Då och då dyker det upp räkneexempel som visar att till exempel USA:s försvarsbudget skulle räcka för att utrota svälten i världen. De där påståendena är ju missvisande, eftersom det inte skulle vara så lätt som "pengar in - hunger ut", då krig, korruption, krigsherrar och nepotism lägger krokben även för den hjälp som ges idag. Men när räkneexemplen går in på våra egna skinn kan det ändå börja svida. Hur många undernärda barn hade kunnat räddas av priset du eller jag betalade för vår dator eller mobil? Hur många läsplattor behöver en familj egentligen?
Katie och David är fast i ett äktenskap med inarbetad antagonism - när det är som bäst är det enbart vapenstillestånd, inte fred. När boken How To Be Good börjar inser Katie att något måste ändras, och hon slänger ur sig att hon vill skiljas. Hennes önskan blir knådad och tillbakakastad av David och orden blir till ny ammunition i det dagliga gnället på varandr.
Det är med skrämmande detaljrikedom som Nick Hornby skildrar de eviga nålsticken och letandet efter ord att förvränga för att vinna över den andra i ögonblicket. David har en tidningskolumn där han skriver ilskna betraktelser, och den sarkasmen finns kvar när han skrivit klart. Katie, som för talan i boken, är inte lika cynisk men inte heller vad man skulle kalla för en god människa. Inför de två barnen pågår de vuxnas kamp helt själviskt, och deras uppfostran är varken konsekvent eller uttömmande. Katie ger dock sig själv den ursäkten att hon är läkare, att hon faktiskt gör något gott i världen; biter ihop och behandlar variga bölder i rumpor och framför allt lyssnar på de där obotliga patienterna som kommer tillbaka vecka efter vecka. Jag unnar henne verkligen den tanken; hennes arbete gör konkret nytta och det är av sin egen själsfrid hon satsar när hon hjälper patienter hela dagarna.
Så möter David en helare, DJ GoodNews. Att han går till en kvacksalvare trots att han hela sitt liv skrattat ut dem och fördömt dem ser Katie som ännu en mikroaggression, då hennes eget helande yrke är strikt vetenskapligt, och det väcker hennes eget motstånd. Hur skall hon reagera när DJ GoodNews helande händer tycks ge verklig effekt, även på problem hon själv inte rått på? Den lilla, undertryckta önskan att boten skall misslyckas ger förstås upphov till nya skuldkänslor och mer antagonism hos Katie. Därtill: Davids nya önskan att vara god på riktigt, är det inte också ett led i hans subtila krigföring - en extra listig plan för att skapa skuldkänslor hos Katie? Och även om det inte ens är illa ment, så blir världsförbättrarna så entusiastiska av sina egna planer att de inte ser hur deras generositet mot samhällets svaga får andra familjemedlemmar att känna sig bortglömda.
Det finns en hel del hopplöshet i boken, en uppgivenhet som låter Katie och även David gå fram och tillbaka i sina försök att fortsätta livet tillsammans, eller ta ett steg mot något helt annat. Fastän jag lider med den förvirrade, uttröttade Katie, och barnen som blir brickor i godhetsspelet, är skildringen i sig själv inte tröstlös och tråkig utan klarsynt och konkret som gör att den ändå är lätt att läsa och engagera sig i. Jag är glad att en författare med så pass ledig stil och en lagom dos svart humor tagit sig an ett par så här tunga ämnen, utan ambitionen att ge ett slutgiltigt svar, för det hade varit oärligt.
Katie och David är fast i ett äktenskap med inarbetad antagonism - när det är som bäst är det enbart vapenstillestånd, inte fred. När boken How To Be Good börjar inser Katie att något måste ändras, och hon slänger ur sig att hon vill skiljas. Hennes önskan blir knådad och tillbakakastad av David och orden blir till ny ammunition i det dagliga gnället på varandr.
Det är med skrämmande detaljrikedom som Nick Hornby skildrar de eviga nålsticken och letandet efter ord att förvränga för att vinna över den andra i ögonblicket. David har en tidningskolumn där han skriver ilskna betraktelser, och den sarkasmen finns kvar när han skrivit klart. Katie, som för talan i boken, är inte lika cynisk men inte heller vad man skulle kalla för en god människa. Inför de två barnen pågår de vuxnas kamp helt själviskt, och deras uppfostran är varken konsekvent eller uttömmande. Katie ger dock sig själv den ursäkten att hon är läkare, att hon faktiskt gör något gott i världen; biter ihop och behandlar variga bölder i rumpor och framför allt lyssnar på de där obotliga patienterna som kommer tillbaka vecka efter vecka. Jag unnar henne verkligen den tanken; hennes arbete gör konkret nytta och det är av sin egen själsfrid hon satsar när hon hjälper patienter hela dagarna.
Så möter David en helare, DJ GoodNews. Att han går till en kvacksalvare trots att han hela sitt liv skrattat ut dem och fördömt dem ser Katie som ännu en mikroaggression, då hennes eget helande yrke är strikt vetenskapligt, och det väcker hennes eget motstånd. Hur skall hon reagera när DJ GoodNews helande händer tycks ge verklig effekt, även på problem hon själv inte rått på? Den lilla, undertryckta önskan att boten skall misslyckas ger förstås upphov till nya skuldkänslor och mer antagonism hos Katie. Därtill: Davids nya önskan att vara god på riktigt, är det inte också ett led i hans subtila krigföring - en extra listig plan för att skapa skuldkänslor hos Katie? Och även om det inte ens är illa ment, så blir världsförbättrarna så entusiastiska av sina egna planer att de inte ser hur deras generositet mot samhällets svaga får andra familjemedlemmar att känna sig bortglömda.
Det finns en hel del hopplöshet i boken, en uppgivenhet som låter Katie och även David gå fram och tillbaka i sina försök att fortsätta livet tillsammans, eller ta ett steg mot något helt annat. Fastän jag lider med den förvirrade, uttröttade Katie, och barnen som blir brickor i godhetsspelet, är skildringen i sig själv inte tröstlös och tråkig utan klarsynt och konkret som gör att den ändå är lätt att läsa och engagera sig i. Jag är glad att en författare med så pass ledig stil och en lagom dos svart humor tagit sig an ett par så här tunga ämnen, utan ambitionen att ge ett slutgiltigt svar, för det hade varit oärligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar