Nils Dardel-utställningen på Moderna Muséet visar hur ett konstnärskap växte och förfinades i utbyte med andra konstnärer som också prövade sig fram och utvecklades. Visst innebar det en viss likriktning när många följde tidens strömningar, men knappa hundra år senare kan vi se och uppskatta Dardel, liksom på sina håll Tyresögruppen, Halmstadgruppen och många andra konstnärssällskap i världshistorien.
Under ett drygt decennium från 1968 och framåt uppstod andra strömningar i Sverige och stora delar av västvärlden. Starka vänstervindar underblåste ett utdraget tonårsuppror mot föräldragenerationen och en politisk diskussion som till vissa delar var nyttig, men som i många fall orsakade svartvita uppdelningar i goda och onda, implicita överenskommelser om vad som var de rätta åsikterna och därifrån ett ständigt omtuggande av sina ståndpunkter tills man hittat nya konflikter att uppröras över. Många av dem som var med då tycker att det var en fantastisk tid och drar då och då fram dåtidens konstnärer/ideologer för retrospektiv.
Provokationer ansågs nödvändiga, och ett sätt för den nya vågens konstnärer var att regrediera till kiss- och bajsstadiet i sina verk. I Saul Bellows bok Mr Sammler's Planet från 1968 låter han huvudpersonen tänka, då han blivit avbruten av en revolutionär student under en föreläsning på Columbia:
De som ställer ut sextio- och sjuttiotalets ideologiskt korrekta konstnärer framhåller ivrigt hur skarpsynta och konstnärligt begåvade de var, vilket kan få en skeptisk nutidsmänniska att tänka att de ser verken med färgade glasögon. De teckningar av Lena Svedberg som jag såg på utställningen Hjärtat sitter till vänster var alla av slaget "Dumma kapitalister BAJSAR på stackars proletärer"; banala propagandateckningar med groteskt överdrivna stereotyper.
Nu ställer Moderna Muséet ut sviten Herr Aldman - Superhero av världsalltet (1969) av Lena Svedberg. Noggranna bildtexter berättar hur bilderna alluderar på tavlor och dikter ur kulturhistorien, men trots förklaringarna verkar de referenserna ändå bara ditkastade utan större förankring i verket självt. Utförandet är även här överdrivet köttsligt och groteskt: valkar av fläsk, skojiga miner och kroppsvätskor som ur värsta buskisserien.
Om man försöker bortse från de puerila lekarna är det politiska budskapet och själva handlingen fortfarande grötigt, vilket sägs vara ett tecken på komplexitet. Det världspolitiska och geografiska läget för stunden kan man läsa in sig på. Men även om man känner igen de flesta personer som avtecknats måste man för att avkoda dem veta vilken status de hade i det politiska samtalet just då sviten skapades. Det är vådan med alltför stor personfixering: när det har gått några år och den personen (möjligen) utvecklats och uttalat sig om nya saker, vad var det då som hen stod för just då konstverket gjordes?
För mig är konstnärer som Lena Svedberg, Petter Zennström och Lars Hillersberg vittnesbörd om hur enögd en strömning i samhället kan vara, och hur en följa-John-mentalitet kan upphöja mediokra konstnärer till något bättre än vad de är. Det kan vara värt att fråga sig vilka motsvarande glasögon vi har på oss idag, och om delar av dagens konst kommer att framstå som lika pinsam om några decennier.
Länk till Moderna Muséets sida om Lena Svedberg
Under ett drygt decennium från 1968 och framåt uppstod andra strömningar i Sverige och stora delar av västvärlden. Starka vänstervindar underblåste ett utdraget tonårsuppror mot föräldragenerationen och en politisk diskussion som till vissa delar var nyttig, men som i många fall orsakade svartvita uppdelningar i goda och onda, implicita överenskommelser om vad som var de rätta åsikterna och därifrån ett ständigt omtuggande av sina ståndpunkter tills man hittat nya konflikter att uppröras över. Många av dem som var med då tycker att det var en fantastisk tid och drar då och då fram dåtidens konstnärer/ideologer för retrospektiv.
Provokationer ansågs nödvändiga, och ett sätt för den nya vågens konstnärer var att regrediera till kiss- och bajsstadiet i sina verk. I Saul Bellows bok Mr Sammler's Planet från 1968 låter han huvudpersonen tänka, då han blivit avbruten av en revolutionär student under en föreläsning på Columbia:
What a passion to be real. But real was also brutal. And the acceptance of excrement as a standard? How extraordinary! Youth? Together with the idea of sexual potency? All this confused sex-excrement-militancy, explosiveness, abusiveness, tooth-showing, Barbary ape howling.
De som ställer ut sextio- och sjuttiotalets ideologiskt korrekta konstnärer framhåller ivrigt hur skarpsynta och konstnärligt begåvade de var, vilket kan få en skeptisk nutidsmänniska att tänka att de ser verken med färgade glasögon. De teckningar av Lena Svedberg som jag såg på utställningen Hjärtat sitter till vänster var alla av slaget "Dumma kapitalister BAJSAR på stackars proletärer"; banala propagandateckningar med groteskt överdrivna stereotyper.
Nu ställer Moderna Muséet ut sviten Herr Aldman - Superhero av världsalltet (1969) av Lena Svedberg. Noggranna bildtexter berättar hur bilderna alluderar på tavlor och dikter ur kulturhistorien, men trots förklaringarna verkar de referenserna ändå bara ditkastade utan större förankring i verket självt. Utförandet är även här överdrivet köttsligt och groteskt: valkar av fläsk, skojiga miner och kroppsvätskor som ur värsta buskisserien.
Om man försöker bortse från de puerila lekarna är det politiska budskapet och själva handlingen fortfarande grötigt, vilket sägs vara ett tecken på komplexitet. Det världspolitiska och geografiska läget för stunden kan man läsa in sig på. Men även om man känner igen de flesta personer som avtecknats måste man för att avkoda dem veta vilken status de hade i det politiska samtalet just då sviten skapades. Det är vådan med alltför stor personfixering: när det har gått några år och den personen (möjligen) utvecklats och uttalat sig om nya saker, vad var det då som hen stod för just då konstverket gjordes?
Länk till Moderna Muséets sida om Lena Svedberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar