A Mercy av Toni Morrison

Året är 1692 när boken börjar, men berättelsen letar sig bakåt och igen framåt i tiden för att få med allt. Känslan av nybyggarland infinner sig, därför att hierarkierna inte känns helt fastslagna och människor kan hjälpa varandra över gränserna som hudfärgen utgör, kanske för att de i sin tur känner att alla händer behövs för att överleva och bygga.

Till en början är jag besviken över det moderna språket i några av de första kapitlen; uttryck och även tankar som tycks kontrastera mot de miljöer och människor som beskrivs, men kanske är jag fördomsfull mot våra förfäder. I alla fall är det att föredra framför arkaiseringar som låter tillkämpade och får personerna att verka avlägsna.

Det språk jag längtar efter dyker ändå upp i kapitlen som berättas av Florens, den sextonåriga slavflickan ute på en vandring som inte genast får sin förklaring. Hennes röst förmedlar liv, andetag, törst, hud, blod som pumpar under huden, det jag älskar mest av Toni Morrisons språk i böcker som Beloved, Tar Baby och The Bluest Eye. Hon berättar också hela sin historia i presens, även när hon talar om sådant som hänt tidigare, som att alla minnen ligger nära för henne.

I boken kan man känna subtila rörelser och motrörelser mellan människorna; välkomnande, avvisande, öppnande, slutande. I många fall är det förvånande hur stort förtroende som kan växa fram mellan två människor som befinner sig på olika statusnivåer. I andra fall drar sig en vän undan eller någon stöts bort av någon anledning som inte kunde förklaras. Små handlingar får stora konsekvenser.

A Mercy är en tunn bok men rik på innehåll. Den visar hur människor kan ta skada även om där inte finns sadister som utnyttjar sin överordnade roll, bara välvilligt inställda, och hur handlingar kan missförstås. Av flera anledningar känns handlingen närmare i tiden än 1692, och det är litet synd, men också en fördel i sig själv.

Fler böcker av Toni Morrison:
Home