Simon Stålenhags suggestiva bilder väckte stort intresse över hela världen. De realistiska motiven, med tidstrogna detaljer som bilmodeller och barn i täckjackor i snö, gästades av kraftfulla robotar, rostande vrak av stora apparater och ibland färggranna dinosaurier. Svenska 30-40-åringar kände nästan igen sig och övriga världen fick en smak av ett alternativt 1970-tal. Nu är bilderna samlade till boken Ur varselklotet för mysrysigt kontemplerande i soffan.
Jag tycker om att Stålenhag ger en bakgrundshistoria och en ramhandling till bilderna. Den tekniska beskrivningen av magnetrintekniken följs upp med en tidstypiskt hejig presentation av en arbetsdag vid Riksenergiverket. Kraftverket och apparaterna framstår som så mycket annat av vuxenvärlden i barns ögon: spännande och alldagligt på samma gång, och förstås lockande för ungar i tioårsåldern.
Det är ett bra grepp att låta berättarrösten vara en kille som tänker tillbaka till sin skoltid. Bästisen Olof drar med gänget på en del äventyr som gränsar till livsfarliga, och barnen fantiserar om vad de övergivna maskinerna kunnat och kan göra. Rykten från ungar i parallellklassen får egna liv i barnens tankar och på boksidorna. Att användandet sägs ha öppnat en portal till en annan tidsålder förklarar att det sluppit ut dinosaurier på en del av de ensliga platserna.
Det blir fler och vildare rykten ju längre man bläddrar i boken. Som sagt är det ett bra grepp att låta barnens spekulationer driva fram de fantastiska bilderna, men efter ett tag blir det till upprepning. Hellre än att läsa hela boken i ett svep borde man ta några sidor i taget och försjunka i stämningen på Mälaröarna. I vilket fall som helst är boken en njutning, och jag hoppas att Simon Stålenhag fortsätter att måla fantasieggande bilder ur en parallell verklighet.
Jag tycker om att Stålenhag ger en bakgrundshistoria och en ramhandling till bilderna. Den tekniska beskrivningen av magnetrintekniken följs upp med en tidstypiskt hejig presentation av en arbetsdag vid Riksenergiverket. Kraftverket och apparaterna framstår som så mycket annat av vuxenvärlden i barns ögon: spännande och alldagligt på samma gång, och förstås lockande för ungar i tioårsåldern.
Det är ett bra grepp att låta berättarrösten vara en kille som tänker tillbaka till sin skoltid. Bästisen Olof drar med gänget på en del äventyr som gränsar till livsfarliga, och barnen fantiserar om vad de övergivna maskinerna kunnat och kan göra. Rykten från ungar i parallellklassen får egna liv i barnens tankar och på boksidorna. Att användandet sägs ha öppnat en portal till en annan tidsålder förklarar att det sluppit ut dinosaurier på en del av de ensliga platserna.
Det blir fler och vildare rykten ju längre man bläddrar i boken. Som sagt är det ett bra grepp att låta barnens spekulationer driva fram de fantastiska bilderna, men efter ett tag blir det till upprepning. Hellre än att läsa hela boken i ett svep borde man ta några sidor i taget och försjunka i stämningen på Mälaröarna. I vilket fall som helst är boken en njutning, och jag hoppas att Simon Stålenhag fortsätter att måla fantasieggande bilder ur en parallell verklighet.
Fler böcker av Simon Stålenhag:
2 kommentarer:
Googlar saker för jobbets räkning o hamnar hos dig! Fint så!
Det var ju kul! :)
Skicka en kommentar