Har någon recension av Philomena gjort klart att det är en skräckfilm? För något så otäckt som Roscrea, klostret på Irland där ogifta unga mödrar skyfflades undan på 1950-talet, har jag inte sett på länge. Flickorna, ibland så unga som 14 år, måste jobba i tvätteriet varje dag i fyra år för att botgöra och betala av att de får föda sina barn där. Men barnen får de bara träffa en timme om dagen, och filmen visar hur de springer till lekrummet för att få hålla om sina småttingar. Till saken hör också att barnen när som helst kan adopteras bort till besökande (betalande) gäster.
Filmen bygger på verkliga händelser, och detta är vad som hände Philomena Lee då hon 1952 som ogift och gravid försköts av sin far. Pojken som föddes adopterades bort efter några år, och de scenerna är hjärtskärande men värdigt skildrade. Resten av dagen känner jag att jag vill hålla hårt om dem jag har kär och jag blir ond över den missriktade stränghet som nunnorna utsatte flickorna för.
Men Philomena, när vi träffar henne nästan femtio år senare, är en lugn och till största delen förnöjd människa. Filmen har namn efter henne, för det är inte bara det nervkittlande sökandet efter sonen, utan lika mycket den medelålders dam med litet enkla nöjen och en förlåtande syn på livet som står i fokus. "Alla nunnor var inte elaka", säger hon.
Trailers för filmen visar humoristiska scener tillsammans med den mer cyniske reporter som hjälper henne i sökandet, och det är fint att se hur två så olika personligheter får brytas mot varandra utan att det drivs till sin spets och slutar i stereotyper. Det hjälper också att de två huvudrollerna spelas säkert och trovärdigt och med sprudlande kemi av Judi Dench och Steve Coogan.
Matinévisningen jag såg var fylld av människor i pensionsåldern, en målgrupp för vilken det görs fler och mer intressanta filmer idag än förr. Men Philomena är inte bara en film för äldre, och absolut ingen enkel måbra-film, utan en brännande och känsligt regisserad berättelse om två väldigt speciella människoöden värda att lära om.
Filmen bygger på verkliga händelser, och detta är vad som hände Philomena Lee då hon 1952 som ogift och gravid försköts av sin far. Pojken som föddes adopterades bort efter några år, och de scenerna är hjärtskärande men värdigt skildrade. Resten av dagen känner jag att jag vill hålla hårt om dem jag har kär och jag blir ond över den missriktade stränghet som nunnorna utsatte flickorna för.
Men Philomena, när vi träffar henne nästan femtio år senare, är en lugn och till största delen förnöjd människa. Filmen har namn efter henne, för det är inte bara det nervkittlande sökandet efter sonen, utan lika mycket den medelålders dam med litet enkla nöjen och en förlåtande syn på livet som står i fokus. "Alla nunnor var inte elaka", säger hon.
Trailers för filmen visar humoristiska scener tillsammans med den mer cyniske reporter som hjälper henne i sökandet, och det är fint att se hur två så olika personligheter får brytas mot varandra utan att det drivs till sin spets och slutar i stereotyper. Det hjälper också att de två huvudrollerna spelas säkert och trovärdigt och med sprudlande kemi av Judi Dench och Steve Coogan.
Matinévisningen jag såg var fylld av människor i pensionsåldern, en målgrupp för vilken det görs fler och mer intressanta filmer idag än förr. Men Philomena är inte bara en film för äldre, och absolut ingen enkel måbra-film, utan en brännande och känsligt regisserad berättelse om två väldigt speciella människoöden värda att lära om.
 |
| Martin Sixsmith och Philomena Lee i verkligheten |
3 kommentarer:
Inte en film jag normalt skulle se, men jag är glad att jag såg den. Stark sak.
Herregud, ser den slutligen nu. Trodde inte att det var en så här förfärlig film! Bara gråter och gråter.
Visst är den HEMSK?! Håll om din lilla pocket. Jag grät och kramade min pojkvän extra mycket den kvällen.
Skicka en kommentar