The Bone Clocks av David Mitchell

"A book can't be half-fantasy any more than a woman can be half-pregnant", säger en litterär agent till Crispin Hershey, en av huvudpersonerna i David Mitchells senaste verk The Bone Clocks. Men det verkar som att det är det som Mitchell har försökt att göra, för flera av partierna i boken är ytterst jordnära, medan andra surrar av meddelanden från en verklighet bortom den vi ser.

När jag läser science fiction eller fantasy är jag ute efter "knarket": drakar! robotar! rymdskepp! utomjordingar! tidsresor! Jag kan ha överseende med taffliga personskildringar om Knarket är högklassigt nog. I en bok som The Bone Clocks, där Knarket tidvis portioneras ut i alltför sparsamma mängder, blir partierna emellan lätt transportsträckor som inte bedöms rättvist av en ivrigt bläddrande Knarkare. Det vill säga, om de är tillräckligt välskrivna intresserar de i sin egen rätt, men så är inte riktigt fallet med Mitchells bok.

Den nästan sexhundra sidor långa boken innehåller sex delar på ett hundratal sidor var, vilka alla förmedlas i jagform i pågående tid. Den tredje delen utspelar sig till stora delar i ett kaotiskt och våldsamt Irak, där berättaren och hans närmaste utsätts för reella hot och dödligt våld. Det är spännande men distraherar från den övergripande berättelsen. Medan jag läser (uppmärksamt och uppskattande) föreställer jag mig att kapitlet är inlagt för att påminna om att den samtidigt pågående kosmiska kampen också är en reell fara med blodsoffer, men i efterhand upplevde jag ändå inte att krigspartierna fördjupade förståelsen.

Boken börjar väldigt bra; det är 1984 (överbelamrat med tidsmarkörer) och tjuriga Holly Sykes rymmer hemifrån. Hennes egen historia är underhållande i sig, men ännu mer kittlande är de svårförklarliga händelser hon är med om i förbifarten; en kvinna hon möter talar insiktsfullt om hennes framtid, och till och med hennes egen bror beter sig konstigare än vanligt.

Mitchell låter detaljer i de olika kapitlen referera till varandra, och det tycker jag om. Nästa kapitel utspelar sig 1991 i England och Schweiz, och ur en annan synvinkel får vi antydningar om vad som hände Holly Sykes efter att berättelsen lämnade henne. Det fjärde kapitlet ger en lätt förklädd Martin Amis mer hjärta och själ än vad han själv låter antyda, i form av den bedagade författaren Crispin Hershey. Hans påhitt är ganska roliga, men alltför tunnsådda på Knarket. Jag önskar att Mitchell kunnat fördela Knarket bättre så vi sluppit den tunga infodumpen i kapitel fem. Efter det blir det dock rejält spännande! För att tyvärr följas av ett klumpigt, alarmistiskt och överpolitiserat sista kapitel som för tankarna till Cloud Atlas men inte utgör någon god avslutning.

Då och då under läsningen tänker jag på idén om ett självständigt medvetande i David Mitchells fina bok Ghostwritten. I den boken fungerade den bärande idén trots att dess orsaker inte förklarades, därför att varje enskilt kapitel var så kunnigt och inkännande skrivet. I The Bone Clocks blir mycket mer av hemligheterna förklarade, och även om jag gillar att Mitchell försöker få något så komplicerat som the Anchorites of the Chapel of the Dusk of the Blind Cathar of the Thomasite Monastery of Sidelhorn Pass att bli förståeligt, lyckas han inte hela vägen. Jag tycker om boken, men jag kan inte rekommendera den helhjärtat.

Här finns dock en lång och välgjord intervju med David Mitchell med en tabell över vilka personer som återkommer i vilka av hans böcker. Den får mig att vilja läsa dem alla (igen) och pussla ihop människoliven.

Fler böcker av David Mitchell:
Cloud Atlas