What We Do In The Shadows

Dokumentärserieformatet är välkänt för de flesta nu, inklusive vampyrerna som delar hus i en förort till Wellington på Nya Zeeland. Viago (Taika Waititi) ler charmigt mot kameran, presenterar sina sambor och förklarar tillmötesgående sådant som kan vara svårbegripligt för tittarna. Men sammanboende vampyrer möter samma problem som andra kollektiv kan göra: en tar inte sitt ansvar för disken, en annan försöker få alla att smutsa ned mindre. Men är man vampyr blir en måltid på människoblod lätt kladdig, och så har finsoffan fått en ny röd färg.

Efter mörkrets inbrott kan Viago, Vladislav (Jemaine Clement) och Deacon (Jonathan Brugh) gå ut och roa sig på de lokala nattklubbarna, och förhoppningsvis få med sig nattens måltid hem. De har kläder som vittnar om de tidigare århundraden då de blev odödliga, vilket gör att de faktiskt ser ut som nutida "pick up-artists" som vill dra uppmärksamheten till sig med detaljer i klädseln. Men så är det det där problemet med att de bara kan komma in där de blir inbjudna...

Det slumpar sig så att ett av de tilltänkta offren blir omvandlad till vampyr. Det var inte meningen, men Nick (Cori Gonzalez-Macuer) och hans vän Stu (Stu Rutherford) blir en frisk fläkt i dammiga vampyrhuset. Det är sött när de gamla vampyrerna får litet koll på internet och andra nymodigheter, men Deacon känner sig utmanad av den nye killen och blir irriterad. När smågruff mellan vampyrer växer till gräl flyger de bokstavligen upp i luften och fräser på varandra. Ett annat pågående bråk är det mellan vampyrerna och gruppen av varulvar, vars chef Anton (Rhys Darby) försöker hålla dem från att svära ("We're werewolves, not swearwolves").

I snabbt tempo blixtrar det förbi gamla foton på vampyrkompisarna i tidstypiska kläder från tidigare års fester, och andra små interna skämt förstärker intrycket av att vi verkligen fått dimpa ned i ett kompisgäng som känt varandra i flera århundraden. Det faktum att de filmas tas också upp, eftersom vampyrer borde hålla sin existens hemlig, och vi får veta att kamerateamet burit krucifix för sin egen säkerhet. Hela filmen är uppbyggd på stillsam situationskomik som ger en god stämning, en final med några oväntade men välkomna vändningar, flera stora gapskratt och en bra känsla i magen.