Familjeuppsättningen på scenen är densamma som i pjäsen Lång dags färd mot natt: far, mor, två söner, i periferin en tjänsteflicka. Förutom en direkt diskussion om den klassiska uppsättningen av Eugene O'Neills pjäs på Dramaten 1956, innehåller Lars Noréns pjäs ännu fler speglingar av dess handling. Även här finns en svag mor som männen samlas kring och (ibland) försöker skydda, men drogmissbruket ligger inte hos henne, utan hos fadern. Och fadern här, Ernst, alkoholisten, får inte alls samma sympatier och beskydd av familjen som Mary Tyrone. I sin familj och i familjens hotellrörelse är han omgärdad av förakt, insnärjd som han är i sina egna lögner.
För några år sedan spelade Stadsteatern Noréns två viktiga pjäser Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud i ett svep, en fem timmar lång uppgörelse med en familj där lögner och hat var vardag och oundvikligt förgiftade den yngste pojken, John. Pjäsen Stillheten handlar om samma familj, är skriven efter de båda andra pjäserna, men utspelar sig i tiden emellan dem. När Stillheten börjar är jag glad att jag känner till familjen sedan tidigare. Fadern och äldste sonen Ingemar faller snabbt in i sina ständiga strider där sonens hat spetsas mot faderns förnekelse. Lena, vars moderskärlek alla på scenen längtar efter, gör entré med några nedgörande tillrättavisningar åt sin yngste son. Som pjäser i ett brädspel turas alla familjemedlemmarna om att väcka sympatier, nästan mötas i ärliga samtal, och spy ut sin ilska mot varandra.
Den som visar förändring och en vilja att bryta sig loss är John. I första pjäsen, när han bara var femton år, vände han oftast sitt hat mot familjen inåt mot sig själv och gav det utlopp i mordiska fantasier. Nu har han bott i Stockholm och fått en bok med dikter publicerad, och kostar på sig att försöka skapa sig en ny plats i familjen. När han då och då dominerar samtalet med sina minnen från kulturlivets mest vördade aktörer svänger han över åt andra hållet i självhävdelse, men hela tiden anar man att hans stora självförtroende är bräckligt.
Scenen är helt naken, förutom hotellskylten i neon som hänger över den, och pappersark som är utspridda över golvet. Att skådespelarna inte har några kulisser att röra sig i gör att deras repliker får större betydelse. Personernas utspel är också dämpade, nästan allt sägs i stillsamt talspråksläge och avbryts sällan av större känsloyttringar. Det kräver mer koncentration av oss åskådare, och man får chansen att märka hur genomtänkt och rik dialogen är - bara orden räcker för att föra handlingen framåt.
Den nakna scenografin och den återhållsamma regin gör att pjäsen inte får samma brännande energi i konflikterna som i dubbeluppsättningen från 2007. Det påminner mig om Dramatens lysande uppsättning av Noréns Om kärlek för ett år sedan; vi åskådare får plats att fylla händelserna med våra egna känslor. Det är inte fel, det är bara annorlunda, men kanske litet synd, för då griper den inte tag lika hårt. Ändå är det en fantastisk pjäs, välskriven och välspelad. Den förlorade inte fokus en enda gång under de tre och en halv timmar den varade, och den som orkar med det bör inte missa den här viktiga pusselbiten i Lars Noréns verklista.
Länk till Stadsteaterns sida om Stillheten
För några år sedan spelade Stadsteatern Noréns två viktiga pjäser Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud i ett svep, en fem timmar lång uppgörelse med en familj där lögner och hat var vardag och oundvikligt förgiftade den yngste pojken, John. Pjäsen Stillheten handlar om samma familj, är skriven efter de båda andra pjäserna, men utspelar sig i tiden emellan dem. När Stillheten börjar är jag glad att jag känner till familjen sedan tidigare. Fadern och äldste sonen Ingemar faller snabbt in i sina ständiga strider där sonens hat spetsas mot faderns förnekelse. Lena, vars moderskärlek alla på scenen längtar efter, gör entré med några nedgörande tillrättavisningar åt sin yngste son. Som pjäser i ett brädspel turas alla familjemedlemmarna om att väcka sympatier, nästan mötas i ärliga samtal, och spy ut sin ilska mot varandra.
Den som visar förändring och en vilja att bryta sig loss är John. I första pjäsen, när han bara var femton år, vände han oftast sitt hat mot familjen inåt mot sig själv och gav det utlopp i mordiska fantasier. Nu har han bott i Stockholm och fått en bok med dikter publicerad, och kostar på sig att försöka skapa sig en ny plats i familjen. När han då och då dominerar samtalet med sina minnen från kulturlivets mest vördade aktörer svänger han över åt andra hållet i självhävdelse, men hela tiden anar man att hans stora självförtroende är bräckligt.
Foto: Carl Thorborg
Scenen är helt naken, förutom hotellskylten i neon som hänger över den, och pappersark som är utspridda över golvet. Att skådespelarna inte har några kulisser att röra sig i gör att deras repliker får större betydelse. Personernas utspel är också dämpade, nästan allt sägs i stillsamt talspråksläge och avbryts sällan av större känsloyttringar. Det kräver mer koncentration av oss åskådare, och man får chansen att märka hur genomtänkt och rik dialogen är - bara orden räcker för att föra handlingen framåt.
Den nakna scenografin och den återhållsamma regin gör att pjäsen inte får samma brännande energi i konflikterna som i dubbeluppsättningen från 2007. Det påminner mig om Dramatens lysande uppsättning av Noréns Om kärlek för ett år sedan; vi åskådare får plats att fylla händelserna med våra egna känslor. Det är inte fel, det är bara annorlunda, men kanske litet synd, för då griper den inte tag lika hårt. Ändå är det en fantastisk pjäs, välskriven och välspelad. Den förlorade inte fokus en enda gång under de tre och en halv timmar den varade, och den som orkar med det bör inte missa den här viktiga pusselbiten i Lars Noréns verklista.
Länk till Stadsteaterns sida om Stillheten
7 kommentarer:
Så olika vi har uppfattat denna pjäs. Jag uppfattar föreställningen som välspelad men jag tyckte inte att texten höll hela vägen, så välskriven är inte en beskrivning för mig. Det fanns teaman där man kunde gått djupare. Men jag har inte sett de andra pjäserna, kanske att det förklarar varför jag inte känner igen mig i beskrivningen av familjen.
Jag älskar Lars Noréns klara repliker, som låter så sanna. Här hamnade familjemedlemmarna väldigt snabbt i gamla roller, från en mening till en annan, så om man "kände" dem sedan innan så hade man nog en stor fördel. Att de är snabba med att sopa problem under mattan, och sällan vågar eller vill låta orden bränna till, gör det ju inte lättare heller. Jag är heller inte alltid förtjust i helt kala scenbilder, det kan kännas distraherande, så jag förstår att alla inte kan uppskatta den här pjäsen.
Jag uppskattade pjäsen men av andra skäl. Jag gillade scenografin, ljuset, och jag gillade hur skådespelarna fick fram så starka känslor. Men i texten fanns många team som "försvann". Den äldre sonen var också på väg att bryta sig loss, bilda ett liv, inte bara fly som den yngre sonen John. Där saknade jag mer dialog. Och på sammasätt med yngre sonens självmordsförsök. Jag saknade den inre känslorna som jag tyckte saknades i dialogen.
Det har du rätt i, den äldre sonen är en bifigur som skulle kunnat få mer plats. Hans nästan desperata kärlek till flickvännen som en livlina, och så hans begåvade saxofonspel - det skulle kunna bli en egen pjäs. (I publiken på premiären satt Jonas Kullhammar som spelade saxofontonerna vi hörde.) Men jag undrar om det inte var meningen att Johns självmordsförsök skulle komma så hastigt och nästan oreflekterat; som om det var något som legat under ytan hela tiden, som inte behöver tänkas igenom utan som bara känns som ett naturligt nästa steg för honom. När jag tänker på det ur det perspektivet känns det sorgligt och hisnande på ett hemskt sätt.
Vilken stark teaterupplevelse (redan på genrepet)!
lena k e
Orkar vi med ännu en familj på teaterscenen?
Det frågade jag min vän recensenten när vi tog en öl tillsammans efter genrepet på "Stillheten".
Ja. Det gör vi.
Vi orkar.
Om pjäsen är en språklig diamant.
"Stillheten" är en Norénsk diamant.
Familjen förenar oss. Vi är alla en del av familjen.
Och av språket.
lena k e
Roligt att höra från dig, Lena K E! Ja, visst orkar man med ännu en uppgörelse mellan familjemedlemmar om svek och brustna drömmar, när den visas så här äkta och låter alla inblandade komma till tals.
Skicka en kommentar