Nej, det gick inte att stoppa växthuseffekten. På 2060-talet nådde temperaturökningen en brytpunkt där effekterna på naturen tog ett stort språng uppåt på skalan. Isblock vid polerna bröts loss, seglade iväg och smälte, och havsytan höjdes ofrånkomligen. Vattennära städer och länder dränktes, människor dog och kartorna ritades om. Ett sådant språng skedde en gång till, med nya höjningar av havsytan och fler områden som lades under vatten. Skakades världsordningen om i grunden? Nej, egentligen inte, för de som hade mycket pengar kunde skydda sig och fortsätta med sina affärer, och de med mindre pengar fortsatte att hålla sig vid liv så gott de kunde under svårare omständigheter.
Nu är det 2140, och vi befinner oss i New York som blivit ett nytt Venedig med vattenvägar mellan husen en bit ovanför de ursprungliga avenyerna. Tack och lov för skyskraporna, som fortfarande ger folk någonstans att bo! De vi möter i boken
New York 2140 bor alla i MetLife-huset, vars invånare format en boendekooperation med gemensam (dock otillräcklig) utspisning och hydroponiska odlingar.
Boken utvecklar sig till en äventyrshistoria på flera plan; inte nog med att de två föräldralösa rackarungarna Stefan och Roberto hamnar i knipa gång på gång under sina skattjakter i den sjunkna staden, i huset finns också två före detta programmerare som blivit besvikna på de banker de jobbat åt och vill sänka världsekonomin och börja på nytt. Lägg till det girigbukar som vill locka och skrämma de boende att sälja huset till dem, och alla huvudpersoner i boken har fullt upp med intriger som glider in i varandra.
Det är ju författaren som bestämmer, så det är ingen komplett slump att alla vi möter har var sin pusselbit och var sin nödvändig kunskap för att kunna lösa de problem de gemensamt ställs inför; polischefen, stadsförvaltaren vars exmake nu är chef för Fed, finanshajen med sin snabba båt, den gedigne husförvaltaren med flera. De skämtar till och med om det själva, men det hjälper inte känslan av att vara ett alltför prydligt ihopplockat persongalleri utan annan funktion än att hjälpa författaren att få ett ramverk till tesen han vill driva. Rent irriterande är bifiguren Amelia, en podcast-kändis vars tittarsiffror skjuter i höjden varje gång hon råkar tappa kläderna - det påpekas några gånger för mycket. Och förutom de här människorna är berättelsen närmast folktom, vilket känns osannolikt i staden New York som är tänkt att myllra vidare och dra till sig nya invånare som alltid.
På samma sätt löser sig de flesta problemen litet för enkelt, medan Kim Stanley Robinson portionerar ut sin (visserligen rättmätiga) kritik mot ett finansiellt system som premierar klipp med pengar framför att syssla med något bestående och värdefullt. Det mest givande var att få tänka sig en stad litet halvt under vatten, med de problem och lösningar det medför.
Fler böcker av Kim Stanley Robinson:
2312
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar