The Demolished Man av Alfred Bester

Kolla vad dum han ser ut!

Ibland sitter jag och lustläser listan över Hugoprisvinnarna för bästa roman. Jag prickar av hur många jag redan har läst, och fantiserar om hur jag läser alla vinnarna och alla de nominerade och hur bra de kommer att vara. Allra först på listan står The Demolished Man av Alfred Bester. Den allra första Hugoprisvinnaren från 1953! Det är också vad som står på framsidan av nyutgåvan. Till min lycka fanns boken på mitt allra närmaste bibliotek. Lyckan bestod i att jag inte behövde lägga ut en krona för att läsa den här skitboken. Arrgh!

Jag läste några böcker av Alfred Bester som ung tonåring, och några scener har skapat starka minnen hos mig. En viktig detalj i den här boken minns jag att jag har läst förr, men kan det ha varit i en annan bok? Det är att huvudpersonen, som vill undgå att världens telepater kan läsa de mordiska tankarna i hans hjärna, låter en fantastiskt catchy jingel dansa genom huvudet så snart det är nödvändigt. Antingen har jag läst en annan bok med samma handling, eller så har jag faktiskt läst den här boken och förträngt allt annat. Bra, i så fall.

Huvudpersonen, Ben Reich, leder världens näst största affärskoncernen. Vad de gör är otydligt, vad Reich gör för att leda koncernen är ännu mer otydligt. I första kapitlet sänder han ett bud till sin störste konkurrent, D'Courtney, om att slå samman sina båda verksamheter. När svaret blir nej fylls han med ilska och bestämmer sig för att mörda D'Courtney för att få hans imperium. Hur övertagandet praktiskt skulle gå till definieras aldrig, så det beslutet tillsammans med senare vredesutbrott och krossande av TV-skärmar med mera slår fast Reich som aggressiv, impulsiv och inte särskilt analytisk. Hur han kunnat leda sitt eget imperium över tre världar (Jorden, Mars och Venus) och ett antal satelliter blir svårare och svårare att förstå. Jag börjar tidigt att hata honom och önska honom olycka. Då och då tittar jag på den otroligt dumme figuren på bokens omslag, som säkert skall föreställa Reich, så att jag kan skratta mer åt vilken idiot han är.

Det är nu inte bara Reich som är en vandrande kliché med begränsad intelligens. Boken är skriven i samma stil som de sämsta kioskdeckarna, befolkad av stereotypa skurkar och polisbefäl. För att inte tala om kvinnorna! Alla kvinnor i boken är "pretty" eller "cute", inte handlingskraftiga eller självständiga, utan främst ute efter att få gifta sig med hjälten som måste värja sig mot deras böner om kärlek. En av flickorna är så bräcklig att hon hamnar i chock efter att ha bevittnat ett mord, och då hon triggas av ett ord rusar upp och utför samma sekvens av handlingar som på mordnatten. Vad är då botemedlet för hennes stackars lilla hjärna? Jo, en regrediering som låter henne gå från bäbis tillbaka till nuvarande ålder på några veckor. Vi får läsa hur hon kryper omkring på golvet och leker med maten. (Jag mår illa.) I nästa scen pjataj hon bäbipjåk och ritar med kritor på väggen. (Jag vill kräkas.) Och så blir hon en sensuell tonåring, och FÖRSTÅS riktas då hennes förvirrade tonårslustar mot den (inte så) motvillige hjälten. (Raketspyor.)

The Demolished Man är nog en av de science fiction-böcker som fått genren att verka lättviktig och inte värd att ta på allvar, så illa skriven som den är. Den är en illa ihoppusslad deckare med några inslag av rymdfärder och telepati. Jag ser dock några försök till nyskapande bildspråk, vilket var det som imponerade på mig i Besters senare bok Tigermannen (The Stars My Destination). Och i ett av de sista kapitlet visar denna begåvning upp sig fullt ut, när verkligheten försvinner bit för bit för Reich. Först stjärnorna, sedan planeterna, månen, solen. "There is no sun", svarar astronomidatorn han frågar. Förvirras vill han fly till sitt hus i Paris.

"Ticket to Paris," he said. "Keep the change. Which way to the capsules? Jet, man! Jet!"
"Paris?" came the reply. "There is no Paris."

Dels är jag skadeglad över att det här händer med Reich, som jag har hatat sedan första kapitlet. Dels är det så välskrivet, där Reichs panik växer tillsammans med att världen blir mer onormal. Men så slutar boken med några huvudlösa antaganden som inte förankrats tidigare i boken. Vilket antiklimax. Jag hade själv tänkt ut ett mycket bättre slut halvvägs igenom handlingen. Fast det hade ändå inte kunnat rädda den här fjompiga historien.