Mush-Room på Dansens Hus

Är modern dans svårtillgänglig? Dansarna i Need-Company välkomnar oss och bjuder in oss med stor gamman. Leende, sprattlande, sparkande som överstimulerade femåringar berättar de för oss att vi skall få komma till svamparnas värld. Jag hinner tycka att inledningen är för lång, och att det som verkar vara föreställningen ser ganska intressant ut, innan det prövande pardansandet tar slut och förklaringarna och sprattlandet fortsätter.

När väl det ordlösa dansandet sätter igång bland de upp- och nedvända svamparna är det förvånansvärt heteronormativt; komplicerade parningsförsök ofta på gränsen till övergrepp. Jag trodde att svampars sexuella reproduktion var mycket mer passiv, och inte heller så fixerad vid rumpan som i Grace Ellen Barkleys koreografi. Som sagt, scener av män som manipulerar kvinnor är det som dominerar när dansen äntligen får ta över, och det är sällan som det ser så roligt ut som inledningen lovade.

Ofta avbryts föreställningen av talade partier, hejiga tilltal till publiken som vore vi på en pratshow. Jag skulle önska att koreografin satsat mer på dansen och mycket, mycket mindre på den jättetråkiga humorn den försöker sig på.

Svampar är fascinerande organismer och jag förstår att de kan inspirera till en allegori om hemliga varelser i en egen värld som börjar infiltrera människornas värld. (Vilket de egentligen redan har gjort, sedan årtusenden tillbaka.) Men idéerna om svampar och deras natur i glappar i föreställningen och är inte heller särskilt underhållande om man ger upp hoppet om sammanhang. Sällskapet jag såg uppsättningen med undrade efteråt om vi någonsin sett något lika dåligt. Mush-Room är en mycket förvirrad föreställning som gravt underskattar sin publik.

Länk till föreställningens sida hos Dansens Hus