Skådespelerskan på Stadsteatern

Det är en kväll innan julafton, och kvinnorna i familjen Stålberg är otåliga. Äldsta dottern Elin (Elisabet Carlsson) väntar på sin fästman, yngsta dottern Agda (Lotta Östlin Stenshäll) väntar på alla julklapparna som fadern har köpt i Stockholm, och fru Stålberg (Ann Petrén) väntar mest på sin son Helge (Jonas Hellman-Driessen). I tur och ordning kommer de alla fram, men julklapparna är inte den enda överraskning som kommer till huset. Helge är förlovad, till på
köpet med en Skådespelerska. De två vuxna kvinnorna, propert klädda i diskret rosa, blir skakade av att Helge förälskat sig i en kvinna som arbetar för att försörja sig själv, och med något så tvivelaktigt som teater.

Först blir jag litet irriterad över att man framför replikerna på gränsen till farsartat. Men så sveper Skådespelerskan in, Esther Larsson, Aktrisen, flickan från barnhuset med en uppväxt fattig på kärlek, i en mer blodfylld mörkrosa färg på kläderna och fritt flygande hårsvall. Maria Sundbom spelar henne med så stor glöd och känsla att jag tappar andan. Med äkta teatraliska gester och repliker kommenderar hon hela salongen, liksom hjärtat på varje närvarande mansperson. Även yngsta dottern Agda är hänförd, men mor och syster Elin är mer reserverade när Esther ber om att bli upptagen i familjens kärlek.

När Esther och Helge talar i enrum, tycks de inte känna och förstå varandra tillräckligt väl för att ha grunderna till ett bra äktenskap. Det verkar också inte vara klart om deras livsmål sammanfaller. Men viljan att höra ihop är stark hos dem båda. Deras diskussion när de försöker närma sig varandra är känslig, och säkert lika aktuell hos många par idag. Helge ser Esthers många teatermasker, och undrar om hennes kärlek till honom inte också bara är ett spel. Esther, som antagit många roller ända sedan hon var liten, bedyrar dock att hennes kärlek till honom är det mest äkta i hennes liv.

Nu är Esther en komplex människa med hemligheter, och kanske alltför van att dölja dem när sanningen skulle hjälpt henne mer. Under familjens dömande blickar vill Helge verkligen lita på Esthers ord till honom, men omständigheterna och fästmön själv gör det svårare och svårare. Ansatt av tvivel på Esthers ärlighet visar han upp allt större behov av att begränsa hennes rörelser. Att Esther inser att ett liv tillsammans skulle skada dem båda två, tar konsekvensen och lämnar honom, är det klokaste valet, men ändå mycket mycket sorgligt.

Det finns nästan inget i pjäsen som inte skulle kunna utspela sig idag, med bara små variationer. Stycket är psykologiskt inkännande, trovärdigt och mycket engagerande. Bland alla de begåvade skådespelarna lyser Maria Sundbom som en rosaglaserad pepparkaksstjärna. För hennes skull, men inte bara därför, är pjäsen sevärd och en riktig njutning.

Länk till Stadsteaterns sida om Skådespelerskan

Mannen under trappan av Marie Hermansson

I en äldre villa kan det vara svårt att känna till alla vinklar och skrymslen, även om man bor där. Fredrik och Paula har köpt en vacker villa med gott om plats för dem själva och deras två små barn. Fast en femte person verkar också bo där - mannen under trappan, en kort, smutsig typ i slitna kläder. Likt en hustomte verkar han kunna ta hand om småsysslor med husets underhåll, men kan också vända sig mot dem som behandlar honom illa.

Man skall kanske inte anmärka på logiken i en berättelse som rör sig i gränslandet mellan naturligt och övernaturligt. Det är ändå litet konstigt att Paula inte lyssnar på Fredriks oro, även om det låter som fantasier. Eftersom jag som läsare känner att jag inte kan lita till hundra procent på vad Fredrik säger, är det väl inte helt osannolikt. Hur Fredrik och Paula glider isär från varandra är också en del av handlingen.

Marie Hermansson skriver oftast väldigt bra, men ibland blir språket litet träigt: en osäker blandning av vardagsspråk och så några styltigare ord. Jag skäms nästan för att nämna det, för jag vet att jag själv ofta låter precis likadant. Men jag vet ju att svenskan kan flyta bättre än så.

Ändå måste jag främst säga att Hermansson lyckas mycket väl med att skapa en kuslig stämning som får mig att krypa ihop och bli mörkrädd. Till en början stöter Fredrik bara på hyresgästen från krypgrunden när han är ensam, och bara det är läskigt nog. Men när den lille sonen börjar knacka meddelanden till Mannen under trappan, och berätta att de leker med varandra, kommer det farliga upp i dagsljuset och blir riktigt påtagligt.

Mannen under trappan skall bli TV-serie. Det är bra att man vill filmatisera en så god historia! Hoppas att TV kan bevara mixen mellan vardagstrubbel och hotet som skymtar i ögonvrån, så att resultatet blir minst lika bra som boken.

Peter Pan och Wendy med Enskedespelet

I Margaretaparken i Enskede står ett stort tält, där mer än hundra duktiga amatörskådespelare sätter upp Peter Pan. Det är en föreställning för hela familjen, även om några av de minsta barnen blev rädda och behövde gå ut när piraterna blev som läskigast.

Wendy Darling och hennes tre lillebröder är glada och lekfulla, perfekta lekkamrater för Peter Pan och hans Bortglömda barn. Det tycker förstås inte lilla ilskna Tingeling, som här spelas av hela tre tindrande personer samtidigt.

Att det är så många medverkande gör att man kan iscensätta stora, härliga gruppscener, och det har man gjort riktigt bra. Slagsmålsscenerna mellan piraterna, de bortglömda barnen och Tigerliljas anhang är stojiga och myllrande. En annan vacker, välgjord scen är när Peter Pan och syskonen Darling flyger till landet Ingenstans. Grupper av små och stora skådespelare bildar flaxande fågelflockar och fluffiga moln, som snurrar runt och löses upp när Peter och barnen svischar igenom dem.

Skådespelarna i de största rollerna är riktigt bra, och samspelet i mass-scenerna är väl koreograferade. Det är bra gjort att spela så att alla runt den runda scenen ser vad som händer i varje ögonblick. Sångerna i pjäsen är både roliga och starka, och det värmer i hjärtat att se en så fin familjeföreställning.

Länk till Enskedespelets hemsida

Mordet på Marat på Stadsteatern

Jag börjar med litet namedropping.

Jean Paul Marat var mannen som personifierade folkets röst i revolutionens Frankrike.
Charlotte Corday var kvinnan som tog Marats liv.
Jacques-Louis David var mannen som målade tavlan av Marat död i sitt badkar med pennan ännu i sin hand.
Markis de Sade var mannen som gav sadismen sitt namn och skrev dramatik medan han satt intagen på hospitalet Charenton.
Richard Weiss var mannen som skrev den föreliggande pjäsen, där han låter Sade sätta upp en pjäs om Marats död.
Tobias Theorell är mannen som regisserar den föreliggande pjäsen på Stockholms Stadsteater.
Lennart Jähkel är mannen som spelar Markis de Sade i den föreliggande pjäsen.
Andreas Kundler är mannen som spelar paranoikern som spelar Marat i den föreliggande pjäsen.

Spegelbilder av spegelbilder av händelser som kanske har hänt. Det är inte historisk autenticitet som är det viktiga här, utan vad som händer i stunden och hur det händer. Markis de Sade regisserar sin pjäs om Marat med sina medpatienter på sinnessjukhuset. De mest förvirrade av de intagna är statister, men blir så upptrissade av stämningarna i pjäsen att varken vi i publiken och vårdarna på scenen vet vad som hör till spelet och vad som är spontana utbrott.

Den anemiska flickan som spelar Charlotte Corday (Nadja Weiss) måste oftast bäras eller rullas in och väckas när hon skall säga sina repliker. Erotomanen som spelar Duperret (Ulf Eklund) tar varje tillfälle att klämma henne på brösten.

de Sade, Marat, Corday och Duperret får mötas i ideologiska diskussioner som är mycket intressanta. Markis de Sade som dyker upp som sig själv i sin egen pjäs-i-pjäsen tar sig också tillfälle att fläta in sin fascination för våldsam sexualitet i sin argumentation. "Unga oskuldsfulla flicka, piska mig medan jag berättar om revolutionen!" Jag skrattar flera gånger, för det är välspelat och jättekul.

Än en gång slås jag av att Stockholms Stadsteater faktiskt inte har en enda dålig skådespelare, och därtill är fantastiskt bra på att skapa helgjutna föreställningar med en välkoreograferad ensemble. Mordet på Marat är ännu en fullträff.

Länk till Stadsteaterns sida om Mordet på Marat

Micaela Dahlberg på Angelika Knäpper Gallery

Micaela Dahlberg målar ömtåliga ting ur sitt sammanhang, utplacerade i öde landskap. Inga människor, förutom ett par fritt svävande händer som värmer sig vid en liten eld i ett skogsparti. Men i övrigt ett hus, en hund, känsliga blommor, broderade tygföremål, tillverkade och utsmyckade av människor men nu alldeles ensamma.

Stora blommor på alldeles för tunna stjälka växer ur en liten låda, eller till och med upp ur en bladmönstrad kudde. Utsirade himmelssängar står malplacerade på kalla, sterila slätter. Vem skulle kunna sova lugnt där? Bilderna är som hämtade ur sagor, och i en av tavlorna ser vi faktiskt konturerna av mittuppslaget av en bok. Det ser spännande ut.

Länk till Angelika Knäpper Gallery

Den bergtagna på Strindbergs Intima Teater

Victoria Benedictssons pjäs om Louises möte med kärleken är känslig, intensiv och klarsynt. Likaså den här uppsättningen; känslig, intensiv och klarsynt. Åsa Persson är fullständigt underbar som Louise Strandberg, en inte helt ung kvinna som levt ett alltför stillsamt liv i en mindre stad. När hon reser till Paris möter hon sin brors bohemiska konstnärsvänner, och inte oväntat också en självupptagen artist som vill erövra hennes oskuldsfulla hjärta.

Nej, livslång kärlek är det inte ens tal om! Konstnärssjälen Gustav Alland (Hannes Meidal) vet redan att kärleken kommer att ta slut, och kvinnan kommer att hata honom efteråt som alla kvinnor gör. Det är mycket tal om hur kvinnor är, hur män är. Alland talar också ofta om för Louise hurdan hon är, och han vill definiera henne efter sina föreställningar om människor.

Louises väninna Erna Walldén (Andrea Edwards, mycket bra) talar av erfarenhet när hon varnar Louise för Alland. Louise låter sig heller inte manipuleras vare sig av Allands sötaste tal eller av hans anklagelser och raseriutbrott. Hon väljer att gå in i deras kärleksförhållande helt av fri vilja. I varje ögonblick är Åsa Persson helt fantastisk. Spänd, nervös, otålig, tveksam, kärleksfull; känslorna kommer djupt inifrån och genomsyrar varenda nerv, muskel och centimeter av hud.

Men när nu Louise är så stark och sammanhållen, blir det bara svårare att förstå det sorgliga slutet. Hon var klok nog att se klart när hon tog emot den enda sorts kärlek hon kunde få av Alland; hon borde kunna skapa sig ett liv även utan honom. Kanske hade hon avgrunder av sorg i sig, som vi inte hann se medan hon kämpade för att hålla sig upprätt.

Länk till sidan om Den bergtagna

Till vår ära av Alejandro Leiva Wenger

Det är klart att man inte måste skriva som alla andra har gjort i hundratals år. Det är bra att Alejandro Leiva Wenger provar på ett annat sätt att skriva. Tankeflödet och att låta nutid och dåtid flätas in i varandra gör att man känner att man lyssnar av någons tankar. Men berättarstilen och att vissa saker omnämns i kryptiska ordalag gör att historierna blir svårlästa.

Om man vill se något gemensamt för novellerna, är att de handlar om människor som inte helt är herrar är över sina egna liv. De må ha varit handlingskraftiga när de packade sina väskor och tog sig över halva världen för att skapa ett nytt liv för sig och sina barn. Men när vi möter dem är de i händerna på omständigheter eller spöken som pressar och påverkar dem.

Det är också så att jag inte tycker att man behöver separera manligt och manliga författande, och jag tycker förstås att kvinnor borde intressera sig för män i litteraturen likaväl som vice versa. Men till största delen känns det här som en killbok; skriven av en kille, om killar, för killar. Novellen med samma namn som boken är ett undantag, och ett mycket bra undantag.

Fastän jag inte tyckte så mycket om boken, minns jag berättelserna och människorna några dagar senare. Det är ett mått på styrkan i Leiva Wengers noveller.