The Mars Room av Rachel Kushner

Hon ser några glimtar av det gamla livet genom fönsterrutorna; påfartsramper och vägbroar, och faktiskt några blommande buskar och en anad doft från dem. Romy Hall är på väg till ett annat liv. Några av kvinnorna på bussen har redan varit där, men för Romy är det ett nytt liv som aldrig kommer att förändras mer; fängelse på dubbel livstid. Redan i bussen på väg dit börjar grälen, irritationerna, revirstriderna och några skymtar av medmänsklighet.

Kronologin i Romys berättelse är uppbruten; barndomen, halvvuxentiden, tiden på strippklubben The Mars Room, tiden med den älskade lille sonen Jackson, tiden i Stanville Women’s Correctional Facility. Det är inte svårt att följa med i vad som hände när eller var, men vi får Romys minnen i oordning, precis som hennes eget liv inte har haft något klart mål utan oftast handlat om att hantera den närmaste dagen och roa sig på något sätt under tiden. San Francisco är en stad för drömmar och kärlek, men i områdena intill de kända hippiekvarteren är husen mer slitna och människorna av skilda slag; en del är hänsynslösa för egen vinnings skull, andra är udda och bidrar till förvirringen, och några är ändå hjälpsamma med det lilla de själva har.

Men Romy och hennes vänner har inte tillräckligt med omtänksamhet och stöd från föräldrar och grannar för att skaffa sig trygg mark under fötterna. Även när Romy väljer det bästa hon kan göra i stunden kliver hon ut på tunnare och tunnare is. Lägenheten är OK, grannarna hjälper till att vakta Jackson, jobbet ger tillräckligt med pengar, men så dyker en stalker upp på The Mars Room, Romys liv skakas om av stress och oro, och till slut slår hon själv sönder sitt liv tillsammans med stalkerns.

Du har själv valt det här, du gjorde felstegen är det många som säger till kvinnorna i fängelset; advokater, domare, fängelsevakterna. Ansvaret ligger slutligen hos dem själva, det stämmer, men många av dem har snubblat in på den vägen genom otur och slarv från andra som hade kunnat stötta och lindra. Bokens berättare noterar det några gånger, lakoniskt, utan att klaga eller skylla ifrån sig. Bokens fokus är Romy Hall, men flera av personera omkring henne får också stå i centrum i några av kapitlen. Det svindlar ibland; så många människor där som är fast i hopplöshet, men ger varandra tips om minsta chans till lindring, och berättar historier om dem som lyckats överklaga sina domar och gå fria.

På samma gång som de varierande berättarrösterna ger en bredare bild, gör det också boken spretig. The Mars Room slutar i oklarhet, vilket inte behöver vara negativt; på sätt och vis är det en bra illustration av Romys mål-lösa liv. Det gör att boken slutar svagt, vilket är litet synd, men det har ändå varit tungt och givande att få läsa om personerna i och utanför Stanville Women’s Correctional Facility.

Fotnot: Omslagsfotot är av Nan Goldin, Amanda in the Mirror, Berlin, 1992