Det är lätt att fnysa åt det ymniga tagandet och postandet av selfies idag, och låt mig erkänna att jag också har gjort det, fram tills jag för något år sedan upplevde en skiftning i mitt tänkande och kännande. Att vilja bli sedd och accepterad är något djupt mänskligt. "Här är jag", "Se mig" "Nu är jag på det här stället, spännande eller hur?!"
Och genom århundradena har människor producerat "selfies" fast med större möda: konstnärer har lagt veckor av dyrbar tid, målarduk och färger på att måla av sig själva. Nu går det snabbt och lätt; en knapptryckning på mobiltelefonen är allt som behövs, eller kanske ett dussin så att man hittar den snyggaste vinkeln.
Med appar kan man också förändra sin bild så att man får kattöron, mustasch eller ett moln av hjärtan kring sitt förskönade ansikte. För en konstnär som Cindy Sherman som i decennier förändrat sitt utseende först med kläder, accessoarer och smink, senare med bildmanipulation, torde det vara en utmaning att ta över stafettpinnen ett tag.
I utställningen Tapestries ser vi ännu en vändning i labyrinten som är billigt-dyrt-enkelt-svårt. Att skaffa och hänga upp gobelänger har varit förbehållet en mindre grupp då de är dyra och tidskrävande att framställa, och bruket har fallit undan för andra inredningsdetaljer. Men nu fanns möjligheten för Cindy Sherman att låta väva upp några av sina instagram-selfies - slit-och-slängbilder förevigas till något värdefullt.
Pixeleringen i bilderna gavs av bildkvaliteten men bidrar till det tidlösa intrycket. Längtan efter att få röra de mjuka bilderna är svår att stå emot. Eller borde vi inte vänligt röra vid personerna på bilderna som så gärna vill visa världen sin kärlekslängtan, sårbarhet, styrkeuppvisning eller clownlek?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar