Till att börja med har Roman plockat in några tråkiga klichéer. Huvudpersonen Sofia är en ung, framgångsrik författare; det vill säga skitrik, äger en dyr lägenhet med opersonlig inredning i ett fint område, har inga äkta vänner utan bara bekanta som kommer på hennes dyra middagar om de vinner något på det. Och Sofias barndom var ensam, extraordinärt ensam, som endabarn med svala föräldrar som aldrig, aldrig, aldrig var hemma.
Historien berättas till stor del i dialoger med Sofias tankar inskjutna. Både de sagda och de tänkta orden låter så klumpiga att jag generat rynkar pannan. Replikerna ligger nära ett talat språk, men nedskrivna på papper låter de bara tunna och banala.
Men värst av allt för en skräckroman är när den misslyckas med att bygga upp spänningen. Sofia möter sin mörka följeslagare flera gånger efter samma mönster; brottas med honom, klarar sig precis, tvivlar på sina sinnen, minns barndomen när han först dök upp, gör något ologiskt för att antingen skjuta ifrån sig eller fördjupa sig i mysteriet. Det mönstret är typiskt för bristen på logik och utveckling i boken, och det kommer också igen i Sofias relationer med alla andra i boken; grannen, barndomsvännen, mamman, till och med den mörka gestalten i skuggorna. Är de vänner nu, är Sofia avvaktande just nu, hur var läget två sidor innan, hur var förhållandet igår om man följer en kronologisk tidspil? Läget ändrar sig litet hipp som happ mellan de slumpmässigt uppdykande episoderna.
Resultatet blir varken en sammanhängande berättelse eller en spänning som ökar och suger läsaren vidare. När jag läser Andreas Romans bok tänker jag mycket på vad som bygger upp en bra bok, och hur Någon i din säng misslyckas på varenda punkt. Vilket slöseri med papper. Tur att boken gick snabbt att läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar