Stockholms Stadsteater har spelat Harold Pinters Hemkomsten sedan i höstas. Många, även jag, har förvånats och äcklats av den endimensionella kvinnorollen, den enda kvinnan bland ett halvdussin motbjudande män. Hon kommer in i den förfallande våningen som fru till en av sönerna i huset, som hållit sig därifrån i flera år. Bröderna och deras far börjar slå sina lovar kring henne, och hon svarar förnöjt på deras klumpiga inviter.
Männen önskar sig att hon skulle stanna kvar och tillfredsställa deras sexuella behov. Men det slutar inte där, utan deras perversa drifter vrids ett varv till: eftersom de är så gnidna att de inte vill betala för hennes uppehälle, får de idén att hon dessutom skall sälja sin kropp till andra män, för att få pengar till mat och husrum. Till allt det här är kvinnan följsam, mottaglig och till och med road. Hennes man försöker få henne att följa honom tillbaka till deras hem och deras barn, men hon väljer att stanna som lekdocka åt en grupp män på väg nedåt i samhällets bottenskrap.
Hur skall man förstå kvinnans val? Männen är motbjudande redan innan de börjar lägga an på henne, och erbjudandet som skulle gjort de flesta människor förnärmade verkar vara precis vad hon väntat på. Harold Pinter har visat att han kan göra flerdimensionella kvinnoporträtt i andra av sina pjäser, så det är inte okunskap som skapat hennes obegriplighet.
Svaret är att hon inte finns. Hon är deras drömkvinna, och hon finns inte. Deras förväntningar på en kvinna är så förvridna och ynkliga, att personen som svarar mot deras drömmar är platt, obegriplig och själv på gränsen till motbjudande. Vi får höra fadern kärleksfullt beskriva sin döda hustru, men mitt i meningen vrids kärleksförklaringen över i en tirad av hat över någon oförrätt han minns. Inte ens minnet av den älskade avlidna får vila i frid! Vilken kvinna skulle då duga i deras ögon? Jo, en vacker, tyst, undergiven kvinna som serverar dem te, skrattar åt deras äckliga skämt, ställer upp sexuellt för dem alla, och låter sig hyras ut för att inte ligga dem ekonomiskt till last. Kvinnan med alla dessa egenskaper är absurd och oroande. Kan hon ens finnas, utanför scenen? (Kanske det, och det är otroligt sorgligt.) Vad vi ser är summan av männens alla önskningar, det enda de förväntar sig av en kvinna, och det är ynkligt.
Männen önskar sig att hon skulle stanna kvar och tillfredsställa deras sexuella behov. Men det slutar inte där, utan deras perversa drifter vrids ett varv till: eftersom de är så gnidna att de inte vill betala för hennes uppehälle, får de idén att hon dessutom skall sälja sin kropp till andra män, för att få pengar till mat och husrum. Till allt det här är kvinnan följsam, mottaglig och till och med road. Hennes man försöker få henne att följa honom tillbaka till deras hem och deras barn, men hon väljer att stanna som lekdocka åt en grupp män på väg nedåt i samhällets bottenskrap.
Hur skall man förstå kvinnans val? Männen är motbjudande redan innan de börjar lägga an på henne, och erbjudandet som skulle gjort de flesta människor förnärmade verkar vara precis vad hon väntat på. Harold Pinter har visat att han kan göra flerdimensionella kvinnoporträtt i andra av sina pjäser, så det är inte okunskap som skapat hennes obegriplighet.
Svaret är att hon inte finns. Hon är deras drömkvinna, och hon finns inte. Deras förväntningar på en kvinna är så förvridna och ynkliga, att personen som svarar mot deras drömmar är platt, obegriplig och själv på gränsen till motbjudande. Vi får höra fadern kärleksfullt beskriva sin döda hustru, men mitt i meningen vrids kärleksförklaringen över i en tirad av hat över någon oförrätt han minns. Inte ens minnet av den älskade avlidna får vila i frid! Vilken kvinna skulle då duga i deras ögon? Jo, en vacker, tyst, undergiven kvinna som serverar dem te, skrattar åt deras äckliga skämt, ställer upp sexuellt för dem alla, och låter sig hyras ut för att inte ligga dem ekonomiskt till last. Kvinnan med alla dessa egenskaper är absurd och oroande. Kan hon ens finnas, utanför scenen? (Kanske det, och det är otroligt sorgligt.) Vad vi ser är summan av männens alla önskningar, det enda de förväntar sig av en kvinna, och det är ynkligt.
2 kommentarer:
Jeg så dette stykket i går på Nationaltheatret i Oslo. Jeg FATTER IKKE hvordan hun kunne bli igjen hos de ekle mennene! Og jeg FATTER IKKE hvorfor ikke mannen hennes forsøkte å forsvare henne eller redde henne ut av situasjonen på et eller annet vis! Han stod jo bare og så på... De spilte meget godt, så jeg vil absolutt anbefale å se det. Det var fint å lese din tolkning både før og etter, for det hjalp absolutt - det ble lettere å forstå på et vis. Takk og takk! :)
Jag förstår så väl att pjäsen känns obegriplig! Så kände jag också i flera månader, och kunde inte förstå meningen med den. Men jag tänkte på handlingen då och då, och försökte komma på vad allt betydde. En dag för några veckor sedan när jag tänkte på pjäsen igen, kände jag äntligen att jag kommit på en förklaring. Jag är glad att min idé kunde hjälpa dig tolka pjäsen!
Skicka en kommentar