Ö-kon 2022, lördag

Ö-kon brukar hållas i Östberga Kulturhus och Fantastika i Dieselverkstaden. Men nu har rymdtidskontinuumet rämnat och vi finner ett trevligt litet Ö-kon i Dieselverkstaden, med färre deltagare och Lilla Scen som den största salen, men förstås mycket givande ändå!

Fransktalande serier

Jag hann tyvärr inte till första paneldiskussionen men fick en fin inledning på Ö-kon med Ann Olsson Roussets presentation av två franska seriealbum, som båda utspelar sig i var sin mycket olik version av framtiden. Den första av dem, Mécanique Céleste av Merwan (Merwan Chabane), är en historia om att spela dodgeball på liv och död, eller åtminstone för frihet och självständighet, vilket låter allvarligt men är övervägande humoristiskt och lekfullt framställt. Albumet finns översatt till engelska under namnet Aster of Pan.

Den andra berättelsen är Carbone & Silicium av Mathieu Bablet, en historia om två AI som får gestalt i konstgjort framställda kroppar. Serien följer dem under 271 år, en lång tidsrymd under vilken de vandrar runt för att uppleva allt fint som finns på planeten jorden, vilket är fascinerande i sig, men deras existenser ger också konkret form åt funderingar om död, liv och vad som är liv, och andra filosofiska tankar. Teckingarna har många vackra inslag men jag gillar att kroppar har en fysisk tyngd och tillåts se imperfekta ut, inte vara stereotypa exemplar av skönhet. Albumet finns översatt till engelska under namnet Carbon and Silicon.

Hedersgästintervju med Torill Kornfeldt

Torill Kornfeldt är sedan länge en mycket uppskattad gäst på alla Swecon med sina kunniga och fantasifulla redovisningar om vad som finns i naturen och vad som forskas på idag, sådant som är så spännande att det är på gränsen till science fiction och saga och säkert inspirerar många lyssnare till både vidare forskning och nya berättelser. Jag gillar att intervjuaren Bellis valde att gå ganska snabbt över Torill Kornfeldts nog så charmiga uppväxt och lillgamla 13-årings-beslutsamma tanke att "folk borde VETA mer om naturvetenskap!", vilket förde henne in på hennes givande bana som vetenskapsjournalist.

Efter dessa snabba meningar fick vi desto mer om böckerna som Kornfeldt skrivit (Den genmodifierade människan och Mammutens återkomst), och därtill och därur fler tankar om världen och vetenskap. Rörande genmodifiering målade hon snabbt och enkelt upp tre möjliga framtider med tre välvalda exempel ur fiktionen: Frankenstein, Star Trek och Gattaca. Frankensteins monster är ett exempel på hur människan gör ingrepp i naturen men inte tar ansvar för vad vi har gjort. Star Trek är trevligt och optimistiskt, men förutsätter en framtid som nog är rejält omgjord och kanske inte helt demokratisk. Gattaca är mest likt vart vi är på väg nu, med företag som driver på en utveckling som snarare fokuserar på individens vilja än samhällets bästa.

Vi får höra den intressanta historien om hur upptäckten och utvecklandet av det så användbara CRISPR-Cas9 drevs av nyfikenhet, vilket Kornfeldt gillar, men också med support av yoghurttillverkare som var intresserade av resultatet och dess användning i den tidiga fasen av forskningen.

Men att tillämpa Crispr för att till exempel klippa fram önskade egenskaper hos människor är inte så lätt som man kunde tro innan man hade kartlagt människans genom. Det finns inte en gen som är ansvarig för en egenskap som längd, ögonfärg eller hårfärg, utan det är många som bidrar med var sin pyttebit. Och en gen har inverkan på inte bara en utan många egenskaper så att resultatet av en förändring inte går att förutse - och dessutom kan råka släppa fram eller skapa sjukdomar i kroppen.

Torill Kornfeldt berättar om många olika forskningsprojekt som använder sig av olika former av genmodifiering, och hur de kan ligga i gränslandet av vad som känns moraliskt rätt men också ge stor nytta, vilket gör avvägningen svår när man skall avgöra vad som är etiskt.  Vill man ha en gris-avatar, en gris som är genmodifierad till att likna ens egen kropp och från vilken man kan plocka organ - praktiskt då de växer snabbare än en människoklon? Kanske skulle det kännas konstigt. Men ett specifikt användningsområde vore för den ovanliga sjukdomen NF1 som ger olika symptom från person till person. Om barn som föds med NF1 får en "grisflock" med denna gen inklippt kan man tidigare se vilka symptom som utvecklas, och ha möjlighet att prova mediciner speciellt riktade till att lindra just dessa.

Idén om att återskapa mammutar är inte bara driven av nyfikenhet, för tanken finns också att mammutarna när de placeras ut där de en gång levde så blir de till "ekosystemsingenjörer" som återskapar grässtäppen bland annat genom att buffa omkull träd (vilket tills dess skulle kunna göras med små lastbilar). Detta skulle arbeta mot klimatförändringarna då grässtäppen skulle binda in mer koldioxid och temperaturen också sänkas lokalt, så att permafrostens upptining bromsas något litet. 

Det ledde in på en tänkvärd berättelse om varför vi bör arbeta för att rädda naturen - det är inte bara för naturens egen skull, för att vara snälla mot tigrarna och de utrotningshotade djuren och miljöerna, utan för vår egen skull. För när vi satsar på att rädda tigrarna i regnskogen så bevarar vi också regnskogen, en viktig resurs för att fånga upp regn och fukt, vilket om det inte hamnat där kan leda till jorderosion och översvämningar i städerna intill. Så när vi satsar på att rädda naturen och djuren, så räddar vi också oss själva.

Farlig flora

Ledda av Michael Petersén samtalade Boel Bermann, Torill Kornfeldt, E. P. Uggla och Gunilla Jonsson om farliga växter i fiktion och verklighet. Varför vill vi skriva berättelser om onda växter? Svaren var varierade och givande: för att de är så annorlunda, ännu mer än till och med insekter - vi kan ju inte se dem i ögonen för de har inga ögon. Vi är beroende av dem, och vi tar in dem i vårt hem. Att de är fina och nyttiga för oss är något som lätt kan vändas till något skräckinjagande. 

Frågan om växters intelligens belystes från flera håll - är de skrämmande för att de har en agens utan intelligens, att de bara växer, breder ut sig, kväver andra växter, tar sig in genom trånga springor? Eller är det en annan sorts intelligens som driver dem? De rör sig långsamt, men om man snabbspolar filmatiseringar så skulle man vilja läsa in mål och drivkraft i hur de rör sig. För dem kanske vi är som snabba, surrande och kortlivade flugor.

Är växter farliga? De som inte låter sig tuktas utan brer ut sig och kväver grannarna, eller som vissnar, är ju farliga för trädgårdsmästarens ego. Men betänk också att det finns tomater som utsöndrar ett enzym som gör larver till kannibaler, och andra växter som drogar insekter till att gå iväg och i praktiken begå självmord. Allt för att skydda sig själva!

Hur har framställningen av växter som hot förändrats genom åren? Tidigare fanns mer av tanken civilisation mot natur, en natur som måste hållas i schack. Hotet var mystiskt för att naturen var främmande. Nu är det snarare så att naturen slår tillbaka för allt vi har gjort mot dem, och vi är inte ens förvånade över det. 

Men om växter skulle börja manipulera oss, för goda eller onda syften - då skulle vi inte ens veta det. Tänkvärt är att alla dofter och smaker som kryddor ger, de utvecklades av växterna för att skrämma bort hot mot deras existens, men för oss är de delikata - hur har det kommit sig? För att inte tala om chilifrukter, vars starka smak utvecklats för att inte däggdjur skall äta dem eftersom fröna bäst sprids av fåglar, vilka inte känner och skräms av smaken. Men vi människor - vi känner den men blir inte avskräckta utan ser istället prestige i vem som kan tåla den starkaste chilismaken!

Kanske kommer vi i framtiden att kunna leva i symbios med växter; smycka oss med en vacker blomma vars doft gör oss extra attraktiva för andra, eller stoppa in handen i en växt och där få en dos knark mot några droppar blod.

Allra sist på programmet var ett föredrag av Jesper Stage om generationsrymdskepp som säkerligen var lika intressant och givande som när jag hörde det på förra Fantastika.

Dessförinnan satt jag själv i Hugopanelen och hann inte föra anteckningar. Jag kan därför bara tipsa om att man läser mina recensioner här på bloggen av de romaner som är nominerade till Hugopriset 2022, och sedan tänker sig att några andra i panelen i tur och ordning tyckte tvärtemot mig!