Coco Chanel & Igor Stravinskij

Filmen om Coco Chanels och Igor Stravinskijs tid tillsammans är en estetisk njutning. Dialogen är sparsmakad; scener och stämningar får föra berättelsen vidare. Historien inleds med Coco Chanel på väg till den ökända föreställningen av Ballets Russes i Paris, Stravinskij och övriga medverkande i kulisserna bakom scenen, och så en lång sekvens av njutbara bilder av den moderna baletten, publikens reaktioner och de alltmer högljudda protesterna som till slut stoppade föreställningen. Åh! Musiken, dräkterna och dansen var så vackert och spännande att höra och se. Det knöt sig i magen när jag hörde dårarna i publiken förstöra kvällen för de intresserade, som om jag suttit med den kvällen.

Tillfällena som låter Stravinskij (Mads Mikkelsen) och Chanel (Anna Mouglalis) mötas ter sig slumpartade, utan brådska, som en väg av många när alla möjligheter är intressanta. Men elektriciteten mellan dem båda är märkbar.

Jag tycker om hur Coco Chanel porträtteras; inte hetsig och nonchalant, bara för att hon är modern; inte heller aggressiv och skrämmande, bara för att hon är en framgångsrik affärskvinna. Hon släntrar förbi med händerna i fickorna och en registrerande blick under sin svarta lugg. Hon är stark och oberoende, och kan erbjuda Stravinskij och hans familj bostad i sitt avskilda hus för att ge honom ro att komponera.

Åh, vilket hus! Ett under i modernitet, svart och vitt och geometriska mönster. Men det är också vackert när Stravinskijs hustru skapar litet värme och hemkänsla genom att drapera röda mönstrade filtar i sina rum. Som sagt, filmen innehåller en räcka av vackra, tilltalande scener. Ett litet tag blir jag nästan irriterad på den svala hållningen, men sedan lutar jag mig tillbaka och låter mig förföras av skönheten.