Mannen under trappan av Marie Hermansson

I en äldre villa kan det vara svårt att känna till alla vinklar och skrymslen, även om man bor där. Fredrik och Paula har köpt en vacker villa med gott om plats för dem själva och deras två små barn. Fast en femte person verkar också bo där - mannen under trappan, en kort, smutsig typ i slitna kläder. Likt en hustomte verkar han kunna ta hand om småsysslor med husets underhåll, men kan också vända sig mot dem som behandlar honom illa.

Man skall kanske inte anmärka på logiken i en berättelse som rör sig i gränslandet mellan naturligt och övernaturligt. Det är ändå litet konstigt att Paula inte lyssnar på Fredriks oro, även om det låter som fantasier. Eftersom jag som läsare känner att jag inte kan lita till hundra procent på vad Fredrik säger, är det väl inte helt osannolikt. Hur Fredrik och Paula glider isär från varandra är också en del av handlingen.

Marie Hermansson skriver oftast väldigt bra, men ibland blir språket litet träigt: en osäker blandning av vardagsspråk och så några styltigare ord. Jag skäms nästan för att nämna det, för jag vet att jag själv ofta låter precis likadant. Men jag vet ju att svenskan kan flyta bättre än så.

Ändå måste jag främst säga att Hermansson lyckas mycket väl med att skapa en kuslig stämning som får mig att krypa ihop och bli mörkrädd. Till en början stöter Fredrik bara på hyresgästen från krypgrunden när han är ensam, och bara det är läskigt nog. Men när den lille sonen börjar knacka meddelanden till Mannen under trappan, och berätta att de leker med varandra, kommer det farliga upp i dagsljuset och blir riktigt påtagligt.

Mannen under trappan skall bli TV-serie. Det är bra att man vill filmatisera en så god historia! Hoppas att TV kan bevara mixen mellan vardagstrubbel och hotet som skymtar i ögonvrån, så att resultatet blir minst lika bra som boken.