Decamerone skrevs på 1300-talet, då digerdöden grasserade i Europa. Tio personer som flytt undan pesten berättar under tio dagar tio historier för varandra. Vad pratar man om när döden flåsar en i nacken? Alltsomoftast om spännande saker, listiga kupper, sex och otrohetsaffärer, fräcka flykter från förargade äkta makar, burdusa skämt. Filmen The Little Hours väver samman två av historierna och spelar upp dem år 1347 i Garfagnana i Toscana, men med helt modernt språkbruk och attityder. Det är helt realistiskt och skönt anakronistiskt på samma gång. De repliker vi uppfattar som gammaldags och högtravande idag var ju naturliga vid tiden den skrevs, eller borde åtminstone ha varit det när de uttalades.
Så vad vi ser är nunnor i ett kloster som tvättar kläder och sköter om den lurviga åsnan, men som far ut i osande svordomar mot trädgårdsmästaren som sneglar på dem, och festar på rummet som busiga flickor i en high school-komedi. Från ett annat slott i Toscana kommer Massetto springande, på flykt från husbonden Bruno som inte kommer att se milt på mannen som legat med hans fru. Den snälle fader Tommasso hjälper Massetto till den lediga platsen som trädgårdsmästare i klostret, och uppmanar honom att spela dövstum för att undvika trubbel. Som om det skulle hjälpa bland de halvgalna unga nunnorna! Det är inte bara ren pilskhet som får syster Fernanda och väninnan Marta att närma sig den stilige unge mannen, men lust och nyfikenhet driver både syster Ginevra och syster Alessandra att smyga efter honom, mer eller mindre klumpigt.
Komedin i The Little Hours kommer fram på så många plan, och scenerna tar väl vara på alla möjligheter. Där finns det roliga i att ett par unga nunnor svär och röjer om utan att abbedissorna och de gamla fromma nunnorna märker ett dugg; Massettos halvt plågade, halvt lyckliga min när kvinna efter kvinna fumlar efter hans kropp; det moderna språkbruket med ironi och rappa kommentarer till vad som sägs; Brunos eviga malande om framgångar och motgångar i kampen mot Guelph som får hans fru att sucka och flirta ännu mer vågat med Massetto; och ännu fler överraskningar under berättelsens gång. Alla skådespelare i de större rollerna är kända från TV-serier i helt andra sammanhang och det är litet extra roligt att se dem komma samman och göra medeltiden så underhållande som den faktiskt var för människorna som levde då.
Så vad vi ser är nunnor i ett kloster som tvättar kläder och sköter om den lurviga åsnan, men som far ut i osande svordomar mot trädgårdsmästaren som sneglar på dem, och festar på rummet som busiga flickor i en high school-komedi. Från ett annat slott i Toscana kommer Massetto springande, på flykt från husbonden Bruno som inte kommer att se milt på mannen som legat med hans fru. Den snälle fader Tommasso hjälper Massetto till den lediga platsen som trädgårdsmästare i klostret, och uppmanar honom att spela dövstum för att undvika trubbel. Som om det skulle hjälpa bland de halvgalna unga nunnorna! Det är inte bara ren pilskhet som får syster Fernanda och väninnan Marta att närma sig den stilige unge mannen, men lust och nyfikenhet driver både syster Ginevra och syster Alessandra att smyga efter honom, mer eller mindre klumpigt.
Komedin i The Little Hours kommer fram på så många plan, och scenerna tar väl vara på alla möjligheter. Där finns det roliga i att ett par unga nunnor svär och röjer om utan att abbedissorna och de gamla fromma nunnorna märker ett dugg; Massettos halvt plågade, halvt lyckliga min när kvinna efter kvinna fumlar efter hans kropp; det moderna språkbruket med ironi och rappa kommentarer till vad som sägs; Brunos eviga malande om framgångar och motgångar i kampen mot Guelph som får hans fru att sucka och flirta ännu mer vågat med Massetto; och ännu fler överraskningar under berättelsens gång. Alla skådespelare i de större rollerna är kända från TV-serier i helt andra sammanhang och det är litet extra roligt att se dem komma samman och göra medeltiden så underhållande som den faktiskt var för människorna som levde då.
1 kommentar:
Frejdiga och fräcka Decamerone kommer till sin rätt i denna komedi. Skönt med ett inlägg från en tid som visste, och vågade visa, att både kvinnor och män har glädje i kärlekslekarna!
Skicka en kommentar