot och tonläget i pjäsen skruvas högre och högre upp, in i det rasande slutet. Den fule är en bagatell, och det räcker för några goda skratt.
Länk till Dramatens sida om Den fule
Handlingen beskrivs på några rader: Ingenjör Lette har gjort en patenterad uppfinning, men är för ful för att få presentera den på teknikmässan. Efter en skönhetsoperation blir hans nya utseende en succé - ja, en så stor succé att plastikkirurgen börjar kopiera det till fler kunder som vill bli vackra och framgångsrika.
Eftersom handlingen presenterats redan i reklamen för pjäsen, blir jag frustrerad över hur replikerna rör sig i cirklar runt varandra för att inte genast avslöja vad alla vet utom Lette: att han är otroligt ful - att operationen gjort honom otroligt stilig. Jag tycker inte om den sortens rappa replikväxlingar utan innehåll.
Efter Lettes återfödelse som snygging blir fars-inslaget tack och lov mindre dominerande. De snabba replikskiftena används till att byta scen mitt i en dialog. Det är vågat, och det funkar. Men jag önskar ändå att pjäsen kunnat stanna upp ibland. Ögonblicken av psykologisk vånda är så korta att de nästan är över innan de hunnit göra avtryck. När Lettes fru så ivrigt kastar sig över sin nye, stilige man blir han för ett ögonblick svartsjuk på sig själv, och börjar också undra vem han är.
Helt klart är pjäsen inte någon djupdykning i identitetsproblem, utan en drift med driften att bli så vacker och framgångsrik som möjligt. Lettes nya dragningskraft på kvinnor är något han gladeligen utnyttjar; tillgången på kvinnor känns nästan förpliktigande till snedsprång efter snedsprång. Men när Lettes ansikte dyker upp överallt, är det kvinnornas tur att ha ett stort utbud (tillgång), och snart nöjer sig nästan ingen med mindre än Lettes vackra ansikte, på vilken kropp det än må vara.
Vad leder det till, när alla män ser precis lika snygga och faktiskt likadana ut? Tempot och tonläget i pjäsen skruvas högre och högre upp, in i det rasande slutet. Den fule är en bagatell, och det räcker för några goda skratt.
Länk till Dramatens sida om Den fule
lördag 25 oktober 2008
Copenhagen Classic i Konserthuset
Copenhagen Classic är en grupp om sex stråkmusiker, så det var inte bara stråkkvartetter vi fick höra den här eftermiddagen. Det första stycket var dock en kvartett, Schuberts otroligt vackra Kvartettsats i c-moll. Tyvärr spelade försteviolinisten inte rent, och därtill spelade han så svagt att balansen mellan stämmorna rubbades.
Därefter spelade man en stråksextett av den tjeckiske kompositören Erwin Schulhoff, som under sitt korta liv, samtida med dadaisterna, skapade väldigt framåtpekande musik. De olika satserna fick mig att tänka på så varierande teman som att höra ett susande blodomlopp inifrån kroppen, och förstås framrullande trafik i en modern storstad. Men nu spelade hela ensemblen så tyst och tillbakahållet att det faktiskt kändes olustigt. Det lät som att de var inlindade i vadd, och jag fick flashbacks till de jobbigaste feberdrömmarna jag hade som barn. Det kanske var menat att låta så, men jag tyckte inte om det.
Den avslutande Schubert-kvintetten i C-dur var en mycket intressant och vacker komposition. Ensemblen visade äntligen upp större nyansrikedom, men drog sig ofta tillbaka till den dämpade klang som jag tyckte så illa om. Tack och lov för extranumret! När hela Copenhagen Classic spelade en sats ur en stråksextett av Brahms, blommade de äntligen ut i energi och tilltalande klanger. Det lät bättre än alla de tidigare styckena, och var en bra avslutning. Men på det stora hela var den här konserten en besvikelse.
Därefter spelade man en stråksextett av den tjeckiske kompositören Erwin Schulhoff, som under sitt korta liv, samtida med dadaisterna, skapade väldigt framåtpekande musik. De olika satserna fick mig att tänka på så varierande teman som att höra ett susande blodomlopp inifrån kroppen, och förstås framrullande trafik i en modern storstad. Men nu spelade hela ensemblen så tyst och tillbakahållet att det faktiskt kändes olustigt. Det lät som att de var inlindade i vadd, och jag fick flashbacks till de jobbigaste feberdrömmarna jag hade som barn. Det kanske var menat att låta så, men jag tyckte inte om det.
Den avslutande Schubert-kvintetten i C-dur var en mycket intressant och vacker komposition. Ensemblen visade äntligen upp större nyansrikedom, men drog sig ofta tillbaka till den dämpade klang som jag tyckte så illa om. Tack och lov för extranumret! När hela Copenhagen Classic spelade en sats ur en stråksextett av Brahms, blommade de äntligen ut i energi och tilltalande klanger. Det lät bättre än alla de tidigare styckena, och var en bra avslutning. Men på det stora hela var den här konserten en besvikelse.
tisdag 21 oktober 2008
Max Ernst, Dröm och Revolution på Moderna Muséet
Från början av 1900-talet fram till 1970-talet skapade Max Ernst en stor mängd fascinerande verk. Dadaism och surrealism - rörelser som både inspirerade och inspirerades av Max Ernsts fantasifulla tavlor.
I de tidiga verken ser vi människokropp och mekanik i märklig symbios; kroppsdelar är utbytta mot maskindelar, luckor kan öppnas på oväntade ställen, lemmar med ny form och funktion har vuxit ut och format en ny sorts varelse. I främmande landskap rör sig människor som är halvt djuriska och halvt utomjordiska (och till det utomjordiska verkar tidstypiskt nog det kvinnliga höra). Det ser ibland litet skrämmande ut, men inte brutalt utan hypermodernt.
Under åren provade Max Ernst ut nya tekniker för att få fram de effekter han ville. Men det betyder inte att hans tidigare tavlor på något sätt verkade ofullständiga. Fastän han säger själv att han som konstnär måste pröva sig fram, så ser varje verk mycket väl genomtänkt och genomfört ut. Inte minsta slarv: varje millimeter av duken är täckt av färg eller form i noggrann detalj.
De surrealistiska målningarna Max Ernst målade redan på 1940-talet ser bekanta ut idag, när tiotusentals drömmande tonåringar åstadkommit liknande skapelser. Psykedeliska färger, slingrande monster med hundratals ögon, mystiska städer och djungler. Men här ser vi ju faktiskt de första försöken att gestalta sitt undermedvetna, drömmen, fantasin, inklusive det skräckinjagande.
Det är helt rätt att en konstnär som målat så fysiskt expressiva verk som nästan ser ut att vara tredimensionella, förr eller senare vågar sig på skulpturer. Nu liknar inte Max Ernsts skulpturer de tidiga målningarna, utan har en form som både är helt ny och ändå liknar figurer han målat tidigare. Enkla släta figurer breder ut sina armar eller vingar och tar så mycket plats de bara kan. Ansiktsdragen är naiva grin, men det känns som att det rör sig mer under ytan än vad vi ser.
Max Ernst har arbetat sig igenom så många motiv och tekniker och stakat ut vägen för sina efterföljare, att han är som en Miles Davis i 1900-talets konstvärld. Inte för ett ögonblick har han tappat sin unika känsla. Han har heller inte tappat kontakten med konsthistorien utan använt sig av beprövad kunskap för att ta ett språng in i framtiden.
Moderna Muséets utställning innehåller ett stort antal fulländade verk, som det är värt att sätta av ordentligt med tid för att se. Utställningskatalogen är också en investering: en stor, tjock bok fylld med bilder av de fantasieggande konstverken och ingående texter som sätter Max Ernsts historia i perspektiv. Gå och se!
Länk till Moderna Muséets sida om Max Ernst-utställningen
I de tidiga verken ser vi människokropp och mekanik i märklig symbios; kroppsdelar är utbytta mot maskindelar, luckor kan öppnas på oväntade ställen, lemmar med ny form och funktion har vuxit ut och format en ny sorts varelse. I främmande landskap rör sig människor som är halvt djuriska och halvt utomjordiska (och till det utomjordiska verkar tidstypiskt nog det kvinnliga höra). Det ser ibland litet skrämmande ut, men inte brutalt utan hypermodernt.
Under åren provade Max Ernst ut nya tekniker för att få fram de effekter han ville. Men det betyder inte att hans tidigare tavlor på något sätt verkade ofullständiga. Fastän han säger själv att han som konstnär måste pröva sig fram, så ser varje verk mycket väl genomtänkt och genomfört ut. Inte minsta slarv: varje millimeter av duken är täckt av färg eller form i noggrann detalj.
De surrealistiska målningarna Max Ernst målade redan på 1940-talet ser bekanta ut idag, när tiotusentals drömmande tonåringar åstadkommit liknande skapelser. Psykedeliska färger, slingrande monster med hundratals ögon, mystiska städer och djungler. Men här ser vi ju faktiskt de första försöken att gestalta sitt undermedvetna, drömmen, fantasin, inklusive det skräckinjagande.
Det är helt rätt att en konstnär som målat så fysiskt expressiva verk som nästan ser ut att vara tredimensionella, förr eller senare vågar sig på skulpturer. Nu liknar inte Max Ernsts skulpturer de tidiga målningarna, utan har en form som både är helt ny och ändå liknar figurer han målat tidigare. Enkla släta figurer breder ut sina armar eller vingar och tar så mycket plats de bara kan. Ansiktsdragen är naiva grin, men det känns som att det rör sig mer under ytan än vad vi ser.
Max Ernst har arbetat sig igenom så många motiv och tekniker och stakat ut vägen för sina efterföljare, att han är som en Miles Davis i 1900-talets konstvärld. Inte för ett ögonblick har han tappat sin unika känsla. Han har heller inte tappat kontakten med konsthistorien utan använt sig av beprövad kunskap för att ta ett språng in i framtiden.
Moderna Muséets utställning innehåller ett stort antal fulländade verk, som det är värt att sätta av ordentligt med tid för att se. Utställningskatalogen är också en investering: en stor, tjock bok fylld med bilder av de fantasieggande konstverken och ingående texter som sätter Max Ernsts historia i perspektiv. Gå och se!
Länk till Moderna Muséets sida om Max Ernst-utställningen
måndag 20 oktober 2008
Los Angeles 1957-1968 på Moderna Muséet
Gröna växter i fräscha stenarrangemang inramar Moderna Muséets utställning Los Angeles 1957-1968. Det passar bra att man använt utställningsytan för att försöka återskapa stämningen från den här kreativa perioden, eftersom verken i sig var (och är) så expansiva. Konstnärerna ville helt klart pröva sig fram på nya vägar, bort från konsthistorien, inspirerade av vad de såg omkring sig. I verken ser man avtryck av såväl Kaliforniens färgsprakande natur som människans landvinningar: motorvägar, lastbilar, bensinstationer och fantastisk, vågad arkitektur.
Jag skall inte dra för långtgående slutsatser av de få verk som ställs ut här, men jag får intrycket av att konstnärerna var så lekfulla att de blev historielösa. Det får mig att tycka att de saknar tyngd. Men ändå, samtidigt som jag tycker att många av dem överskattade sin egen relevans, vet jag ju att de faktiskt gjorde ett bestående avtryck i den samtida konsthistorien.
De av konstverken som söker sig utanför en vanlig tavlas två dimensioner gör stort intryck. Med tofflor på fötterna får man kliva in i en avdelning med kritvita väggar. En kvadrat som täcker nästan hela väggen strålar ut starkt vitt ljus från sidorna, och gör att man tappar all rumsuppfattning. Väggarna känns oändligt nära eller långt borta, och inte förrän man står strax intill uppfattar man var de är.
Ett annat rum är mörklagt, förutom en fyrkantig ljusprojektion i ena hörnet. Ser man den rakt framifrån liknar den en uppslagen bok. Går man åt ena eller andra sidan förändras proportionerna, och fyrkanten verkar stiga ut ur väggen och bilda en kub av ljus. Tyvärr minns jag inte konstnärernas namn, men de här verken var riktigt härliga att se.
Länk till Moderna Muséets sida om utställningen
Jag skall inte dra för långtgående slutsatser av de få verk som ställs ut här, men jag får intrycket av att konstnärerna var så lekfulla att de blev historielösa. Det får mig att tycka att de saknar tyngd. Men ändå, samtidigt som jag tycker att många av dem överskattade sin egen relevans, vet jag ju att de faktiskt gjorde ett bestående avtryck i den samtida konsthistorien.
De av konstverken som söker sig utanför en vanlig tavlas två dimensioner gör stort intryck. Med tofflor på fötterna får man kliva in i en avdelning med kritvita väggar. En kvadrat som täcker nästan hela väggen strålar ut starkt vitt ljus från sidorna, och gör att man tappar all rumsuppfattning. Väggarna känns oändligt nära eller långt borta, och inte förrän man står strax intill uppfattar man var de är.
Ett annat rum är mörklagt, förutom en fyrkantig ljusprojektion i ena hörnet. Ser man den rakt framifrån liknar den en uppslagen bok. Går man åt ena eller andra sidan förändras proportionerna, och fyrkanten verkar stiga ut ur väggen och bilda en kub av ljus. Tyvärr minns jag inte konstnärernas namn, men de här verken var riktigt härliga att se.
Länk till Moderna Muséets sida om utställningen
söndag 19 oktober 2008
The Juliet Letters i närbild
Juliet, Shakespeares Julia, Romeos Julia, som är död, och som faktiskt aldrig har levat... henne skriver människor brev till än idag! En vänlig professor i Verona har tagit på sig att besvara breven. Elvis Costello har varken läst breven eller professorns svar, men blev så inspirerad att han skrev tjugo sånger om hur breven skulle kunna låta, tillsammans med Brodskykvartetten.
Stråkarrangemanget samspelar med de fantastiska melodierna och texterna, som varierar över sorgliga, högtravande, banala och humoristiska. I Grünewaldsalen framfördes de vackra styckena av musiker ur Kungliga Filharmonikerna. Trombonisten Geir Anfinsen, entusiastisk initiativtagare, sjöng breven med stor känsla och musikalitet. Han har en behaglig röst, är tonsäker, och sjunger med inlevelse och nyansrikedom. Jag är glad att ha hört den här unika
sångcykeln live med så begåvade musiker!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)