I flera veckor har jag längtat efter de här dagarna; kammarmusikfestivalen där goda musiker spelar musik med amerikansk anknytning. Den varma sommarkvällen blev ännu bättre än jag trodde, när jag slog mig ned på de hårda bänkarna i den vackra Allhelgonakyrkan.
På ett knallrött leksakspiano inledde Bengt Forsberg med ett litet stycke ur Svit för leksakspiano (1948) av John Cage. Så kul! Därefter stegade Kjell Fagéus fram och spelade Steve Reichs fascinerande New York Counterpoint (1985). Hans vackra klarinetton lät fint i lokalen. Stycket är uppbyggt av Reichs noggrant uttänkta förskjutningar av melodislingor, men är inte lika krävande som några av hans andra verk. Tvärtom är det varierat, dansant och upplyftande. Ett bra val för festivalen!
På ett knallrött leksakspiano inledde Bengt Forsberg med ett litet stycke ur Svit för leksakspiano (1948) av John Cage. Så kul! Därefter stegade Kjell Fagéus fram och spelade Steve Reichs fascinerande New York Counterpoint (1985). Hans vackra klarinetton lät fint i lokalen. Stycket är uppbyggt av Reichs noggrant uttänkta förskjutningar av melodislingor, men är inte lika krävande som några av hans andra verk. Tvärtom är det varierat, dansant och upplyftande. Ett bra val för festivalen!
Charles Ives Violinsonat nr. 3 (1902-14) var lättlyssnat på ett annat sätt. Så mycket av musiken lät som om den hämtats från samtiden, men med bara en anings förändrade tonföljder eller harmonier som gjorde musiken originell. David Björkmans fiol klingade vackert, och harmonierade vackert med flygeln, trakterad av Erik Risberg.
Charles Tomlinson Griffes var ett okänt namn för mig, så jag blev mycket glatt överraskad över hur vackert hans stycke 1. The White Peacock (1915) ur Roman Sketches op 7 lät. Så eteriskt skimrande, kristallklart spelat av Bengt Forsberg. Tack så mycket för den nya bekantskapen!
Kvällens avslutning var Antonín Dvořáks Stråkkvartett nr. 12 i F-dur, "Den amerikanska" (1893). I sats efter sats bjuder den på folkmusik, tjeckisk och amerikansk, som fångats upp och stöpts om till unika melodier mitt i ett naturlyriskt porlande. Kompositionen låter en stråkkvartett låta som många fler än de är, nästan som en hel symfoniorkester, med melodier som varierar och växlar mellan stämmorna. Den unga Selma-kvartetten spelade klart och lätt, vilket gjorde musiken rättvisa i Allhelgonakyrkans akustik.
Efter det här väl uttänkta och varierade programmet ser jag ännu mer fram emot resten av festivalveckan!
Länk till Kammarmusikens vänners hemsida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar