We Need New Names av NoViolet Bulawayo

We are on our way to Budapest: Bastard and Chipo and Godknows and Sbho and Stina and me. 

Så inleds romanen We Need New Names, och hon som för ordet heter Darling. (Stina är en pojke.) Behöver de nya namn? Nej, i deras land har människor just sådana namn; Vodloza, MaDumane, Bornfree, Annamaria, Whiteboy. Boktiteln kommer från ett av kapitlen där barnen leker en (otäck) lek som kräver att de tar sig nya namn. Budapest är namnet på en stadsdel där välbeställda (vita) människor bor. Dit springer barnen för att palla guavafrukter, från området där de själva bor och som heter Paradise.

NoViolet Bulawayo kommer från Zimbabwe, och fastän det aldrig sägs rakt ut är det i landet som barnen lever. Människor talar om kriget som varit, om förändringen som skulle komma med valet för några år sedan, och om besvikelsen efteråt. Ännu vagare än händelserna beskrivs miljön, och jag måste göra en medveten ansträngning för att tänka mig att jag är i ett hett, dammigt land där barn som knappt får mat lever någon kilometer från villaområden och kinesiska byggprojekt. Jag försöker tänka mig att vad jag hör är rösten av ett barn, för vilket växterna, ljuset och formen på husen är så självklara att hon inte behöver förklara dem, men jag blir ändå inte kvitt känslan av att allt är lika rent som de vita boksidorna.

Det som är den stora behållningen av boken är barnens sammanhållning och hur de leker. I sina lekar tar de efter vad de ser omkring sig, och det är så, nästan i förbifarten, som man får reda på saker som är för hemska att tala om.

NoViolet Bulawayo väljer ut ett antal episoder för att beskriva Darlings barnaår i Afrika och tonår i USA. Darling är själv en neutral berättare, som inte låter större känslor komma fram. Vi får gissa dem och känna dem själva när hon registrerar vad hon ser omkring sig. Det är inte något problem i sig själv, tvärtom, men just för att bokens miljöskildringar är så knapphändiga så blir inte scenerna lika kraftfulla, i mitt tycke. Den stora behållningen är som sagt barnens lekar, tillsammans med ett kapitel mot bokens slut där ett kollektivt vi talar. Alla de som har flytt sitt härjade land berättar om vad de har förlorat, och vad som inte kan uppvägas av mat, husrum och stabiliteten hos ett land i fred.

Fler böcker av NoViolet Bulawayo:

Glory