Leonard Cohen i Globen 2010

När man har skrivit så många och så bra sånger under sin långa karriär, är det en välgärning att spela så många som möjligt under en lång konsert. Den leende gentlemannen Leonard Cohen är uthålligare än de flesta, och med en paus i mitten spelar han för oss i över tre timmar.

Han dansar in på scenen till Dance Me to the End of Love. Därpå följer den hårda The Future, som han sjunger med en ännu mer skrovlig och befallande röst, som lättar upp i vackra Ain't No Cure for Love och underbara Bird on the Wire. Men det är ett allvarligt första set, trots de sånger som emellanåt lättar upp stämningen. Everybody Knows har ju en deprimerande ton som jag inte helt kan skaka av mig under den vackrare In my Secret Life.

Det känns som nyss som han var här och spelade sist, eftersom jag minns den konserten så väl. Laguppställningen är densamma, de orientaliska mattorna som gör scenen till ett hem vi bjuds in i, och även de första sju låtarna är samma som på den förra konserten i Globen. Ja, varför ändra när känslan är så rätt? I början av konserten säger Mr. Cohan att det kan dröja innan han kommer tillbaka hit i norr igen, så han lovar att han skall ge oss allt ikväll. Jag tar tillvara på varje minut av konserten.

Den blodröda belysningen, som grånar till silver och svart, gör bandet till svarta skuggor mot draperierna under Javier Mas' vackra intro till Who By Fire. Det är en av mina favoriter, och jag tycker om arrangemanget där vi får höra solo från bas såväl som hammondorgel, medan Leonard Cohen själv har hängt på sig en gitarr. Med ljuset växlande från gult till rött som en eldsvåda spelas The Darkness och Born in Chains.

Det är fint att få höra Chelsea Hotel No2 i år! Men jag undrar om man inte hade kunnat spela den, och även några andra av sångerna, litet snabbare. Musikens långsamhet är säkerligen vald med flit, men en del låtar kan kännas för släpiga ibland. På tidigare skivor har en del musik låtit stompig på ett gulligt, naivt sätt för att den haft en snabbare takt, och det saknar jag faktiskt litet grand.

Efter Waiting for a Miracle följer underbara Anthem, och så en välförtjänt paus. Leonard Cohen sjunger framåtböjd, ofta stående på knä, koncentrerad och inåtvänd men helt och hållet närvarande och i samspel med publiken. Det märks att han fått in vanan på den här (och förra) turnén, för han leker med rytmen när han sjunger och skjuter in några passande ord här och där. Han menar verkligen varje ord.

Efter paus ställer sig Mr. Cohen bakom ett keyboard och startar en drömsk Tower of Song, och publiken jublar över keyboardsolot så att han skrattar och tackar oss. Så väljer han gitarr för Suzanne, och sedan kommer ännu en sång vi inte fick höra 2007, fantastiska Sisters of Mercy, som han sjunger så innerligt att jag känner hans välvilja i hjärtat.

Gypsy Wife är också en fin sång från förr, och en klockren The Partisan väcker långa och tacksamma applåder. I Boogie Street är det Sharon Robinson som låter sin vackra röst fylla ut den fullsatta Globen. Och så kommer ännu en sång med gudomlig inspiration, Hallelujah. Den börjar litet trevande, för Leonard Cohen sjunger så stillsamt, men snart hör jag hur fint hans röst blandar sig med änglakören från hans sångerskor, och sången blir till en innerlig bön.

I'm Your Man är ett förunderlig sammansmältning av text och melodi; den långsamma men lyriska uppräkningen i verserna som går över i ett rop av kättja och tillbedjan i sticket. Den låter riktigt bra nu också. Så berättar Leonard Cohen att Take this Waltz är skriven för Federico Garcia Lorca, men ikväll tillägnar han den sin gamle hädangångne vän Göran Tunström. Det var fint sagt. Och så valsar han ut, med hela sin orkester.

Men vi applåderar och vill inte släppa honom! De kommer in igen och spelar So long, Marianne, och First We Take Manhattan, som får stora delar av publiken att ivrigt klappa i otakt varje gång refrängen sjungs. Mr. Cohen dansar ut och in igen några gånger till våra enträgna applåder - vi vill inte missa ett enda extranummer!

Med en svart gitarr över axlarna spelar han Famous Blue Raincoat, en av alla vemodiga och fina historier han har hittat så talande melodier till. Inledningen till If It Be Your Will reciterar han, och låter sedan körsystrarna Webb sjunga den till harpa och gitarr. Ett snabbare tempo igen i Closing Time, men nej, vi vill inte gå hem! Vi skrattar när Leonard Cohen sjunger I Tried Before To Leave You, och till slut är vi mätta på hans briljanta musik, får en välsignelse och kan gå hem i sommarnatten.