Metropolis på Stadsteatern

Fritz Langs visionära film Metropolis kom 1927, och byggde på hustrun Thea von Harbous bok med samma namn. De allt större fabrikerna och elektricitetens indragande påverkade livet framför allt i städerna. Metropolis extrapolerar detta till en framtid där staden är som en varelse med en hjärtmaskin som måste drivas dygnet runt. En envåldshärskare, Joh Fredersen (Robert Fux), pressar de förslavade arbetarna så att några få kan leva bekymmersfritt. På Stadsteaterns scen rör sig de svartklädda arbetarna i en repetitiv dans, hetsade av förmannen Grot (Kristofer Kamiyasu).

En skillnad mellan 1927 och de senare åren är att det då inte gjordes så strikta indelningar i genrer; komedi, drama, samhällskritik och storslagna visioner kunde varvas och gör det också i Metropolis. Den ständigt svärande Grot är en arketypisk surgubbe ur folksagor och liknande berättelser, liksom den småtokige uppfinnaren Rotwang (Peter Viitanen) men att även den nervöse tjänstemannen Josaphat (Eva Melander) finns där för att låta oss skratta tar litet längre tid att förstå när han brutalt avskedas av Joh Fredersen för sina misstag. Växlingarna mellan humor och allvar är litet ovan, men får pjäsen att kännas ännu mer stämplat av sin tillkomst och gör den intressant som ett tidsdokument.

Är historien då intressant i sig själv? För det är ju ändå det viktigaste. Där finns några parallella handlingar som flätas samman för att avgöra stadens öde. Dels har Joh Fredersens son Freder (Albin Flinkas) likt en nytida Buddha upptäckt orättvisorna och vill befria arbetarna, vilket indirekt leder till en riktigt rolig scen där den enda arbetare han lyckats befria, Georgi (Caroline Söderström) får storhetsvansinne och dansar i flera dagar på stadens mest exklusiva klubb. Dels finns den mystiska Maria i underjorden som också vill befria arbetarna, en storslagen ambition som inte får så stor plats den skulle behöva. Dels finns Joh Fredersens och Rotwangs försök att skapa en maskinmänniska, som resulterar i fantastiska scener av robotlika rörelser, dans och en framväxande egen vilja hos de två som gestaltar maskinmänniskan, först Patricia Vázquez Iruretagoyena och sedan Liv Mjönes.

Foto: Petra Hellberg

Något som hade kunnat göra Metropolis till en fullträff hade varit att visa mer av stadens storhet i myllrande masscener och stor arkitektur, om så bara projicerat på väggen. Nu får vi se lösryckta scener från olika nivåer i staden, men inte tillräckligt av hur de hänger ihop. Något annat som kunde ha hjälpt hade varit om scenrummet varit mindre, så att det gett en trängre upplevelse i så gott som alla scener. Nu liknar det i och för sig många ödsliga scener i filmen, men det hade man gärna fått frångå i den här uppsättningen för att skapa en känsla av tätare befolkning.

På det stora hela är jag ändå nöjd med att se Metropolis spelas på teater, med sina många disparata scener och sin snygga design, och jag hoppas på många liknande uppsättningar i framtiden.

Länk till Stadsteaterns sida om Metropolis