Birdman

Man vill känna sig viktig på något sätt; behövd av sin familj, oumbärlig på VD-stolen, eller kanske som världskänd filmstjärna med många fans. Riggan Thomson hade det sistnämnda, berömmelse och fans, i huvudrollen som Birdman i tre filmer för ett tjugotal år sedan. Sedan dess har superhjältefilmerna fått ett enormt uppsving och nästan varenda skådespelare har dragit på sig en dräkt och gjort succé, men Riggan Thomson är för gammal för att återvända till sin roll. Vad kan han göra för att känna sig relevant? Han hyr en St. James Theatre på Broadway och sätter upp en Raymond Carver-adaption med sig själv i huvudrollen. Men det är ingen enkel lösning på problemen Riggan har.

Filmen Birdman ser ut att vara inspelad i en enda lång tagning. Kameran följer personerna, mest Riggan, genom de smala korridorerna, ut på scenen, ut på balkongen, ut på gatan och in på puben strax intill. Av och till växlar filmen karaktär, och har ofta en övernaturlig ton. Ensam i sin loge verkar Riggan bemästra levitation och telekinesi, under påverkan av Birdman som är närvarande som en dånande, uppfordrande röst. Kanske är det hans krafter som får en tung lampa att falla ned i huvudet på skådespelaren som Riggan vill bli av med?

Bitvis är filmdialogen så där TV-seriemässigt rappkäftat men banalt, i de snabba meningsutbytena mellan Riggan och hans vän och advokat Jake. Det är irriterande att se två så goda skådespelare (Michael Keaton och Zach Galifianakis) snacka i kulsprutetempo, men just det gör det ännu tydligare att den verkliga teatermagin, den som är mer äkta än verkligheten, den sker på scenen. Symbolen för det är ersättaren Mike Shiner (Edward Norton) som sveper in och helt oförklarligt tycks framföra sina repliker från själen, utan att ha repeterat dem.

Mike Shiners inhopp får försäljningssiffrorna att skjuta i höjden, men hans inverkan på Riggan är tveeggad. Visst stimulerar han skådespelarna, men han tar sig större och större friheter och ruckar på Riggans roll som regissör och uttolkare av pjäsen. Orosmoment och sprickor i pjäsbygget följer på varandra och pressar Riggan, som redan verkar ha ett osäkert fäste i verkligheten.

Filmen spelar upp dubbeltydigheterna; händelser i Riggans liv vävs samman med sekvenser i pjäsen, på samma sätt som Riggans alter ego Birdman har sin motsvarighet i Michael Keatons starka prestation i Batman-filmerna som livade upp superhjältegenren på sin tid. De många nålsticken mot kändisar med bräckliga egon som kräver ständig uppvaktning kan applicears både på personerna i filmen och deras motsvarigheter utanför filmrutan. Dessutom: vad som händer under repetitionerna ger återverkningar på bloggar och Twitter, och den gamla populariteten kan fångas för ett ögonblick när Riggan måste springa i kalsonger över Times Square.

Det finns bitar av Birdman som jag inte gillar. Riggans dotter och assistent Sam (Emma Stone) som nyss kommit ut från rehab är en förutsägbar och inte särskilt givande figur i spelet. Slutscenen är för mig en blandning av besvikelse och förvirring. Men allt det övriga i Birdman är så bra; intensivt, drömskt, och ändå mer äkta än verkligheten; att filmen känns som en vild flygtur genom en storm för både kropp och intellekt.