Glitterscenen av Monika Fagerholm

I böckerna Diva och Den amerikanska flickan talade Monika Fagerholm med en alldeles egen röst, med ord som både precis beskrev sådant man sett men inte satt namn på, och som beskrev saker som bara kunde finnas i den världen hon beskrev. Det utlovades en fortsättning på den intrikata berättelsen om Den amerikanska flickan, berättelsen som innehåll mystik, minst ett mord, sorg, mer död och stark vänskap mellan flickor.

Ett av de magiska orden Fagerholm använde i Den amerikanska flickan var Vinterträdgården, ett av de vackraste orden jag vet. Ett annat var Glitterscenen, ett namn som satte ord på en hägrande framgång i en hägrande framtid, som man i lyckliga fall kunde känna av redan i sitt flickrum. Till de orden fogar nu författaren Träskdrottningen, Kapu kai, de förbjudna haven, The hacienda must be built, Dödens Ängel. Fantasieggande byggstenar från lekar som kan kännas viktigare än verkligheten. Men nu är det verkligheten som bryter in och ställer villkoren, och så många av flickorna och pojkarna stöts och törnas till av den.

Det händer ovanligt många sorgliga saker i trakten genom åren. Den amerikanska flickan, Eddie de Wire, drunknar i tjärnen, andra dör eller tar sina unga liv i dess närhet, och många är ensamma och olyckliga.

Ett nytt par av flickor inleder boken; Johanna, Lille, och Ulla Bäckström. Inledningskapitlet hinner visa en av de här märkligt populära ungdomarna och svartsjukan över att gå i hennes skugga. Det är riktigt intressant, men alldeles för snart rör sig historien bakåt i tiden, till kusinstugan, tvillinghuset, tvillingarna Rita och Solveig och hur de kände människorna och händelserna kring den amerikanska flickan. Så ett steg framåt igen, till småflickorna Maj-Gun Maalamaa och Suzette Packlén. De har sin egen vänskap och sina egna historiska händelser, men de rör sig ju fortfarande bland minnena och människorna som levat och lever i trakten.

Monika Fagerholms språk är uppblandat med de här uttrycken som representerar viktiga punkter både i det förflutna och i framtiden. De ekar fram i nästan varje händelse, och jag tycker om det till att börja med; dels för att minnen oftas finns med i allt man gör, dels för att jag tycker om stämningen som de skapar, nästan som trollformler. Men sedan börjar jag tycka att upprepningarna sker för ofta, och jag ser inte alltid meningen med speglingarna mellan nutid och dåtid. Jag önskar faktiskt att boken hade haft litet mindre av de ekande orden, som inte för handlingen framåt.

Och så saknar jag flickorna som bara fick några sidor i början av boken; Johanna och Ulla Bäckström, och allra mest Doris Flinkenberg och Sandra Wärn. Men mot slutet av boken kommer de tillbaka igen ur glömskan. Språket blir också snabbare och klarare, men utan att tappa sin drömmande stil. Sorgerna, morden och självmorden rullas upp och hamnar i berättelsen, och ändå hänger mysterierna kvar kring trakten. Man får under några ögonblick verkligen skymta hur Glitterscenen manifesterar sig, och det är skrämmande och vackert och spännande på samma gång. Som hägringar kommer Vinterträdgården och Glitterscenen alltid att finnas kvar.

Fler böcker av Monika Fagerholm:
Den amerikanska flickan
Lola uppochner