Till Bergmanfestivalen på Dramaten är flera europeiska teatersällskap inbjudna. Ett av dem som spelar pjäser av svenska författare är Schaubühne Berlin, som spelar Lars Noréns trettio år gamla pjäs Demoner regisserad av Thomas Ostermeier.
Ren och vit inredning gällde redan då för dem som ville dämpa sitt inre kaos med yttre ordning. Den stramt inredda våningen visas från alla sidor på den snurrande scenen. Det är ljust och sparsamt möblerat, men allt är välputsat och tveklöst dyrt. En skivspelare med åtråvärda LP-klassiker, en cykel intill den stålblanka köksön, med putsade glasskivor mot vardagsrummet. Prylarna och ordningen är viktiga för Frank, mindre viktiga för Katarina (Lars Eidinger, Cathlen Gawlich). När han kommer hem börjar ett enerverande smågnabb som snart får övertoner av hat och hot. De ber varandra om tjänster, nekas eller får dem, ger varandra nålstick eller ignorerar vad de hör. De är som ett par syskon som bara önskar att få bli provocerade till slagsmål. Speciellt Frank beter sig ofta som en tjurig tioåring. Men det finns ingen vuxen som kliver in och säger åt dem att sluta bråka.
Det finns ett annat par i lägenheten under dem, som blir inbjudna till en kväll som redan börjat gå överstyr. Jenna och Tomas (Eva Meckbach, Tilman Straub) verkar kärleksfulla mot varandra i några minuter, men snart bubblar frustrationerna fram, kanske inspirerade av värdparet.
Jag tycker inte om den här uppsättningen. Skådespelarnas respektive tonfall stämmer inte överens, och även tagna ett och ett berör de mig inte. Visst kan Katarinas apatiska repliker och Franks glättigheter vara resultatet av nio års rutiner av förakt, men just i den här kvällens uppgörelse borde de vara underbyggda med mer av äkta hat. Och Eva Meckbachs skrikiga utfall som Jenna låter mer amatörmässiga än övertygande.
Hur kan man leva vidare år efter år i en familj där hatet gror och slår ut i gräl hela tiden? Norén har visat det mycket väl i sina pjäser Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud, även de från 1982. Men Demoner ger inget svar på det, och heller ingen struktur i vansinnet. De hårda orden övergår i handgripligheter och grova hot, och sjunker sedan obegripligt undan till en ny runda av drinkar och småprat. Några fragment till förklaring av parens vansinne ges, men de kan inte ursäkta vad som händer. Franks mor har just dött och han har hennes urna med askan med sig hem, men hans beteende har grundlagts under många år, inte skrämts fram av döden. Vid två tillfällen pressar Katarina respektive Frank fram att hon/han älskar den andre/andra. Vad betyder det? Betyder det något alls när de faktiskt inte för ett ögonblick visar det i handling?
Jag begär inte förklaringar, inte moraliteter, inte försoning, inte mening, inte lycka av en pjäs för att bli nöjd. Pjäsen Demoner, speciellt under Thomas Ostermeier, är som när man skruvar upp ljudet till elva på en utomhuskonsert, för vrider man på till max, då måste allt bli bättre. Men det blir det inte.
Länk till Bergmanfestivalens sida om Demoner
Ren och vit inredning gällde redan då för dem som ville dämpa sitt inre kaos med yttre ordning. Den stramt inredda våningen visas från alla sidor på den snurrande scenen. Det är ljust och sparsamt möblerat, men allt är välputsat och tveklöst dyrt. En skivspelare med åtråvärda LP-klassiker, en cykel intill den stålblanka köksön, med putsade glasskivor mot vardagsrummet. Prylarna och ordningen är viktiga för Frank, mindre viktiga för Katarina (Lars Eidinger, Cathlen Gawlich). När han kommer hem börjar ett enerverande smågnabb som snart får övertoner av hat och hot. De ber varandra om tjänster, nekas eller får dem, ger varandra nålstick eller ignorerar vad de hör. De är som ett par syskon som bara önskar att få bli provocerade till slagsmål. Speciellt Frank beter sig ofta som en tjurig tioåring. Men det finns ingen vuxen som kliver in och säger åt dem att sluta bråka.
Det finns ett annat par i lägenheten under dem, som blir inbjudna till en kväll som redan börjat gå överstyr. Jenna och Tomas (Eva Meckbach, Tilman Straub) verkar kärleksfulla mot varandra i några minuter, men snart bubblar frustrationerna fram, kanske inspirerade av värdparet.
Jag tycker inte om den här uppsättningen. Skådespelarnas respektive tonfall stämmer inte överens, och även tagna ett och ett berör de mig inte. Visst kan Katarinas apatiska repliker och Franks glättigheter vara resultatet av nio års rutiner av förakt, men just i den här kvällens uppgörelse borde de vara underbyggda med mer av äkta hat. Och Eva Meckbachs skrikiga utfall som Jenna låter mer amatörmässiga än övertygande.
Jag begär inte förklaringar, inte moraliteter, inte försoning, inte mening, inte lycka av en pjäs för att bli nöjd. Pjäsen Demoner, speciellt under Thomas Ostermeier, är som när man skruvar upp ljudet till elva på en utomhuskonsert, för vrider man på till max, då måste allt bli bättre. Men det blir det inte.
Länk till Bergmanfestivalens sida om Demoner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar