Civil to Strangers av Barbara Pym

På 1950-talet utkom Barbara Pym med flera romaner som blev mycket uppskattade av sin läsekrets. Men till hennes och andras besvikelse svalnade intresset för hennes verk på sextiotalet, och hon föll i glömska. Några år före sin död fick hon dock äntligen tillbaka den uppmärksamhet hon förtjänade, och ett antal böcker från hennes penna publicerades till och med postumt. En av dem är Civil to Strangers, som innehåller några längre stycken från 1930-talet och två noveller från 1970-talet.

Den längsta historien är just Civil to Strangers, som till ytan verkar som en småputtrig historia om välmående människor i en liten engelsk by vars vardag rörs till av en inflyttande ungersk gentleman. Men från första meningen slås läsaren av Pyms psykologiska insikt: karaktärernas personligheter och deras relationer är fint skildrade, med humor men ett underliggande allvar.

Inte bara jag gör jämförelsen med Jane Austen: äktenskapsplaner och hemliga förhoppningar kan verka trivialt, men även för kvinnor vid nittonhundratalets början var det att finna den rätte mannen och lyckas få hans uppmärksamhet något som avgjorde hela en kvinnas liv. Förordet berättar att Pym aldrig gifte sig eller fick barn, och någon gång beklagade sig för vännen och hovpoeten Philip Larkin. Därför är det lätt att känna extra sympati för de längtande kvinnorna i Pyms berättelser, men framför allt därför att känslorna är så nyansrikt och trovärdigt beskrivna.

En annan lång berättelse är Gervase and Flora, där Flora och Gervase båda är medvetna om att hon varit förälskad i honom i åratal men att inget kommer att komma ut av det. Även när kärleken faktiskt når dem båda, från var sitt håll, finns tvivel och vemodiga känslor kvar, och jag tycker väldigt mycket om hur Pym beskriver Floras tankegångar.

Därefter följer två påbörjade romaner som är mycket intressanta tidsskildringar av England under andra världskriget: Home Front Novel, där en liten engelsk by får ta emot evakuerade barn, och So Very Secret, en spionhistoria med riktigt spännande jaktscener. Det är roligt att lägga märke till hur Pym extra ofta låter kvinnorna i de här berättelserna bättra på läppstiftet eller måla naglarna - man tänker sig att den lilla glimten av färg och flärd känns extra viktigt under svåra tider. Inte heller förälskelser tar paus, trots att inkallelse och bomber finns i vardagen.

De två sista novellerna i boken är skrivna på 1970-talet och innehåller såväl persongalleri och ett resignerat vemod man känner igen som Pymskt, men även aningen mer besvikelse. Allra sist kommer ett nedskrivet radioföredrag där Pym intressant och insiktsfullt beskriver sitt skrivande, med den passande titeln Finding a Voice.

Mitt intresse för Barbara Pym väcktes av en artikel i The Guardian och av Ingrid, som har läst en hel del av henne i sommar. Jag längtar också efter att läsa mer av Pym.